Hamnade vid vägs ände, trodde inte jag skulle orka fortsätta, men lite järnvägkonst och lite Claes blev det

Ja jag hade ju hamnat där jag hamnat och helt frivilligt dessutom (se föregående inlägg) och visste att jag inte skulle komma vidare om jag cyklade så långt det gick, men ändå gjorde jag det. Varför då? Förmodligen för att jag var nyfiken, eller för att jag var dum och envis, eller för att jag ville vara säker på min sak. Jag hade ju ändå inget annat för mig och det kunde ju dyka upp någon spännande fotovinkel. Det fanns det inte, i alla fall inte i det här ljuset. Så  det var bara att återvända, instängd mellan motorväg och järnväg.

Med kamerans avståndsinställning fortfarande inställd på blomavstånd hörde jag ett tåg komma,  lyfte kameran och tryckte av.  Abstrakt järnvägskonst?

När jag tagit mig ut ur ändtarmen fortsatte jag vidare söderut mot solen och idag är jag lätt tomatfärgad i ansiktet. Backarna var långa och sega och mjölksyran steg så långt att den nästan sprutade ur öronen, kändes det som. Det är inget roligt att vara superotränad. Flera gånger var jag på väg att ge upp, men då kom jag på att jag  hade SL-kortet på mig. Jag kunde ju ställa cykeln någonstans och åka kommunalt hem, hämta bilen och köra hem cykeln. Jag skulle inte bli strandsatt och övergiven och utmattad, och den insikten gav mig krafter att fortsätta. Plus täta vattenpauser, hade ju en flaska med.

Dessutom hade jag sällskap, min cykelväg gick bitvis parallellt med järnvägen  och där dundrade tågen förbi med jämna mellanrum. 

Efter ytterligare en stunds cyklande kom jag på att jag inte ens behövde åka hem och hämta bilen om jag skulle ge upp. Numera får man ju ta med cykeln på pendeltåget (om man undviker några förbjudna stationer och tider) och när jag insåg det fick jag förnyade krafter. Det kunde behövas för nu var det tröttsamt med all motvind, alla motlut och dessutom allt motljus.

Cykelvägen fortsatte att bitvis gå parallellt med järnvägen, så då passade det bra med foto- och vattenpaus för att dölja (för mig själv) hur trött jag var.

Nu hade jag kommit så långt att jag hade siktet inställt på Claes borta på Frösundavik. Det kunde inte vara så långt kvar, med bil på motorvägen tar det ju bara några minuter. Kartbilden hade jag i skallen, så jag visste hur jag skulle färdas, men tyvärr fanns ingen skala på den kartan så jag kunde inte avläsa avståndet. Den innehöll inte heller de nytillkomna betonghinder som uppstår vid moderna motorvägsbyggen och gör att cykelvägar upplöses i intet och tvingar cyklisten till en lång omväg för att komma ett tiotal meter.

Men jag tog mig till slut fram till Claes och fick en kort paus innan han skulle i väg och cykla (rehab alltså).  Jag lämnade också lite uppbygglig litteratur till honom, en bok om små järnvägar  i östra USA som motvikt till alla stora järnvägar i Västern. Jag kunde också konstatera att hans vänstra kind var mer levande än när jag var där sist.

Stärkt av en ostfralla  och en kopp kaffe började jag återtåget. Men det var inte det som hjälpte mig komma hem. Det var enbart vilja. Segt var det. Jag hade bestämt mig för att inte ta någon paus på hemvägen. Det gjorde jag inte heller.

När jag kom hem mätte jag på kartan. Drygt tre mil hade det blivit. Hade jag vetat det i förväg hade jag inte gett mig i väg. Så långt orkar jag ju inte cykla, otränad som jag är. Det var  första turen i sommar, frånsett små trippar till närmsta affär.

Men idag regnar det, så då slipper jag cykla.

.

2012-08-03 09:00   enanse

3 mil? Det var inte dåligt! Men, visst är det lite förundrande att vetskapen om att det finns utvägar, kan få orken att räcka längre?
Den första bilden är definitivt abstrakt järnvägskonst! :)
/Anna

Besvara

Svar från janolof 2012-08-03 19:28

Abstrakt, ja, men konst ?
Jag var förundrad själv!

Svara

2012-08-03 12:44   Tovok

Upptäktsresande i (betong-)djungeln, kul att få följa med! Och fina bilder fick du med dej också! /Tommy.

Besvara

Svar från janolof 2012-08-03 19:26

Upptäcktsresor är alltid intressanta, speciellt om man upptäcker något.. Trevligt att du uppskattade upptäckterna.
/J-O

Svara

2012-08-03 22:52   ojanson

Motljus är jobbigt... Tur att det regnade idag. :-)

Besvara