Tre ansikten (ungefär) på olika sätt från dagens Twang

Det dök inte upp någon magister Bengt, så då fick vi klara oss själva idag, vi som var där.

Vi var ju fler än tre så det är inte samma tre som dyker upp på alla bilder...

... och här är det frågan hur man ska räkna. Två hela och två halva ansikten borde bli tre.

Här kan man nog också hitta tre...

... och här förstås.

Här får vi ta till två icke-fotografer för att få till tre ansikten.

Här går det så fort, så man kan inte riktigt veta hur många ansikten det är.

För säkerhets skull lägger jag dit ett extra ansikte så att det säkert blir tre.

Tripp. trapp, trull...

Magistern, magistern,  jag vet!

Men tyvärr var inte magistern där. Kanske hade han inte råd, han har ju klagat på biljettpriserna från Gnesta...

Slut för idag, tack för idag...

En stund på en kyrkogård kan ha mycket att berätta

Jag passerade här idag och den här gången var det ljuset som lockade mig, det ändrades så snabbt, men jag har varit där många gånger förr. Jag kan nästan säga att den är en del av min uppväxt. Vi var ofta där.

Vallentuna kyrka.

Under hela min uppväxt åkte vi nästan varje lördag till Vallentuna och besökte min mormor, som satt på  ålderdomshemmet, hopkrupen, med klumpfot och blind sedan många år. Min mor var yngst av 11 syskon och hade en särskild  relation till sin mor efter att ha varit svårt sjuk som barn och tillbringat nästan fyra år på sjukhus, största delen av tiden sängliggande utan förmåga att resa sig upp.

Många gånger besökte vi också kyrkogården

Där låg ju min morfar begraven. Jag har ytterst små minnen av honom,  jag var fyra år när han dog. Det finns bara några små fragment kvar, från när han låg till sängs hos min moster, kort före bortgången. Synintrycket finns ännu inom mig. Alla andra minnen kommer från fotografier, och dom är inte många. Men jag har träffat honom, en man som var född på 1860-talet och framlevt större delen av sitt liv som statare. Tidsperspektiven hissnar, när jag tänker på det. Han var lång när han exercerade beväring,  och fick bära fanan när kung Oscar inspekterade  regementet. Det finns det inga bilder på, utan är muntlig tradition, som så mycket annat.

Vi stannade ofta till vid kyrkogården och tittade till graven, ansade lite och så.  Det gör jag fortfarande ibland när jag passerar,  numera ligger fler begravda där, det är ju en familjegrav. Bland annat finns min far där. Min mor flyttade tillbaka till Vallentuna när min far dog och hon ville ha honom nära. Nu har det snart gått ett kvartssekel sedan dess.

Det fanns fler gravar vi tittade till, det blev ofta en liten promenad på kyrkogården. Två kusiner till mig, som båda dog i späd ålder, låg i varsin obetydlig grav, likaså en moster som dog ung. De gravarna kan jag inte längre hitta.

Nu är det jag som åker till Vallentuna och hälsar på min gamla mor, nästan blind, sargad i kroppen och snart 90 år, men tämligen klar i knoppen. Därför passerar jag också kyrkogården med jämna mellanrum, och ibland tar jag bilder också.

I dag var det ljuset som drog, och medan jag var där både snöade och regnade det och blötte ner gräs och stenar.

Men det är inte bara kyrkogårdar där man har släktingar och vänner begravda som har något att berätta, det kan gälla även helt främmande kyrkogårdar.

Kaos eller ordning

När jag bläddrade igenom en del av vårens bilder hittade jag denna och tänkte genast "kaos". Kaoskänslan förstärks förstås av det hoptryckta perspektivet, så verkligheten var inte riktigt  lika kaotisk. Hade så varit fallet vore det kanske svårt för de stackars velicopedryttarna att finna sin cykel.

Nära järnvägsstationen i en av Sveriges cykeltätaste städer - Uppsala.

Inspirerad av "kaos"-bilden associerade jag till "kaos och ordning" och bläddrade vidare bland bilderna och försökte hitta motpoler. Det blev väl inga glasklara exempel, men i alla fall en utgångspunkt för små reflektioner.

Kanske inte direkt ordning, utan snarare enkelhet som motpol till kaos.

En enda cyklist och en enda buss och inte mycket i bilden som är kaos.  En bild som här behagligare att titta på.

Ett annat kaos kanske finns i nästa bild...

Men kaoset ger sig mest till känna genom skuggorna som hastar förbi, på väg mellan två kollektiva färdmedel. Om bilden i övrigt är kaotisk är väl mest en tolknings- eller smakfråga.

För att få en rejäl kontrast till kaos väljer jag en lugn betraktelse från Stockholms innerskärgård (fast det är förstås inte Stockholm, utan Tyresö).

Kanske tycker inte "vän av ordning" att detta är en bild som  symboliserar ordning. Tampen borde vara hoprullad så det ser snyggt ut, och den borde inte ligga där så man kan snubbla på den.

Själv valde jag bilden som "lugn och ro"  motsats till kaos.

Kaoset i Stockholms undre värd fortsätter med  några som rusar upp för trapporna för att hinna med en buss (antar jag)

Även här kan man väl ifrågasätta om bilden är kaotisk...

Förflyttar mig raskt till naturens kaotiska ordning, eller hur det nu kan vara.

Är det månne ett exempel på hur naturen bringar ordning i kaos? Svartvitt tyckte jag gjorde ordningen tydligare, genom att färgernas kaos försvann.

Slutar med kaos skapat av människor

Idrottsplats i upplösningstillstånd.

Som så ofta annars, blev detta inlägg något annat än vad jag trott när jag började skriva inlägget, det ena ger det andra och så blir det vad det blir och det är ganska spännande!

.

Fint utanför fönstret?
Ja, om jag lägger mig på mage!
Så då gjorde jag det.

Det syns inte så mycket av den vackra våren om jag bara tittar ut genom fönstret, för att se något får man lov att titta nere bland grässtråna, och där kan man ana några små skönheter som tittar fram.

Pladask på mage med makro på kameran är det som gäller. Fri hand och naturligt ljus, som jag gillar. Stativ och blixt och sådant, då blir det för tekniskt och tråkigt tycker jag. Inte samma känsla i motivskapandet  som när man ligger där och är ett med kamera och motiv. Det blir inte lika tekniskt perfekt, men känslan i bilderna blir en annan, och det är en smaksak.

Så här smakar det bäst för mig.

Överexponering kan ge ett helt annat intryck. Samma blomma som ovan.

.

Samma blomma igen. man behöver inte flyta mycket på armbågarna för att få annat perspektiv.

.

Att backa lite kan ge överblick.

Fläcken nere till höger är en blomma som är så nära objektivet att den är helt oskarp. Men egentligen var det nog ljuset till vänster i bilden, som jag ville fånga.

Med annan fokusering kan vi ana att ljuset i bakgrunden är en rest från gårdagens snöfall:  en snögubbe.

Ytterligare en variant.

Sedan vände jag uppmärksamheten mot kvistarna ovanför huvudet.

Häcken, fångad när det kom en vindil. Längre tid än på de andra bilderna.

Tittar man närmare syns det att även den är på gång.

Längre än 20 cm flyttade jag nog inte på mig, under den här sekvensen.

Vårens första dag -med Laleh, kan passa till bilderna.

.

När vi kom till Uppsala fanns knappt någon snö alls. Däremot förstås en massa cyklar. En lätt spankulerande betraktelse.

I kontrast till gårdagens snötyngda bilder från Sollentuna tog jag några timmar senare nästan helt snöbefriade uppsalabilder. Motorvägen blev stegvis mer och mer snöbefriad ju längre norrut vi kom, och utanför huset i Uppsala, dit dottern flyttat tillbaka efter sin snöpligt avslutade Sandviken-sejour, fanns det mest cyklar men ingen snö.

Det stod en flyttbil där också men den fick inte vara med, den skulle ha varit ett störande moment, så jag tog ett steg åt sidan. Är det att förvanska verkligheten, att utesluta oönskade ting, eller är det kanske bara ett sätt att anpassa bilden till det man faktiskt ser. Här var det nog cyklarna jag såg. Ja, inte bara "nog", det var cyklarna jag såg.

När jag går omkring så här, spankulerande i omgivningarna, och och har kameran blir det så att jag fotograferar sådant som ögonen upptäcker och gör mig uppmärksam på, och som jag ibland  tycker duger för en bild. Jag har inga förutfattade mening om vad jag ska fotografera, varför jag gör det, eller vad jag eventuellt ska använda bilderna till. Det får bli en senare fråga.

Att spankulera tyckte jag var ett bättre ord för att beskriva den här promenaden än att säga flanera, det fanns knappast något folk- och gatuliv att betrakta, vilket jag tycker behövs som en bakgrund för flanerandet. Promenad passade inte heller, då ska man gå mera raskt, med själva gåendet, promenerandet, som det egentliga syftet.

Fotopromenad då? Nej , det känns heller rätt, alldeles som om fotograferandet var ett syfte med promenaden. Även om jag var ute och gick och hade kameran med mig, och även om jag tog bilder, var inte fotande  målet, jag tror snarare att det var spankulerandet, det bekymmerslösa gåendet i sig, som var själva målet.

Vad sedan spankulerandet leder till är en annan sak. Upplevelser och intryck, varav några blir till ord och bild och andra bara finns inom mig.

En del människor är verkligen i den åldern att de samlar på intryck från verkligheten runt omkring dem, och nyfikenheten är oändlig, utan att de bryr sig om varför eller vad meningen är.

Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om varför jag går där, när jag är ute och spankulerar, eller vart jag går. Ibland ser jag saker som är värda att se, och ibland lyfter jag kameran för att bevara kanske ett uns av det jag upplever när jag står där, ett uns av världens skönhet.

Här kan man ju tänka: usch vad geggigt och blött det är, och ostädat, men flanören i mig, eller var det spankuleraren, ser ju bara speglingen i vattnet, de fina färgerna och den sköna skogen därbakom och allt blir till en bild.

.

Skogen finns ju där, och drar in mig i dunklet mellan träden, och eftersom det är en välpromenerad och stadsnära skog,  är det enkelt att spankulera här, man behöver inte vara stigfinnare, och man kan säkert också flanera.

En del av skogens inneboende naturkraft och skönhet tycker jag man kan ana vid roten av en gran, även om detta är en tuktad miljö...

Inne bland husen kan man väl inte kalla det för en skog, men visst gör tallarna mycket för intryck och miljö.

.