Regnet kom så det var tur att vi gick in
men sedan gick vi ut igen

Molnen och regnet hängde hotande i luften när det närmade sig startdags för stämman och under en kort stund visste ingen vare sig ut eller in och alla undrade hur det skulle bil. Det blev inne. Instrumenten fick råda, de är ju inte så förtjusta i regn och tur var det för regnet kom, inte så länge och inte så mycket men tillräckligt för att inte vara ute.

Munspel och nyckelharpa på logen vid Väsby kungsgård i Sala. Ljuset var snålt därinne och för den här bilden gäller  ISO800, bl 2, 1/8 s, och fri hand. Bra med bildstabilisering, för jag antar att den var på.

Publiken klämde ihop sig på loggolvet och jag försökte klämma ihop dem i en bild med vidvinkeln (motsvarande 24 mm på fullformat). Här föll mera ljus in, så det blev faktiskt  1/45 s.

Regnet varade inte så länge och snart började människorna komma fram ur skyddande skrymslen och vrår, så då passade jag på att försöka fånga in dem.

Avvaktande utanför logen.

Spanar försiktigt mot himlen. Hur ska det bli med regnet?

"Varför plåtar du oss?"

"Svart och rött går så bra ihop, ni och rödfärgen"

"Det ska vara för det då ..."

Folk har trevligt ...

... och  det är väl det viktigaste.

Instrumentsnack blir det ofta när spelmän möts.

Under det stora trädet kan man få lite skydd, men blir det buskspel då?

Under tiden har dansarna kommit igång inne på logen

Här är exponeringstiden nästan 1 s, så jag antar att jag ställde kameran på en pall och inte körde på fri hand.

Så småningom hade fikakön växt framför Väsby kungsgård (med anor från Gustav Vasas tid som regent, han behövde silvret från silvergruvan till statsfinanserna).

Alla bilderna i det här inlägget är tagna med en kompaktkamera, Samsung EX1, i raw-format och sedan framkallade i Lightroom. Jag håller fortfarande på att "kör in" mig på den.

.

Människor är ju roligt ju, att fotografera
inte minst när det stämmer på stämman

Det är roligt att fotografera människor, speciellt när de gör någonting och kanske också ingår i något sammanhang. Allra bäst tycker jag nog det är om man själv kan ingå i detta sammanhang, så att man inte bara är en utomstående betraktare. Med bäst menar jag då inte nödvändigtvis det bästa resultatet utan det som är trevligast för mig när jag fotograferar. Jag håller hårt på att det ska vara roligt att fotografera och detta nöje kan ju öka om man själv på något sätt ingår i det sammanhang som också innehåller motiven.

Idag var det spelmansstämma i Sala. Det brukar det vara första söndagen i augusti. Då är jag  där. Telefonen brukar ringa tidigare på sommaren: "Du kommer väl i år också", och det brukar jag alltså. Det är jag som delar ut kaffebiljetter till spelmännen och då kan jag känna mig betydelsefull. Det är roligt också, många samtal kan inledas kring den lilla biljetten. I år kompletterade jag biljetterna med en kamera också.

Kerstin och Beryll, de har fått många kaffebiljetter av mig genom åren.

För bilderna i det här inlägget använde jag ett 40 mm objektiv på m4/3-kamera, ett gammalt manuellt  objektiv, bland annat för att få ett begränsat skärpedjup och därigenom isolera en del av bilden, men samtidigt kunna ana helheten..

Visst är det lite långsamt att fokusera manuellt när man inte har optisk sökare och ögonen börjar bli tröga, men fotograferar man förhållandevis statiska motiv är det ok. Det kan också bli behagligt långsamt. Men det kan ju också leda till att jag skaffar ett fast m4/3-objektiv med motsvarande brännvidd. Då blir det ju inte lika långsamt längre, men lite bekvämare. Det kan nog vara roligt ändå, för det är ju bilderna och motiven som är det roliga.

Egentligen var det ju här jag började,  ja inte på stämman i Sala, men att fotografera människor som gör något och som ingår i något sammanhang . Kanske är cirkeln sluten om jag håller på att återvända dit.

Den här bilden kan man ju tycka innehåller en massa störande, ovidkommande små bildelement som sticker in från sidan och att den har en rörig bakgrund, att huvudmotivet borde isoleras bättre, etc. Men då blir det en annan bild, och jag ju kanske kan tycka att det var synd att jag inte tog den bilden också, men det var inte det jag var ute efter. Om jag vill kan jag ju beskära den här bilden och få en sådan bild.

En sådan här, alltså. (Ovanstående bild beskuren och förstorad.)

Bättre? Eller bara annorlunda?

.

Sista bilden i detta inlägg.

En man och hans instrument.

.

Fia med knuff med mor

Jag brukar spela "fia med knuff" med min mor när jag hälsar på henne på Väsbygården i Vallentuna. Som tur är finns ett fiaspel med stora pjäser, för hennes syn är inte så bra. Färgerna får jag ibland hjälpa henne med, för hon ser inte alltid skillnad på svart och grönt till exempel. Vi spelar två färger var och hon brukar ha svart och gult.

Kasta tärning.

Flytta, ett, två , tre ...

...framme.

Knuff!

En har kommit i mål.

Jag plockade fram Olympusen igen, som legat i träda ett tag, tillsammans med pannkakan och det gick ju också bra.

EP-1 +17 mm/2.8

Hamnade vid vägs ände, trodde inte jag skulle orka fortsätta, men lite järnvägkonst och lite Claes blev det

Ja jag hade ju hamnat där jag hamnat och helt frivilligt dessutom (se föregående inlägg) och visste att jag inte skulle komma vidare om jag cyklade så långt det gick, men ändå gjorde jag det. Varför då? Förmodligen för att jag var nyfiken, eller för att jag var dum och envis, eller för att jag ville vara säker på min sak. Jag hade ju ändå inget annat för mig och det kunde ju dyka upp någon spännande fotovinkel. Det fanns det inte, i alla fall inte i det här ljuset. Så  det var bara att återvända, instängd mellan motorväg och järnväg.

Med kamerans avståndsinställning fortfarande inställd på blomavstånd hörde jag ett tåg komma,  lyfte kameran och tryckte av.  Abstrakt järnvägskonst?

När jag tagit mig ut ur ändtarmen fortsatte jag vidare söderut mot solen och idag är jag lätt tomatfärgad i ansiktet. Backarna var långa och sega och mjölksyran steg så långt att den nästan sprutade ur öronen, kändes det som. Det är inget roligt att vara superotränad. Flera gånger var jag på väg att ge upp, men då kom jag på att jag  hade SL-kortet på mig. Jag kunde ju ställa cykeln någonstans och åka kommunalt hem, hämta bilen och köra hem cykeln. Jag skulle inte bli strandsatt och övergiven och utmattad, och den insikten gav mig krafter att fortsätta. Plus täta vattenpauser, hade ju en flaska med.

Dessutom hade jag sällskap, min cykelväg gick bitvis parallellt med järnvägen  och där dundrade tågen förbi med jämna mellanrum. 

Efter ytterligare en stunds cyklande kom jag på att jag inte ens behövde åka hem och hämta bilen om jag skulle ge upp. Numera får man ju ta med cykeln på pendeltåget (om man undviker några förbjudna stationer och tider) och när jag insåg det fick jag förnyade krafter. Det kunde behövas för nu var det tröttsamt med all motvind, alla motlut och dessutom allt motljus.

Cykelvägen fortsatte att bitvis gå parallellt med järnvägen, så då passade det bra med foto- och vattenpaus för att dölja (för mig själv) hur trött jag var.

Nu hade jag kommit så långt att jag hade siktet inställt på Claes borta på Frösundavik. Det kunde inte vara så långt kvar, med bil på motorvägen tar det ju bara några minuter. Kartbilden hade jag i skallen, så jag visste hur jag skulle färdas, men tyvärr fanns ingen skala på den kartan så jag kunde inte avläsa avståndet. Den innehöll inte heller de nytillkomna betonghinder som uppstår vid moderna motorvägsbyggen och gör att cykelvägar upplöses i intet och tvingar cyklisten till en lång omväg för att komma ett tiotal meter.

Men jag tog mig till slut fram till Claes och fick en kort paus innan han skulle i väg och cykla (rehab alltså).  Jag lämnade också lite uppbygglig litteratur till honom, en bok om små järnvägar  i östra USA som motvikt till alla stora järnvägar i Västern. Jag kunde också konstatera att hans vänstra kind var mer levande än när jag var där sist.

Stärkt av en ostfralla  och en kopp kaffe började jag återtåget. Men det var inte det som hjälpte mig komma hem. Det var enbart vilja. Segt var det. Jag hade bestämt mig för att inte ta någon paus på hemvägen. Det gjorde jag inte heller.

När jag kom hem mätte jag på kartan. Drygt tre mil hade det blivit. Hade jag vetat det i förväg hade jag inte gett mig i väg. Så långt orkar jag ju inte cykla, otränad som jag är. Det var  första turen i sommar, frånsett små trippar till närmsta affär.

Men idag regnar det, så då slipper jag cykla.

.

Idag tog jag cykeln och hamnade där jag hamnade

Min cykel har stått där utanför min dörr, orörd mest hela sommaren, men idag tog jag mig samman, satte mig på den och rullade iväg, med sikte på en lite svåråtkomlig remsa, svåråtkomlig fast den ligger mitt i, eller kanske just därför.

Det finns i alla fall cykelbar väg, men det är mitt i ett byggprojekt med motorväg på ena sidan och järnväg på andra sidan (Bakom vallen till höger). F.ö. finns det en knappt synilg hare i bilden, så det är en fixeringsbild också ;)

Jag har sett den här remsan både från bilen och från pendeltåget och har tänkt att det skulle kunna gå att hitta några andra vinklar här. Det är lite svårt att inkludera remsan i en promenad för det är dead end, liksom. Om man nu inte väljer att klättra över stängslet och korsa den fyrspåriga järnvägen eller börjar promenera på den sex-filiga motorvägen.

Bil då? Nja betongklumparna som blockerar vägen är rätt tunga. Men med cykel känns det inte så besvärligt att cykla fram och tillbaks.

Vad var jag då ute efter?

Hotellet, Victoria  tower, från ett annat håll än tidigare, baksidan liksom.

Och en lite mörkare variant. Dvs. jag exponerade mörkare vid fotograferingen så det är inte samma bild som jag mörkat ner efteråt. Den ljusare bilden är mer rättvisande för hur det var vid fototillfället.

Jag prövade också lite andra varianter, med skärpan lagd på förgrunden.

Den utrustning jag hade med mig var en m4/3-kamera med elektronisk sökare och ett gammalt manuellt objektiv, Lumix G2 + Hexanon 40/1.8. Vid de här närbilderna kände jag mig lite handikappad jämfört med den optiska sökaren i min Canon, när det gällde att välja och placera skärpedjupet och visualisera de oskarpa områdens i bilden. Att göra det på skärmen hade jag inte en tanke på i solskenet.

En variant till, där rallarrosen i stället får komma i fokus.

Kanske var det passande med rallarros med tanke på närheten  till järnvägen.

För att visa hur nära järnvägen jag var riktade jag kameran åt andra hållet också.

Jag var instängd!

Jag fångade också en bild av de lokala kulturyttringarna.

Föga anade jag hur långt jag skulle cykla innan jag kom hem. Inte för att det var superlångt, men långt för min otränade kropp. Hoppas jag kommer upp ur sängen i morgon och inte är alldeles stel i musklerna..

.