Ögonblicksbilder med Olympus. Snabbt gick det, kändes som jag hade flyt. Har kameran betydelse för inspirationen?

Som jag förutspådde i mitt förra inlägg kommer här en fortsättning på mina reflektioner kring "back to basic"-fotograferande, i det här fallet med min Olympus Ep-1 och pannkakan 17 mm/2.8. Lägg nu inte för mycket betydelse i uttrycket "back to basic", det var bara något jag kom på i all hast för att beskriva känslan av att försöka göra det så enkelt som möjligt. Anspråkslös fotografering helt enkelt.

När jag går där, och nu har jag lämnat betongen och kommit in i ett litet skogsparti, ser jag ju vad som finns runt omkring mig, det kan jag inte undvika, oavsett om jag har  en kamera med mig eller ej. Men har jag kameran med mig kan jag ju försöka avbilda ved jag ser. Det går ju förstås inte, men en blek avbild av verkligheten kan jag kanske förmedla.

Den här gången, i går alltså,  blev det snabba avbildningar. Inga genomtänkta eller noggranna kompositioner, bara lyfta kameran mot det jag såg och uppfattade, och så gå vidare. Inte för att jag hade bråttom, jag hade egentligen gott om tid, men mer för att det kändes bäst så - jag, kameran, motivet, bilden i en ögonblickets förening.

Känslan uppstod i vägkröken in i skogen, där jag tog ovanstående bild. Sedan fortsatte jag fånga impulserna tills jag kommit ut ur skogspartiet. Det är en sträcka på ungefär 200 meter.

Man kan tycka det här bara är en tråkig sträcka asfalt, i kanten av en sargad skog, med en fyrfilig vältrfikerad väg på ena sidan och motorvägsbrus  i bakgrunden, men stänger man av det finns annat som jag och min Olympus ser och uppfattar.

För att kunna se och uppleva så väljer jag att överlämna så mycket som möjligt av jobbet till kameran, men inte allt, det gäller att ge den lagom lösa tyglar. Här innebar det att jag valde bländare och lät Olympusen sköta tiden, och att jag använde autofokus, men kollade var den satte skärpan, för att korrigera om det behövdes.

Här var det full glugg (bländare 2.8) som gällde för att få litet skärpedjup, för det var just den grenen jag såg. Svartvit blev bilden efteråt i Lightroom, men det var i svartvitt jag såg motivet redan vid fotograferingen, även om verkligheten och kamerans skärm visade färg.

Den här bilden såg jag inte förrän i datorn att den skulle vara i svartvitt.

Jag skrev redan i gårdagens inlägg att jag tycker kameran är bäst för att fånga upp det jag tror mig se där jag går, för lite snabba snapshots och impulser. Den ger mig enkelheten och friheten för det. Däremot är den lite sämre för mer noggrann fotografering, beroende på sökarbristen.

Å andra sidan, om jag här hade haft min andra m4/3-kamera med mig hade den här impulsfotograferingen inte varit lika naturlig. Den har både elektronisk sökare och vridbar skärm och inbjuder till noggrannare kompositioner. Dessutom känns den inte lika smidig och inbjudande till sådana här impulsbilder. Undrar hur det hade varit om jag haft nya kompakten med mig? Det vet jag inte, jag har inte använt den så mycket ännu, så jag är så bekväm med den.

Det sköna i den här promenaden var friheten jag kände i förhållande till motiv,  kamera och bild. Jag gick där, såg något, riktade kameran, tryckte ibland på avtryckaren när det kändes bra och mådde gott av det. Fotografering när det är som bäst? I alla fall om fotograferandet i sig är målet och kanske inte enbart bilderna. Sedan får man se det som en bonus om även bilderna blir bra.

Som sagt, efter 200 meter tog skogspartiet slut.

Men jag tror det blev några fler hyfsade bilder innan jag kom till jobbet, så kanske de dyker upp också. Ha det så skönt med fotograferandet till dess!

.