När vi kom till Uppsala fanns knappt någon snö alls. Däremot förstås en massa cyklar. En lätt spankulerande betraktelse.
I kontrast till gårdagens snötyngda bilder från Sollentuna tog jag några timmar senare nästan helt snöbefriade uppsalabilder. Motorvägen blev stegvis mer och mer snöbefriad ju längre norrut vi kom, och utanför huset i Uppsala, dit dottern flyttat tillbaka efter sin snöpligt avslutade Sandviken-sejour, fanns det mest cyklar men ingen snö.
Det stod en flyttbil där också men den fick inte vara med, den skulle ha varit ett störande moment, så jag tog ett steg åt sidan. Är det att förvanska verkligheten, att utesluta oönskade ting, eller är det kanske bara ett sätt att anpassa bilden till det man faktiskt ser. Här var det nog cyklarna jag såg. Ja, inte bara "nog", det var cyklarna jag såg.
När jag går omkring så här, spankulerande i omgivningarna, och och har kameran blir det så att jag fotograferar sådant som ögonen upptäcker och gör mig uppmärksam på, och som jag ibland tycker duger för en bild. Jag har inga förutfattade mening om vad jag ska fotografera, varför jag gör det, eller vad jag eventuellt ska använda bilderna till. Det får bli en senare fråga.
Att spankulera tyckte jag var ett bättre ord för att beskriva den här promenaden än att säga flanera, det fanns knappast något folk- och gatuliv att betrakta, vilket jag tycker behövs som en bakgrund för flanerandet. Promenad passade inte heller, då ska man gå mera raskt, med själva gåendet, promenerandet, som det egentliga syftet.
Fotopromenad då? Nej , det känns heller rätt, alldeles som om fotograferandet var ett syfte med promenaden. Även om jag var ute och gick och hade kameran med mig, och även om jag tog bilder, var inte fotande målet, jag tror snarare att det var spankulerandet, det bekymmerslösa gåendet i sig, som var själva målet.
Vad sedan spankulerandet leder till är en annan sak. Upplevelser och intryck, varav några blir till ord och bild och andra bara finns inom mig.
En del människor är verkligen i den åldern att de samlar på intryck från verkligheten runt omkring dem, och nyfikenheten är oändlig, utan att de bryr sig om varför eller vad meningen är.
Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om varför jag går där, när jag är ute och spankulerar, eller vart jag går. Ibland ser jag saker som är värda att se, och ibland lyfter jag kameran för att bevara kanske ett uns av det jag upplever när jag står där, ett uns av världens skönhet.
Här kan man ju tänka: usch vad geggigt och blött det är, och ostädat, men flanören i mig, eller var det spankuleraren, ser ju bara speglingen i vattnet, de fina färgerna och den sköna skogen därbakom och allt blir till en bild.
.
Skogen finns ju där, och drar in mig i dunklet mellan träden, och eftersom det är en välpromenerad och stadsnära skog, är det enkelt att spankulera här, man behöver inte vara stigfinnare, och man kan säkert också flanera.
En del av skogens inneboende naturkraft och skönhet tycker jag man kan ana vid roten av en gran, även om detta är en tuktad miljö...
Inne bland husen kan man väl inte kalla det för en skog, men visst gör tallarna mycket för intryck och miljö.
.
Att spankulera och fotografera är inte fel.
Att vi sedan får ta del av dina tankar och bilder är trevligt.
Jag har tillbringat helgen med att bläddra i Walter Hirsch fina "Bilder Dagbok"
Rekommenderas varmt
//Ewa
/Torbjörn
Må var och en ha sin stil.
Efter att ha sett dina fina bilder känner jag för att börja spankulera lite mer!
Spankulera är inte fel!