Industar vs "Plastoptik" vs Takumar vs Canon vs Olympus vs Panasonic & gammalt vs nytt

Jag hade inget speciellt för mig idag och ingen inspiration för någon fototur, eller rättare sagt, jag kom inte på något utflyktsmål som lockade. Kanske var jag bara trött, kanske var det inget roligt att fotografera längre, kanske var det inre kreativitetsförrådet slut, kanske...

Jag satt på en stol utanför dörren med min Olympus i handen och kom på att jag kanske skulle testa objektiv på den, något av de nya (läs: gamla) och valet föll på Industaren, den lilla ryssen (eller kan han vara ukrainare?), för den var närmast. Det var det här med att fokusera på skärmen jag ville testa igen. Det går ju riktigt bra om ljusförhållandena är bra, men det går inte att hålla kameran på ett vettigt sätt. Hade jag varit ung hade det nog inte varit något problem, men nu är det både glasögon och ögon att ta hänsyn till.

Prövandet resulterade i bilder också, inga konstnärliga mästerverk, mera funktionsprover, och sedan ledde det ena till det andra.

Björnbärsblommorna fick agera skärpetestare och kanske också skärpedjupstestare.

Det är ju svårare att hitta rätt med skärpan när skärpedjupet är litet för då måste man verkligen hitta rätt, så därför körde jag med full öppning. Här tycker jag det lyckades.  Det är ju också enklare att hitta fokus med full öppning, för då är sökarbilden ljusare (ingen bländarautometik, med de här gamla objektiven).

Bilden är ingen skönhet när det gäller komposition, men nu var det inte det som det handlade om. Bilden blev också en studie i bakgrunds(o)skärpan hos objektivet, och då började tanken på objektivtest dyka upp igen, eller snarare objektivjämförelse.

Jag riktade sedan blicken åt ett annat håll, där man kan se längre, dvs det går att se hur bakgrunden bär sig åt när den befinner  sig långt bort.

Fokus i närheten av närgränsen och full öppning, bl 3,5. Höghusen i bakgrunden kan bara anas.

Sedan vände jag på det, fokus någonstans långt bort, men fortfarande bl 3,5, alltså inte när gluggen är som skarpast. Det prövade jag inte den här gången.

Någonstans här bytte jag kamerahus också, från Olympus PEN till Panasonic G2, så då fick jag en jämförelse där också. G2:an vinner det manuella fokuseringsracet, eftersom den har en inbyggd sökare och jag slipper fokusera på skärmen. Däremot är nog Olympusen trevligare för övrigt, kanske för att jag är van vid den, kanske för att den är trevligare. Vill inte bestämma mig än, men känslan är ju viktig. Panasonicen är ett bra verktyg, Olympusen är en god vän. Synd att det inte går att sätta en elektronisk sökare på vännen.

Det finns lösningar på det problemet också, men det är inte dags för det än.

Jag bytte sedan till "plast"-objektiv, ja det känns så, normal-zoomen som följde med G2:an. Jag har inte prövat det förut, men känslan vägde lätt när jag höll det i handen, kändes som en plastleksak. Men nu var det inte det som gällde utan fukusering och skärpedjup. Valde största brännvidden, 42 mm, den som kommer närmast Industarens 50 mm, och där är ljusstyrkan blygsamma 5,6.

Oskarpare än så här gick det inte att få husen i bakgrunden.

Bytte därför objektiv igen. Takumar 1,8/55mm, en tungklump jämfört med plast-zoomen, men den känns gedigen att hålla i och väl värd de 310 kronorna den kostade. Vad kan den då göra med ovanstående motiv?

Med bländare 1,8 trollar den nästan helt bort husen i bakgrunden

Det här exemplet visar på en egenskap som gör att jag tycker att jag har nytta av de manuella objektiven. Det går att få kort skärpedjup. Eftersom det nu börjar komma även m4/3-objektiv med sådana egenskaper, finns det säkert fler än jag som uppskattar sådana egenskaper, men med en helt annan prislapp. Det skiljer en tiopotens i pris.

Ett litet skärpedjupsexempel till med Takumaren.

Som sagt, bara ett exempel. Bara för att det var roligt.

Däremot har den en annan egenhet, Takumaren...

Om man fokuserar vid närgränsen (ca. 45 cm) med full öppning (bl 1,8) och riktar kameran mot något som är ett par meter bort ser det ut så här. Effektfullt eller störande? Beror på...

Men vad kan då min Canon göra?

När jag nu håller på att leka med mina små, billiga, gamla och manuella, men roliga objektiv, kan man ju också fråga sig vad storkameran kan göra, eller snarare då objektiven.

Vi tar extremen först, 10 mm på Canon 40D.

Om man förstorar och tittar mitt i bilden högst upp kan man ana höghusen.

Vad var det nu för vits med den bilden. Ingen egentligen, annat än att det var lite skoj.

Här kommer däremot en jämförelse. Blomman är  rejält avskild från bakgrunden.

Canon 100 mm Macro med bländare 2.8 för att minimera skärpedjupet

När jag ändå hade macrot framme kunde jag inte undvika att krypa lite i gräset för att se om jag kunde hitta något där.

Det blev en kort fotoutflykt idag. Aldrig mer än tio meter hemifrån. Men så var det också prov som stod i centrum och inte motiv och bilder.

.

En omväg med två kameror och tre objektiv, så det blev lite objektivtest också, och nya bilder på gammalt motiv

Det blev faktiskt en fotoutflykt i dag också, även om det mest var som en omväg på vägen hem från en annan utflykt, en omväg förbi ett motiv jag brottats med förut. Eftersom jag hade kameran med i bilen anade jag väl att det kunde bli fotograferande på vägen hem, men att jag skulle hamna här visste jag inte, men när jag svängt till höger två gånger började jag misstänka att jag skulle hamna här. Och det gjorde jag. Det var som en magnet som drog mig hit.

En kyrka, mer spännande var det inte, men den ligger så utmanade där, på en kulle,  nästan ensam i det öppna landskapet. Markims kyrka. Den här gången började jag vid bakingången, det är från det hållet kyrkan är mest spännande.

Rejäl vidvinkel hade jag. Förgrunden blir väldigt stor och framträdande och huvudmotivet ganska så litet, om det är en bit bort, som här. Men det gäller att välja komposition och utsnitt så att geometrierna inte blir allt för sneda och konstiga.

Mitt favoritobjektiv för landskap var på småbildstiden ett 24 mm vidvinkel.Här har jag använt 10 mm på på min Canon 40D. Det motsvarar 16 mm på småbild.

Kyrkan har blivit ganska lite och pluttig , men det ger ändå en bild av hur den ligger däruppe på kullen. Den stora runstenen skymtar också, till höger om kyrkan.

Jag flyttade mig en bit i sidled för att pröva en annan förgrund, lite mera gräs i stället för muren.

Eftersom kontrasterna ändå var lite hårda, med en tråkig och blek himmel, testade jag med svartvitt också. De ljusa stråna i förgrunden är viktiga för att ge lite liv i gräsytan. Träden får gärna bli svarta silhuetter. De gör ingen annan nytta i bilden.

Nu har vi närmat oss stenen och kyrkan.

Fortfarande 10 mm vidvinkel. Jag står nära runstenen som helt dominerar bilden, den verkar gigantisk och nästan större än kyrkan. Titta på de första två bilderna, där är storleksförhållandet  mellan kyrka och sten mer naturligt.

Men den stora förvrängningen ser vi på taket till det lilla kapellet till vänster. Det har blivit gigantiskt. En liten beskärning i vänsterkanten hade kunnat ta bort en del av överdriften, men nu får den vara kvar som ett exempel på en av farorna med den här brännvidden. Den kan vara en fruktansvärd geometrisabotör!

Snabbt objektivbyte för att återställa geometrierna.

Här har jag bytt till Industar 50 mm/3.5. (Den ser verkligen löjligt liten ut, när den sitter på Canonen).

Och här är det Domiplan 50mm/2.8.

Eller också var det tvärtom. Här ballade det lilla testet ur, eftersom jag inte noterade i vilken ordning jag prövade objektiven. Och mitt korttidsminne är totalt opålitligt numera. Jag får väl skylla på att när jag är inne i fotograferandet glömmer jag sådana där trivialiteter, då är det bilden som gäller, det är det som är spännande.

Därför avslutar jag med tre bilder som jag säkert vet är tagna med Industaren på m4/3-kamera.

Den medeltida stämningen kompletterades av nutidsmänniskor som försökte flyga.

De där åkrarna som lyser i lått, långt bort till vänster, kanske också skulle fungera på bild.

Sist jag var där var det kallt om fingrarna

.

När man inte har någon lust, kan man alltid bjuda upp skönheterna utanför dörren till dans

Jag hade tänkt mig att göra någon utflykt idag också, till fots eller på annat sätt, men när det var dags hade jag vare sig lust eller inspiration och inga utflyktsmål kändes intressanta och inga fotomotiv lockade. Jag satt där jag satt. Allt jag kom på kändes som upprepning, "det har jag ju redan gjort", och det jag inte gjort verkade tråkigt.

Tittade ut genom fönstret och där fanns ju blommor i alla fall, så en liten stund kunde man ju fördiva med dem. Med kamera i handen. Så det blev en kort utflykt, flera meter hemifrån

Jag började med att lägga mig platt på mage, för att få koll på läget. Det var bara lite fuktigt i gräset.  Tog en översiktsbild, för att ha något att göra. Tråkigt. Hur många gånger har jag inte tagit sådana bilder. Skulle kunna gå in efter stora kameran och macrot och grotta in mig i närbilder. Nä. Bara tråkig blomanatomi. Såg inga möjligheter att skapa något, testade inte ens, visste att det var hopplöst.

Tråkigt.

Men om man sätter fräs på blommorna då, bjuder upp till dans, då kanske det händer något spännande?

Rörelse i konsten?

Nä, det var något annat (och det är faktiskt 50-årsjubileum i år), studsande ping-pongbollar och så'nt. Och för ungefär hundra år sedan formulerade man väl tesen att ett sant konstverk behöver även rörelse, och inte bara färg och form . Var det futurismen?  I så fall kanske jag varit futuristisk i dag, även om jag använt rörlig kamera och inte rörlig pensel. Eller är det kameran som är penseln, det är ju den jag sveper över motiven och mina rörelser skapar bilden.

En annan rörelse.

Här har jag också blandat in lite mer strån i bilden för att få andra strukturer.

Sedan gav jag mig på skönheterna med plym i hatten.

Det här är en fototeknik där man inte kan förutse hur bilden kommer att se ut, så det är säkrast att göra ett antal försök och välja ut det bästa. Med tiden lär man sig vilka rörelser som ger vilken sorts effekter och mönster, men man kan inte förutse det exakta resultatet.

Här har jag förflyttat mig till en blommade kaprifol som slingrar sig bland torra grässtrån. Tanken var att gräsets vippor skulle lysa upp bilden.

Hur mycket av bilderna är då skapat i fotoögonblicket och hur mycket är gjort efteråt i datorn?  Jag ser det som att jag skapar bilden i när jag trycker på kamerans avtryckare, efter att ha ställt in bländare och tid på lämpligt sätt. Alltså som vid "vanlig" fotografering. Tillkommer gör då den långa tiden och rörelsen.

Efteråt gör jag samma sak som med alla andra bilder, justerar kontrast och och ljus och anväder oskarp mask. Skillnaden är att jag ofta justerar mer.  Kontrasten är många gånger lägre än för vanliga bilder och behöver ökas, för att få det uttryck jag vill ha.

Oskarp mask använder jag inte bara för att ge den färdiga bilden rätt skärpa, utan även ibland för att förstärka mönster och strukturer i bilden.

Här gav jag mig på kaprifolen mot annan bakgrund.

Så nu är den här fotodagen rräddad.

.

Ska man avbilda sin omgivning måste man också ut och gå i den, så därför tog jag med mig två gamla objektiv på promenad

Bättre en kamera i handen än tio  hemma skåpet, så därför tog jag med mig en på promenad, inte för att jag har tio kameror, men för att ljuset var mulnare och snällare idag och värmen inte lika pressande. Dessutom kom jag på en fotoposition igår när jag väntade på pendeltåget, så idag tänkte jag kolla upp den, på rätt sida av planket.

I handen hade jag ett 28mm/3.5, med tillhörande kamera som gjorde objektivet till en ekvivalent 56mm:s normal, om man vill uttrycka det så, för jämförelsens skull.

Jag har ofta funderat på vinkel och perspektiv för de här husen, men det har alltid varit skräp  i vägen, för just den här omvägen har aldrig varit naturlig för mig, förrän jag fick gårdagens uppenbarelse på perrongen, att dit ska jag gå.

Så här blev det. En vy jag letat efter.

Väl där fick jag en ingivelse till: byt objektiv.

Jag grävde i väskan och halade upp ett 55mm/1.8 (som ett 110 mm, ett kort tele, om vi ska vara ekvivalenta igen) och kunde isolera följande vy av husen.

Jag fick visst med några fåglar i bilden också, det märkte jag inte när jag tog bilden, så det får jag väl ta som en extra bonus.

Sedan var det naturligt att fånga gångvägen uppifrån, den som i andra riktningen går under järnvägen. Där nere har jag gått många gånger, vägen till tåg och bussar och vägen till centrum där närmsta affär finns. Här uppifrån blev perspektivet inte lika instängt och tunnelartat.

Jag fortsatte med tele-vyn

Fortsatte sedan längs den väg jag hamnat på. Jag har ju strosat i trakterna förut, men inte just här, och inte med kameran, utan i andra ärenden. Det är skönt att strosa utan att ha något ärende.

Strosandet lönade sig, jag hittade den här vyn. Inte mycket färg.

Runt hörnet var fasaden lite ljusare. Även när det är mulet finns det skuggsidor och ljusare sidor.

Mamma! Vart ska du gå?  Förstora så ser du kanske. Fixeringsbild?

Sedan fortsatte jag vandringen längs helt nya vägar, där jag aldrig gått förut och hamnade i alldeles nybyggda kvarter. Lite färgstarkare!

Här la jag skärpan längst bort i bilden, så det är riktigt att fönsterputsarna inte är helskarpa, utan lite mjukare i konturerna.

Vandrade sedan förbi nybyggnadsområden med röriga gropar, stora maskiner, staket, skräp och högar och hade svårt att hitta motiv som gav bra resultat, men till slut kom jag till nästa köpcentrum.

Där gick jag in och åt kokosglass. Det var gott. Något annat intressant hittade jag inte.

.

När jag träffade Bengt från Australien när han var hemma hos Maria och Bellman och njöt av lugn och stillhet

Han hade en kamera med röd prick i handen, det var nog det som förde oss samman. Inte den röda pricken men att vi båda gick här och njöt av ron och stillheten och det vackra ljuset och försökte fånga det.

Jag hade just tagit den här bilden av en man på en av bänkarna i skuggan under träden, när Bengt kom fram och talade om hur fint han tyckte det var, i lugnet här på kyrkogården runt Maria kyrka.

Bengt från Australien. Inte världens bästa bild, man ska inte ta porträtt i  skuggan under träden när det är skarpt motljus, men det var där vi stod och pratade, i minst en halvtimme.

Bengt var född i Maria, nära intill kyrkan, så han var på barndomsmark och jag bodde som liten pojk i ett av husen som inte syns bakom träden bakom ryggen på Bengt, men på andra sidan Hornsgatan. Hornsgatan fungerade som vattendelare, så vi tillhörde olika världar och möttes nog aldrig.

Vi pratade om det mesta, priset på Erdinger Weissbier på systemet, Mercedes-verkstaden i Ljusdal och vart guldet i guldtänderna tar vägen vid kremering. Och om Bellman och Stagnelius, som ju är begravda här.

Den röda punkten då? Han hade en Leica D-lux. Så vi hann prata fotografering också.

Bengt vandrar vidare i sin blå skjorta med dubbla bröstfickor, både på in- och utsida. Skräddarsydd i Thailand.

Ett av dessa möten som bara uppstår...

Under tiden hade en ny man hunnit sätta sig på soffan.

Den förra bilden i svartvitt för att det blir så härliga kontraster och den här i färg för att färgerna var så vackra där i kyrkogårdens lugn.

Det fanns en soffa till.

En del väljer att lägga sig i solen, andra väljer skuggan...

...medan jag valde att gå ut till Bellmansgatan.

.