Jag hamnade visst i Uppsala på kanelbullens dag och där fanns ditt och datt, inte minst fika och fikare.

Men jag börjar  med ditt (eller om det  är  datt). Jag  parkerar  som jag brukar en bit bort så jag får en gratispromenad till och från slutmålet. På köpet får jag se en  bit av staden. Vad jag ser skiftar ju, men roligt är när jag ser bilder, för det är ju bilder det handlar om. Och motiv förstås. Och viktigast: Fikat!

Först blev det betongpoesi...

... och höstfärger.

.

Men det  var ju dit in i gröten jag skulle.

Snart framme.

För att visa att  jag är en seriös fotograf övergår jag till svartvitt ;)

Och väl framme  var det fika, fotodito, Dagnys.

Fotografer som  pratar.

Fler  fotografer som pratar.

Just det, pratar...

...med varandra.

En dalmas på blixtvisit.

Och, men vad nu då?

Hur kom jag in i kameran?

God afton på er allihopa, fikare och ickefikare.

.

Jag skulle gå och handla, men för säkerhets skull stoppade jag kompakten i fickan.

Redan utanför min dörr hittade jag en polare som hade svårt att nå ringklockan.

Två  vita stolar blev nästa motiv.

Överflöd.

Mer sparsmakat.

W0w, ett räcke...

... och en blå cyklist.

Här missade jag visst  i övre högra hörnet.

Går man genom huset, måste man gå ut på  andra sidan.

Där kunde jag ta  en sista bild innan  batteriet var  urladdat , sedan kunde jag gå och handla frukostfil.

Trevlig helg, kanske ses vi  på ett fik i Uppsala i morgon.

Nod

Har jag skrivit en så kort rubrik förut någon gång?

Jag var på hemväg, där jag ofta var på hemväg förr.

Bakom mig fanns något nytt.

Men där fanns också något annat.

Och något som håller på att växa.

Något som håller på att växa sig högt.

När allt är fel, ska man då kasta skiten eller försöka göra något av eländet? Jag försökte och det är jag glad för.

Jag har tagit några balkongbilder det senaste  dygnet. Får lite mer utblick då, även om den fortfarande bara  visar en ytterst begränsad bild av världen. Men  jag lockas ändå ut av ljuset, trots att jag är medveten om begränsningen. Då och då lyckas det ju.

Här lyckades jag inte först. Himlen var en gröngrå sörja, huset  ett gulbrunt missfoster. Jag skakade på huvudet när jag såg  bilden i LR, och gick vidare till nästa bild. När jag sedan såg missfostren  rada upp sig, tänkte jag att jag  måste göra  något åt skiten och vände tillbaks till den här bilden

FÖRE

EFTER

Tur att jag inte slängde "skiten".

Jag gillar den blå himlen bättre än ursprungs-murret, motsvarar bättre vad jag upplevde i verkligheten. Här kan jag också agera "fönstertittare", spana in deras olika karaktär och slås av det vackra blå fönstret som påminner om himlens färg. etc...

Manipulering eller övervinnande  av digitalkamerans ofullkomligheter. Fast? med film hade det nog varit etter värre, likaså utan rå-format.

Ett pepparkakshus?

Jag gjorde en annan version också,  där jag tacklade problemet med den ruskiga himlen genom att helt enkelt skära bort den. Också en acceptabel bild, men inte den jag såg från början.

Och har vi kommit så långt kan vi ju ta bort färgen också!

Även det en bild.

.

"I mörkret  är alla katter grå", gäller det bilar också?

Här var det mörkrets  kontraster som fångade min blick, lampan som lyste upp i mörkret. Färgerna var helt ointressanta och förstörde motivet. En helt kass bild innan färgen försvann.

När det bara var färgen jag såg.

När jag såg bilden i datorn  fanns bara en bleksiktigt anemisk avbild av min inre bild av bilden, så den var ju helt kasserad i mitt medvetande, tills  jag startade detta lilla "rädda bilden"-projekt.

Ljusare, som i första bilden,mer  kontrast, mer mättnad

Rädda bilden del 4

Nästa bild var från början helt igengrodd och mörk och helt omöjlig. En stor mörk  suddig skugga där bara vita bilen i rörelse gick att urskilja i blurret.

Jamen, hallå där, det var ju meningen! Rejält underexponerad för att efteråt  lyfta mörker och lågdagrar och hämta fram färg, mättnad och must ur bilden. Och den vita bilen rätt exponerad  ( om nu något "rätt" finns). Göra fel, för att det skulle bli rätt, alltså. Men då kanske det inte var fel. Men lita inte alltid på vad kameran tycker.

En till

Här hade solfläcken vidgat sig men det berodde på att det blivit morgon och inte längre var kväll. Men bilden var  nästan lika omöjlig  som de föregående i sin ursprungsform. Skit som gick att göra till bild, alltså.

Min erfarenhet är att sådana här motiv ska underexponeras för att  bli "användbara", men att det kräver lite jobb efteråt, men inte så mycket med raw+LR., som det krävs  med jpg i kameran.

Dags för vila..

Uppe på taket är det ju bra om man kan ta sig ner igen.

Då  är det bara att leta rätt på vägen ut, och  allt blått gjorde det till en bild.

Ja, jag har ju inte setat däruppe hela natten i kylan i sinnevärlden, men så kan det ju bli med små korta bloggföljetonger att det kommer annat  emellan och kontinuiteten bryts, men kanske är det bara bloggaren själv som märker det.

Men låt oss ta oss ner från den obsoleta mässans  öde parkeringstak och titta vad som händer därnere i dagens verklighet (som redan blivit gammal den med, för det är  ett par dagar sedan jag tog bilderna).

På vägen ner gav de röda  nyanserna bilden.

Sedan tvättade jag färgseendet rent med en svartvit bild.

Men när fotografen mötte solen  tog han fram färgseendet igen, och det var ju det vidvinkligaste han hade som  satt på kameran. Bara för  att testa alltså.

Det är de konstigaste bilderna som sticker ut, och antingen blir de lyckade, eller platt fall.

.

Vackra höstfärger, sa hon som kom med  barnvagnen därborta. Jag kunde bara hålla  med. Hon var inte så långt bort som det ser ut, vidvinkeln gör ju avståndet mellan människorna större, om man inte kryper intill.

Tåget kommer. "Sollentuna nästa!" Och solen tittar in  mellan betongen.

Stämningsljus i betongen.

Onödigt banalt effektsökeri kanske, men färggrant var det.

Och något ska man ju sluta med.

Hoppas ni alla får en trevlig torsdag! Själv ska jag ha frukost. Man blir hungrig av att blogga.