Kaffe, litteratur och begynnande skymning
Förra blogginlägget slutade vid Odenplan, där det var sista dagen, men den bilden tänker jag inte upprepa, utan startar med Odenplan själv, som gömt sig under byggkaosets virrvarr. Kaoset kan man kanske utforska en annan gång, men nu hade kaffetarmen börjat suga, så den fick styra mina steg.
Det föll sig naturligt att gå nerför, det är ju enklast, och då hittade jag en litteraturens högborg som gottade sig i aftonljuset, tillsammans med ett lika litterat annex.
Men jag vek av från den litterata vägen och valde i stället en röd gata.
Det var nämligen en lämplig väg till konditoriet, där jag tog igen mig en stund.
Ett hederligt gammalt konditori, med hederligt svenskt kaffe utan influenser av den moderna kaffekulturen.
När jag fikat och vilade närmade jag mig ännu mer den litterära högborgen.
En gång i tiden var jag flitig gäst här. I nästan tio års tid passerade jag här, på ett eller annat sätt, på vägen hem, så det var enkelt att slinka in.
Men nu var det länge sedan jag var in här, kanske trettio år, så jag gick in för att se om jag kände igen mig.
I stora drag, ja. Jag kände igen mig. Och jag tog några få bilder.
Sedan gick jag ner för trappan igen och in till gamla tidnings- och tidskriftsavdelningarna. Där hade det blivit sociala ytor istället. Tidningarna var borta. De hade bytt hus.
Sedan gick jag vidare i den begynnande skymningen, med kompakten i näven eller redo i fickan. Får se om det blev några skymningssagor av det.
Och det där kondiset ska jag försöka lägga på minnet!
/Niklas