Kan man fånga stadens själ?

Stadens själ?

Finns den? Går den att fånga, eller blir det bara ett magnifikt och svåröverskådligt pussel av upplevelser, intryck, händelser, stämningar, människor...

Frågan, tanken, förnimmelsen dök upp i mitt huvud häromdagen när jag var ute och promenerade hemmavid, givetvis påverkad av de senaste veckornas intensiva vistelse i läsfåtöljen. Där har jag varit i ett antal städer, mest av det större formatet, inte direkt, men indirekt, genom att personerna i berättelserna bor, uppehåller sig, vistas, besöker, passerar, tänker på eller pratar om staden och, det ger avtryck och intryck.

Finns den? Är det överhuvudtaget en vettig fråga att ställa? Och går den att fånga? Eftersom detta är en fotoblogg var det nog bildmässigt jag tänkte mig. Eftersom jag minns ögonblicket och platsen där förnimmelsen uppstod, minns jag också att förnimmelsen var  bildmässig och ordlös, men mest en oformulerbar känsla.

På en ganska kort tid har jag därför hunnit med först Toronto, sedan Bysans/Konstantinopel/Istanbul och därefter Barcelona, allt i skönlitterär form, mest text, men  Istanbul även i bilder och så att säga bakvägen genom författarnas berättande fått en känsla  för städerna. Och det ledde alltså till mitt funderande  om stadens själ. Och till funderingen om hur  länge man måste bo/vistas i staden för att få den rätta känslan.

För  att ta Toronto som exempel, staden nämns sällan i texten, men  den finns hela tiden i bakgrunden, och som läsare matas  man kontinuerligt men omärkligt  med små bitar av stämning. Jag tror inte att författaren hade lyckats  med det om han inte varit  själv en del av det hela.

Då kommer frågan: hur inpyrd  måste man vara som fotograf, för att  åstadkomma något liknande. Jag själv, som flyttat ungefär tio gånger i mitt liv, känner mig som en hoppjerka i  sammanhanget.

en till

"Boken hittade jag igår, längst upp till vänster i bokhyllan, den såg begagnad ut, skrynklig i ena pärmen, som hade den legat i blöt någon gång. Jag hade inget minne av boken, varifrån kommer den, har jag läst den? Jag började läsa i går kväll och bestämde mig för att fortsätta läsa. Än så länge känner jag inte igen  mig."

Jag började skriva, men tappade lusten när allt blev besvärligt. Jag lät det bero  med den tappade kontakten  med den moderna världen, Internet och  webben och allt sådant  och planterade mig i en läsfåtölj och försökte, lätt plågad, att   stå ut  med värmen och hålla vätskebalansen.

Och nu har det gått två veckor eller tre. Kanske lite till. Ja, mer ändå, jag har tappat räkningen,och värmen har  bedarrat.   bredbandsleverantörens sommarjour var inte tillräckligt bemannad,  vare sig i numerär  eller kompetens och jag har hunnit med flera böcker under tiden. Kanske var det meningen med  det hela,  åska ,blixtar och  kvaddad elektronik, att tvinga  mig till avhållsamhet och göra  mig litterär, "the revival of the bokmal"?

Vad läste jag då?

Jo, jag läste den skrynkliga boken och fick knappast någon känsla av igenkännande, i så fall bara  små aningar. Ibland saknade jag  lite klassisk bildning som jag inte bibringades i skolan, latin och klassisk filosofi, med tillhörande tankestoff, som författaren  och hans persongalleri uppenbarligen besatte. Inte alltid helt lättläst alltså, ett gediget romanbygge. Bildningsroman stod det på baksidan. Jag tog mig igenom den, inte för att vara duktig, utan för att den var bra.

Sedan bara rullade det bara på med läsandet, olästa böcker  i bokhyllan och lånade från biblioteket, och alla böckerna jag  läste, och läser, utspelar sig  någonstans och berättar lika mycket om tiden och platsen där romanen utspelar sig, som om personerna. Genom dem avspeglas tid, plats och stämningar.

Jag spanade alltså ut över världen.

Åter till verkligheten, eller tvärtom?

Det har ju varit lite stökigt på dator-, blog-, internet- och fotofronten för mig den senaste månaden (och  lite till). Först dog datorn och det var ingen idé att laga, sedan dog internet i min del av världen och höll sig borta i drygt  tre veckor,  så jag blev befriad från den bördan och kunde ta det ledigt och lugnt i den alldeles  (för mig) varma sommaren, luta mig bakåt i läsfåtöljen och njuta  av en en god bok, ja flera och tjocka.

Kameran höll sig (nästan) totalt solidarisk med det strejkande bredbandet, utom vid några  tillfällen då den såg något  utanför  fönstret, från läsfåtöljen.

Världen därutanför blev rörig och omtumlande, både i verkligheten, litteraturen och de historiska  återblickarna.

Hotande mörker växte upp och spred sig.

Det gick inte alltid väl.

För att ta bilderna i inlägget har jag gått högst  tio meter hemifrån. Det gäller bara att välja  rätt tillfälle.

Dagen då allt ändrades

Klockan visade 6.06 och jag  hade vaknat, inte av klockan utan av smällen och blixten ovan  mitt  huvud, kändes det som. Ute regnade det. Rejält. Lite brandröksdoft trängde in, det var medan skogsbranden pågick som värst. Sirener  hördes i fjärran. Sedan dess saknar jag   bredband, först för att det var utslaget, nu mest  för att jag inte brytt mig om att återställa det, likt en missbrukare som håller sig på avstånd från det lockande, för att undvika återfall. Alltså har jag inte heller bloggat.

Men nu har det gått en månad eller mer och idag har jag smugit iväg till  en av bibliotekets gratisdatorer, och full av ord är jag, en del kanske kaotiska  en del välstrukturerade, dessutom en hel del kanske bortglömda. Skrivklåda kanske jag har också, vet inte riktigt än, måste ju pröva först  för  att veta, veta om orden räcker till och lusten består.

Avhållsam har jag varit när det gäller fotograferandet också, jag har inte varit ute och gått med kameran någonting, jag vill vara fri när jag går och det är befriande, annat  händer i stället, kanske växer texter fram, eller ett nytt välbefinnande. Enstaka bilder har det blivit  när jag sett något genom fönstret och kameran befunnit sig i närheten. Små intryck alltså.

Var har jag då befunnit mig under den  här tiden? I främmande städer,  i nutid, i lera och snusk, på medeltiden, omtumlande och omskakande, på det grymma och mörka 1300-talet, med våld, övergrepp, nöd och hunger, krig i religionens namn...

...och det ruskiga är att man nu kan se sig om i världen och se liknande saker utspela sig.

Temperaturen stiger nog igen

Sitter i läsfåtöljen med lite kaffe och njuter av att det  är svalare, undrar om jag ska ge mig  på en ny bok, så här i skuggan av världshändelserna för hundra år sedan och även dagens aktualiteter. Från stereon hörs långhårig musik (ja skivan  heter så), med artister som Professor Longhair och  Ray  Stevens, och när plötsligt Stan  Getz kommer in ändras stilen.

Ute är det för en gångs skull drägligt, åtminstone än så länge. I morgontidningen (jag håller mig  med en sådan där av papper, ni vet) försvinner nästan världshändelserna bakom skogsbranden. Branden berör ju lite  extra, eftersom det är trakter jag rört mig i när jag bodde i närheten och jag har vänner som slitit hårt med släckningsarbetet.

Undrar om det kommer att hända något idag, och om jag kommer att hitta något intelligent att blogga om. Fotograferandet  ligger just nu för fäfot, så jag illustrerar med överblivna bilder.

Och, usch, temperatur och fuktighet stiger redan och gubben gnäller...