Tredje etappen: Blandad kompott

Jag har ju delat upp gårdagens vandring från bilverkstaden  till jobbet på tre avsnitt och här kommer nu sista etappen. Uppdelningen beror inte på att vandringen, som väl snarast var en promenad,  var särskilt lång, utan snarare  för att jag inte gillar långa blogginlägg med många bilder. Dessutom blev det tre berättelser av promenaden och då verkade också tredelningen naturlig.

Jag börjar lite försiktigt med en liten observation.

Här verkar det som att även behörig trafik kan få problem. Eller gäller inte betongblocket för dem?

Höslåtter i trafiklandskapet?

Jag gjorde också en svartvit bild av nästan samma motiv

Busshållplats  med trappa och cykel.

Ljuset föll fint längs min väg.

Dåtid och nutid. Fast runstenen är ny på den här platsen. Ditflyttad?

Det här huset har dock stått här länge och nu är det granne med Kistas nybyggen

Trilogin får alltså sluta med några enkla observationer, för mer spännande än så var gårdagen.

Olymus PEN Ep-1 med 17 mm/2.8 använde jag här med.

.

Ögonblicksbilder med Olympus. Snabbt gick det, kändes som jag hade flyt. Har kameran betydelse för inspirationen?

Som jag förutspådde i mitt förra inlägg kommer här en fortsättning på mina reflektioner kring "back to basic"-fotograferande, i det här fallet med min Olympus Ep-1 och pannkakan 17 mm/2.8. Lägg nu inte för mycket betydelse i uttrycket "back to basic", det var bara något jag kom på i all hast för att beskriva känslan av att försöka göra det så enkelt som möjligt. Anspråkslös fotografering helt enkelt.

När jag går där, och nu har jag lämnat betongen och kommit in i ett litet skogsparti, ser jag ju vad som finns runt omkring mig, det kan jag inte undvika, oavsett om jag har  en kamera med mig eller ej. Men har jag kameran med mig kan jag ju försöka avbilda ved jag ser. Det går ju förstås inte, men en blek avbild av verkligheten kan jag kanske förmedla.

Den här gången, i går alltså,  blev det snabba avbildningar. Inga genomtänkta eller noggranna kompositioner, bara lyfta kameran mot det jag såg och uppfattade, och så gå vidare. Inte för att jag hade bråttom, jag hade egentligen gott om tid, men mer för att det kändes bäst så - jag, kameran, motivet, bilden i en ögonblickets förening.

Känslan uppstod i vägkröken in i skogen, där jag tog ovanstående bild. Sedan fortsatte jag fånga impulserna tills jag kommit ut ur skogspartiet. Det är en sträcka på ungefär 200 meter.

Man kan tycka det här bara är en tråkig sträcka asfalt, i kanten av en sargad skog, med en fyrfilig vältrfikerad väg på ena sidan och motorvägsbrus  i bakgrunden, men stänger man av det finns annat som jag och min Olympus ser och uppfattar.

För att kunna se och uppleva så väljer jag att överlämna så mycket som möjligt av jobbet till kameran, men inte allt, det gäller att ge den lagom lösa tyglar. Här innebar det att jag valde bländare och lät Olympusen sköta tiden, och att jag använde autofokus, men kollade var den satte skärpan, för att korrigera om det behövdes.

Här var det full glugg (bländare 2.8) som gällde för att få litet skärpedjup, för det var just den grenen jag såg. Svartvit blev bilden efteråt i Lightroom, men det var i svartvitt jag såg motivet redan vid fotograferingen, även om verkligheten och kamerans skärm visade färg.

Den här bilden såg jag inte förrän i datorn att den skulle vara i svartvitt.

Jag skrev redan i gårdagens inlägg att jag tycker kameran är bäst för att fånga upp det jag tror mig se där jag går, för lite snabba snapshots och impulser. Den ger mig enkelheten och friheten för det. Däremot är den lite sämre för mer noggrann fotografering, beroende på sökarbristen.

Å andra sidan, om jag här hade haft min andra m4/3-kamera med mig hade den här impulsfotograferingen inte varit lika naturlig. Den har både elektronisk sökare och vridbar skärm och inbjuder till noggrannare kompositioner. Dessutom känns den inte lika smidig och inbjudande till sådana här impulsbilder. Undrar hur det hade varit om jag haft nya kompakten med mig? Det vet jag inte, jag har inte använt den så mycket ännu, så jag är så bekväm med den.

Det sköna i den här promenaden var friheten jag kände i förhållande till motiv,  kamera och bild. Jag gick där, såg något, riktade kameran, tryckte ibland på avtryckaren när det kändes bra och mådde gott av det. Fotografering när det är som bäst? I alla fall om fotograferandet i sig är målet och kanske inte enbart bilderna. Sedan får man se det som en bonus om även bilderna blir bra.

Som sagt, efter 200 meter tog skogspartiet slut.

Men jag tror det blev några fler hyfsade bilder innan jag kom till jobbet, så kanske de dyker upp också. Ha det så skönt med fotograferandet till dess!

.

En bil på service öppnade för nya bilder
eller var det bara "back to basic" på något sätt.

Jag hamnade lite utanför mina vanliga vardagliga stråk i morse, inte så långt ifrån men inte riktigt det vanliga. Det var dags för den första servicen på nya bilen (ja, den är ett år nu, så då förstår ni att jag inte är någon långmilare) och när jag lämnat den på verkstaden avböjde jag skjuts till tunnelbanan  till förmån för en solig promenad.

Jag hade idag valt lite "back till basic" i mitt kameraval, inte så förtvivlat mycket bakåt och kanske inte heller så förtvivlat  basic, men det är ju snart dags för treårsjubileum för mig som m4/3-fotograf och därför plockade jag fram Olympusen som mest legat i träda ett långt tag när jag roat mig med andra varianter. Det blev alltså  Olympus PEN E-p1 med 17 mm/2.8 (Pannkakan). Den, pannkakan alltså, lär ju inte vara så bra har jag läst, så då gick jag iväg för att ta dåliga bilder med den. Och på bilden ovan har jag också valt bländare 2.8 för att det ska bli riktigt dåligt.

På nästa bild skärpte jag till mig med bländare 7.

Jag drog ner färgmättnaden i den här bilden för att få lite känsla av gammal urblekt färgbild, eller varför inte ett gammalt vykort.

Jag använde kameran idag så som jag tycker den är bäst, att fånga lite spontana snapshots längs vägen, utan anspråk att vara tekniskt perfekta, men som möjligen fångar upp något jag ser, eller tror mig se. Då är det en väldigt behaglig kamera, en trevlig kompis. Tyvärr har den fått stå tillbaka, sedan jag förra sommaren började leka (experimentera?) med gamla manuella objektiv, vilket ju går alldeles utmärkt med adapter på m4/3-kameror.  EP-1:an har  ingen sökare, bara en skärm, så det där med manuell fokusering är ingen höjdare, i alla fall inte med åldrande ögon och glasögon. När jag var ung hade det säkert gått bra, då hade jag überperfekt  syn.  Därför blev jag Lumix-fotograf istället, med både optisk sökare och vinklingsbar skärm.

Jag köpte också Olympusen lite som en tänkt ersättare för den fickkamera jag hade då, en Canon S70, som började kännas lite begränsad för en del av vardagsvandringsbilderna, även om jag haft den med som enda kamera på några resor, bl.a. till en till Paris och till en till Sachsen. Så har Olympusen också ibland fungerat, i alla fall med tillräckligt stora fickor, men riktigt lika smidigt har det ju inte varit.

Nu har jag ordnat det där med fickkamera genom att passa på när Samsung EX1 reades ut. Äntligen en värdig ersättare till S70:an, utan att det blev för stort hål i kassan. Efter att ha konstaterat att Samsungen kan fylla sin uppgift kände jag för att återvända till Olympusen. Variation är väl ett skäl, jag kan inte göra lika jämt, då blir det tråkigt, dessutom tror jag att med olika kameror blir det olika bilder. Byter man verktyg jobbar man lite annorlunda, och när det gäller kameror smittar det  av sig på seendet.

Med avsaknad av sökare blir bilderna lite mer grovt tillyxade, jag siktar på en höft, och det blir som det blir, inget duttande med detaljer i kompositionen, i alla fall inte om det är för ljust för då syns det inte så bra på skärmen. Jag hade den optiska genomsiktssökaren på och ibland använde jag den. Med den siktar jag bättre, men "beskärningen"  blir inte lika exakt.

Jag ser de här bilderna mer som en sorts "snapshot" av det jag passerar, tillsammans kanske de berättar något eller fångar några intryck, även om de är tämligen folktomma, men det är ju många gånger också verkligheten där jag går. Det är sällan rusningstid där och sällan folkhopar.

Ibland kan det vara en detalj som fångar blicken där jag går, till exempel några gyllene strån som lyser  i solen. Då vinklar jag kameran uppåt, lite på en höft, men tänker förstås på var stråna hamnar.

Men ibland kan något ha hänt som inte är lika vardagligt och som har lämnat spår efter sig.

17 mm, 2.8, 1/13 s. Fri hand. Olympusen har antiskak i huset.

Det moderna trafiklandskapet ger många gång- och cykelbroar, likväl som viadukter och tunnlar, och de kan få utgöra motivet i sig, men de kan också få tjäna som en inramning till ett annat motiv.

Med den tittut-bilden avslutar jag denna drapa, innan den blir alldeles för lång, men vandringen fortsatte och där kom jag på hur roligt det är att ta bilder på det här viset (om jag inte redan hade upptäckt det), så det kommer säkerligen en fortsättning.

Till dess: Ha det så bra!

.

En onödig septett?

Septetten är förstås de sju (hoppas jag räknat rätt) bilder jag lagt in i blogginlägget. Lite tillbaka i vardagen (på väg i alla fall) efter sommarens utflykter trängs jag in i standardvägarnas utslitna motivvärldar och då får det bli vad det blir och jag får nästan köra med konstgjord andning (känns det som) för att åstadkomma något. Eller så försöker jag inte utan det får bli något om det råkar dyka upp något. Men när det råkar dyka upp något och jag har grävt fram kameran, då står jag ju där med den i handen och då är det kört.

Idag hade jag nya lilla kompakten med mig. Den är ju smidig. Jag har ju saknat en sådan till vardags lite då och då för att slippa släpa på något större (även om det större inte heller är så stort eftersom det mestadels är en m4/3-kamera numera).

När hotellskrapan stack fram huvudet i morse hivade jag upp kameran.

Sedan var det bara att fortsätta när årets lastbil passerade på motorvägen.

Jag har fotograferat den här tunneln (eller är det en viadukt, vad säger byggexpertisen) många gånger, men sällan ur den här vinkeln, eftersom jag brukar komma en annan väg och se andra saker.

Fylliga färger  och tvenne torn krävde också en insats från fotografen, kändes det som.

Den här bilden är inte särskilt renodlad eller enkel i kompositionen. Jag tar sådana bilder också, men jag gillar även innehållsrika bilder som ändå inte blir röriga. Det här tycker jag är lite en sådan bild. Man kan låta blicken vandra lite i bilden men det finns ingen naturlig  punkt att låta blicken stanna, möjligen finns det flera sådana punkter. På något vis är det en typisk Jan-Olof-bild.

Finns  det egentligen någon anledning att ta sådana här bilder, annat än att det är roligt att ta dem? Just nu är kameran tämligen ny, så jag kan ju ursäkta mig med att jag behöver bli van och bekväm med den. Dessutom gillar jag att skriva och då ger ju bilderna ett stoff att försöka utvinna några ord ur. Det har jag ju undrat över förut, om jag fotar bara för att få blogga (och som alla andra gamla gubbar upprepar jag mig för att jag inte kommer ihåg vad jag redan skrivit).

Djungeln håller på att övermanna skyltningen. Den röda cykelledsskylten lär väl knappast någon cyklist hinna se. Men så är det också på Sollentunasidan av motorvägen. Undrar om det är bättre på andra sidan motorvägen, när vi kommer in i Stockholm.

Nja, det ser inte bättre ut när vi närmar oss Stockholm.

Fimpigt

När jag kommit över på andra sidan prövade jag att hitta nya vinklar på Victoria Tower.

Markvegetation, kraftledningsstolpe och hotell (i skön harmoni?).

Här var det överblommade rallarrosor som fick pryda höghuset.

Är nu de här två sista bilderna välkomponerade? Nej, de är bara tillyxade sådär ungefär mellan tummen och pekfingret, där pekfingret trycker på avtryckaren när det känns bra, dvs. när ögonen (eller ögat) talar om att nu ska jag trycka. Ibland fungerar det, ibland inte.

Men det är roligt och därför fotograferar jag.

Samsung EX1
var min medhjälpare

Man kan i alla fall ana spåren...
... och kanske en hälsning till Claes

Det finns nog något därborta i gräset kan man ana. Undrar vart spåren leder?

Men här leder det nog någonannanvart...

... men det gör det ju inte längre

Två överblivna bilder som inte går att använda till något annat än att möjligen vara gåtfulla...