När det börjar skymma, hur klarar jag och kompakten det?

Ja, jag är fortfarande kvar i tisdagens flanerande, trots att det hunnit bli torsdag idag, men det behöver ju inte betyda att jag lever i det förflutna. Jag hade just stärkt mig med en kopp kaffe på Konditori Vanadis  på Surbrunnsgatan, i en miljö från förr. Ett blixtbesök i Asplunds boktempel hade jag också hunnit med, och nu stod jag där utanför i den begynnande skymningen.

En sådan där bild som jag med flit underexponerat, och sedan plockat fram detaljerna ur det mörka vid råkonverteringen. Visst, jag offrar högdagrarna då, men det var ändå bara en tråkig grå himmel. Jag tycker det är enklaste sättet att få resten av bilden så att jag gillar den. Det är också den enkelheten som har gjort att jag fastnat vid att använda raw-format.

Jag vände mig sedan mot den upplysta (i bokstavlig bemärkelse) Handelshögskolan.

Men sedan riktade jag åter blicken mot boktemplet -- Stadsbiblioteket. 

Här har jag exponerat efter förgrunden, för att göra den och biblioteket synliga. Så här års ser det lite tråkigt ut, men när det blir varmare och de släpper ut vatten igen ändras vyn.

Jag tog också en bild där jag exponerade efter den ännu lite ljusa himlen (plus lite underexponering), och då förändrades stämningen totalt.

Fantasin får avgör om detta fortfarande är ett bibliotek, eller något helt annat.

Visst finns där lite brus i himlen om man förstorar bilden, men det är ju också en pytteliten sensor i kameran.

Sedan vände jag biblioteket ryggen och gav mig in i det okända, in i mörkret.

Skärpedjup är sällan något problem med den här kameran, där spelar åter sensorstorleken in. Jo det förstås, vill man ha kort skärpedjup blir det trixigt.  Jag brukar sällan bry mig om exponeringdata efteråt, men för en gång skull:

Samsung EX1,  ISO200, bl 2.5  , 1/8 s,

Brännvidd 7.8 mm (Lätt vidvinkel).

Mörkret blir månne lite mindre skrämmande om det får färg också.

Visst hade de här bilderna kunnat bli tekniskt sett bättre, om jag haft en annan kamera, men hade den rymts i fickan? Nej.  Och då hade jag inte fått nöjet att utforska den här. Har ju mest använt den under goda ljusförhållanden tidigare.

Fortsättning följer, om jag nu inte försvann in i mörkret.

Kaffe, litteratur och begynnande skymning

Förra blogginlägget slutade vid Odenplan, där det var sista dagen, men den bilden tänker jag inte upprepa, utan startar  med Odenplan själv, som gömt sig under byggkaosets virrvarr. Kaoset kan man kanske utforska en annan gång, men nu hade kaffetarmen börjat suga, så den fick styra mina steg.

Det föll sig  naturligt att gå nerför, det är ju enklast, och då hittade jag en litteraturens högborg som gottade sig i aftonljuset, tillsammans med ett lika litterat annex.

Men jag vek av från den litterata vägen och valde i stället en röd gata.

Det var nämligen en lämplig väg till konditoriet, där jag tog igen mig en stund.

Ett hederligt gammalt konditori, med hederligt svenskt kaffe utan influenser av den moderna kaffekulturen.

När jag fikat och vilade närmade jag mig ännu mer den litterära högborgen.

En gång i tiden var jag flitig gäst här. I nästan tio års tid passerade jag här, på ett eller annat sätt,  på vägen hem, så det var enkelt att slinka in.

Men nu var det länge sedan jag var in här, kanske trettio år, så jag gick in för att se om jag kände igen mig.

I stora drag, ja. Jag kände igen mig. Och jag tog några få  bilder.

Sedan gick jag ner för trappan igen och in till gamla tidnings- och tidskriftsavdelningarna. Där hade det blivit sociala ytor istället. Tidningarna var borta. De hade bytt hus.

Sedan  gick  jag vidare i den begynnande skymningen, med kompakten i näven eller redo i fickan. Får se om det blev några skymningssagor av det.

Det var sista dagen igår, när kameran var snäll, där gräset var grönt och isen vit och lite till

Jag hade alltså efter gårdagens osämja med min Samsung EX1 fått den på rätt humör efter en sejour nere i underjorden, närmare bestämt i trakterna av S:t Eriksplan, så där kunde promenaden börja på allvar.

Mina blickar, kameran och jag drogs mot de stora träden på andra sidan gatan, silhuett-träd som gjorda för svartvitt.

Men när den röda färgen kom in i bilden fick det allt bli en färgbild.

Och här behövdes också färgen.  Snön (isen?) lyser vit bortom det fylligt gröna.

Årstidskontraster eller lite kvarglömd vinter?

Romeo och Julia får också komma med på ett hörn.

Jag valde att lägga skärpan på bakgrunden och lät kärleksparet leva i lätt oskärpa. Och där i bakgrunden tror jag mig veta att det bor en Fotosidan-profil.

En välkänd korsning. Här har jag ofta väntat på grönt, på den tiden jag bodde i Hässelby och dagligen cyklade till och frånTekniska högskolan, först som student och sedan som anställd. Men inte vintersäsongen, jag brukade sluta när första höstförkylningen kom och börja igen när   Tant Tö hade gjort sitt jobb.

Men det är ju också en bild av en känd gammal krog, Tennstopet. Fast jag minns mest att man kunde ta en öl där.

Vi närmar oss Odenplan, där kaos råder och inget är sig likt, så det får bli en  blick på Gustav Vasas drygt hundraåriga kupol.

Och så sista bilden som visar att det var sista dagen igår.

Nu var det inte långt kvar till konditoriet och en kaffetår.

Och bilderna är som sagt tagna i raw, med en fickvänlig kompakt, Samsung EX1, som jag köpte häromåret när priserna dumpades, för en ny modell kom. Det är då man ska handla. Kanske har den här promenaden, och dess fortsättning, övertygat mig om att om att jag inte behöver en ännu smidigare fickkamera som dumpas för närvarande, Canon S110.

Fortsättning följer med säkerhet. Den blir nog mer litterär.

Varför köpa ny kamera när man redan har en man glömt bort och hur det gjorde att jag satt på en station och svor

Men det kan ju lika gärna handla om promenad, fotande och välbefinnande, och  att hamna där man hamnar och att få de bilder man plötsligt ser. Oplanerat och oväntat, men just därför så roligt.

Alltså satt jag i dag på eftermiddagen plötsligt på ett tåg.

Ny kamera?

Ibland funderar jag på det där med en riktigt liten kamera, en sådan där diminutiv sak som man stoppar ner även i minsta lilla ficka (nåja, inom vettiga gränser i alla fall). För ett tag sedan noterade att Canons lilla S110 säljs ut billigt nu, och på ett fotofika häromveckan fick jag också känna på en, och det började rycka i köptarmen. Nu är jag en försiktig general, så jag sprang inte direkt till affären, och så la jag mig ju lita avhållsamt till sängs ett tag.

Men idag dök tankarna upp igen, men då kom jag ju på att jag redan har en liten kamera, lite större än S110:an, men det handlar faktiskt bara om milimetrar,  så jag grävde fram den ur glömskan och la den på laddning.

Den har en stor nackdel, den är tjurig att kommunicera med, med kryptiska menyer och en massa finesser som jag inte är intresserad av. Jag vill få mina råfiler som jag sedan tar hand om när jag kommer hem, jag vill inte ha en massa redigeringsmöjligheter i kameran. Nu stör ju inte det, bara de håller sig ur vägen, men det är det de  inte gör (eller så råkar jag vrida/välja/trycka fel och sedan sitter jag fast i menyerna och kommer inte ur dem. Allra minst när det är kyligt och knapparna små och fingrarna fumligt kalla.

  Men den leverade en jpg, en sådan där direkt-ur-kameran-bild, när jag försökte pilla mig fram till den inställning jag ville ha. Den levererade tillochmed en identisk svartvit variant av bilden på köpet.

Sur gick jag där och pillade på kameran för att få den att lyda mig.

Jag sökte mig ner i värmen i tunnelbanan och satte  mig på en bänk och försökte lösa mysteriet.

Under tiden kom  tunnelbanetågen och gick igen.

Och till slut hade jag hittat rätt!

Råformatsfigurer på perrongen.

Och jag kunde börja att fundera på åt vilket håll jag skulle gå. Jag hade  vissa idéer, men dem ska man inte lita på, när jag följer  ögonblickens infall.

Så nu får vi stå där och vänta på nästa blogginlägg för att se vad som hände efter den olyckliga inledningen.

Men jag kan väl avslöja att det gick bra och att kameran var snäll fortsättningsvis.

.

Fotografera lika med välbefinnande? Oidentifierade bilar, lilla spöket Laban ... och lite till

Ibland undrar jag varför det känns så nödvändigt att fotografera, trots att jag inte har något syfte med vare sig fotograferandet eller bilderna. Idag fick i alla fall kameran med mig ut på en promenad som kanske annars  troligen inte blivit av. Och på köpet fick jag lite välbefinnande.

På ett sätt förstår jag inte varför jag tar mina bilder, men samtidigt kan jag ju inte låta bli. Den här gatstumpen, med korsningen och kröken, hur många gånger har jag inte fotograferat den? Och så gjorde jag det idag igen. Kanske handlar det bara om att ge promenaden ett plusvärde?

Svartvitt fick det bli, eftersom de gula husen som tittade fram i grenverket förstörde stämningen

Nästa bild fick dock med nödvändighet  bli i färg trots sin färglöshet.

Det var ju de få färger som finns i bilden som gjorde att den blev till.

Sten, betong och en bil.

En liten komposition. Att fånga det ögat ser? För det är  så mycket jag ser  när jag går, men allt kan inte kameran fånga, bara en bråkdel därav. Är det då rätt bråkdelar som fastnar på bilderna?

Ibland tror jag att jag försöker se det vackra i det som är fult. Selektivt seende?

Februari. Vinterbild?

Jag såg den vita lastbilen komma på avfarten från motorvägen, till höger utanför bilden, innan den gömde sig bakom den gröna kullen, och till min förtjusning hann jag (och kameran hängde med) trycka på avtryckaren precis när det vit dök upp. Jag ville ha något just där för att få liv i bilden.

Det blev en bild till av kraftledningsstolparna, men färglös.

En bild för de där bilexperterna som kan artbestämma en bil utifrån små detaljer?

Gränsen mellan grönt och grått? En gång i tiden gick länsgränsen här, numera degraderad till kommungräns. Stockholm till höger, Sollentuna till vänster.

Brobilder är svårt att undvika här, det är de som dominerar landskapet här.

.

Lilla spöket Laban, som lagt sig att vila?

Här rullade en man in i bilden och förstörde de...

... men tur var väl det, för annars hade den blivit rätt tråkig.

.

Vad säger man om en sådan här bild? Jag tog den, finns det något mer att säga?

En pöl får bli dagens slutbild.