När man inte har någon lust, kan man alltid bjuda upp skönheterna utanför dörren till dans
Jag hade tänkt mig att göra någon utflykt idag också, till fots eller på annat sätt, men när det var dags hade jag vare sig lust eller inspiration och inga utflyktsmål kändes intressanta och inga fotomotiv lockade. Jag satt där jag satt. Allt jag kom på kändes som upprepning, "det har jag ju redan gjort", och det jag inte gjort verkade tråkigt.
Tittade ut genom fönstret och där fanns ju blommor i alla fall, så en liten stund kunde man ju fördiva med dem. Med kamera i handen. Så det blev en kort utflykt, flera meter hemifrån
Jag började med att lägga mig platt på mage, för att få koll på läget. Det var bara lite fuktigt i gräset. Tog en översiktsbild, för att ha något att göra. Tråkigt. Hur många gånger har jag inte tagit sådana bilder. Skulle kunna gå in efter stora kameran och macrot och grotta in mig i närbilder. Nä. Bara tråkig blomanatomi. Såg inga möjligheter att skapa något, testade inte ens, visste att det var hopplöst.
Tråkigt.
Men om man sätter fräs på blommorna då, bjuder upp till dans, då kanske det händer något spännande?
Rörelse i konsten?
Nä, det var något annat (och det är faktiskt 50-årsjubileum i år), studsande ping-pongbollar och så'nt. Och för ungefär hundra år sedan formulerade man väl tesen att ett sant konstverk behöver även rörelse, och inte bara färg och form . Var det futurismen? I så fall kanske jag varit futuristisk i dag, även om jag använt rörlig kamera och inte rörlig pensel. Eller är det kameran som är penseln, det är ju den jag sveper över motiven och mina rörelser skapar bilden.
En annan rörelse.
Här har jag också blandat in lite mer strån i bilden för att få andra strukturer.
Sedan gav jag mig på skönheterna med plym i hatten.
Det här är en fototeknik där man inte kan förutse hur bilden kommer att se ut, så det är säkrast att göra ett antal försök och välja ut det bästa. Med tiden lär man sig vilka rörelser som ger vilken sorts effekter och mönster, men man kan inte förutse det exakta resultatet.
Här har jag förflyttat mig till en blommade kaprifol som slingrar sig bland torra grässtrån. Tanken var att gräsets vippor skulle lysa upp bilden.
Hur mycket av bilderna är då skapat i fotoögonblicket och hur mycket är gjort efteråt i datorn? Jag ser det som att jag skapar bilden i när jag trycker på kamerans avtryckare, efter att ha ställt in bländare och tid på lämpligt sätt. Alltså som vid "vanlig" fotografering. Tillkommer gör då den långa tiden och rörelsen.
Efteråt gör jag samma sak som med alla andra bilder, justerar kontrast och och ljus och anväder oskarp mask. Skillnaden är att jag ofta justerar mer. Kontrasten är många gånger lägre än för vanliga bilder och behöver ökas, för att få det uttryck jag vill ha.
Oskarp mask använder jag inte bara för att ge den färdiga bilden rätt skärpa, utan även ibland för att förstärka mönster och strukturer i bilden.
Här gav jag mig på kaprifolen mot annan bakgrund.
Så nu är den här fotodagen rräddad.
Svårt att välja favorit, men kanske den sista ändå...
Du behöver inte välja, det räcker att njuta, men jag håller med om att den sista är skön.
MVH Lena
Tack Lena!