Ska man avbilda sin omgivning måste man också ut och gå i den, så därför tog jag med mig två gamla objektiv på promenad

Bättre en kamera i handen än tio  hemma skåpet, så därför tog jag med mig en på promenad, inte för att jag har tio kameror, men för att ljuset var mulnare och snällare idag och värmen inte lika pressande. Dessutom kom jag på en fotoposition igår när jag väntade på pendeltåget, så idag tänkte jag kolla upp den, på rätt sida av planket.

I handen hade jag ett 28mm/3.5, med tillhörande kamera som gjorde objektivet till en ekvivalent 56mm:s normal, om man vill uttrycka det så, för jämförelsens skull.

Jag har ofta funderat på vinkel och perspektiv för de här husen, men det har alltid varit skräp  i vägen, för just den här omvägen har aldrig varit naturlig för mig, förrän jag fick gårdagens uppenbarelse på perrongen, att dit ska jag gå.

Så här blev det. En vy jag letat efter.

Väl där fick jag en ingivelse till: byt objektiv.

Jag grävde i väskan och halade upp ett 55mm/1.8 (som ett 110 mm, ett kort tele, om vi ska vara ekvivalenta igen) och kunde isolera följande vy av husen.

Jag fick visst med några fåglar i bilden också, det märkte jag inte när jag tog bilden, så det får jag väl ta som en extra bonus.

Sedan var det naturligt att fånga gångvägen uppifrån, den som i andra riktningen går under järnvägen. Där nere har jag gått många gånger, vägen till tåg och bussar och vägen till centrum där närmsta affär finns. Här uppifrån blev perspektivet inte lika instängt och tunnelartat.

Jag fortsatte med tele-vyn

Fortsatte sedan längs den väg jag hamnat på. Jag har ju strosat i trakterna förut, men inte just här, och inte med kameran, utan i andra ärenden. Det är skönt att strosa utan att ha något ärende.

Strosandet lönade sig, jag hittade den här vyn. Inte mycket färg.

Runt hörnet var fasaden lite ljusare. Även när det är mulet finns det skuggsidor och ljusare sidor.

Mamma! Vart ska du gå?  Förstora så ser du kanske. Fixeringsbild?

Sedan fortsatte jag vandringen längs helt nya vägar, där jag aldrig gått förut och hamnade i alldeles nybyggda kvarter. Lite färgstarkare!

Här la jag skärpan längst bort i bilden, så det är riktigt att fönsterputsarna inte är helskarpa, utan lite mjukare i konturerna.

Vandrade sedan förbi nybyggnadsområden med röriga gropar, stora maskiner, staket, skräp och högar och hade svårt att hitta motiv som gav bra resultat, men till slut kom jag till nästa köpcentrum.

Där gick jag in och åt kokosglass. Det var gott. Något annat intressant hittade jag inte.

.

2011-07-03 22:27   EGW

Dessa miljöer från miljonprogrammets tid gör djupt intryck. Jag lyckas faktiskt inte finna lämpliga ord att beskriva dem. Men jag undrar med vilka känslor folk ser tillbaka på dem, de som växt upp där. Kommer utvandrare i förskingringen att komma tillbaka till dem, ströva runt och tänka på hur de lekte där som barn? Kommer någon att säga till sig själv, när de i tanken återvänder, att tänk så vackert det var? Eller kanske tvärt om, tänk så fult, och ändå var vi lyckliga där? Kommer kanske alltsammans att rivas, och i så fall för att bereda plats för vad? Tänk om det sista miljonprogramhuset blir k-märkt!

Besvara