Den lilla människan...

Den lilla människan är hon liten för att hon är liten eller för att lanskapet är stort eller för att fotografen är långt ifrån? Det kan man fråga sig.

I det här fallet vet jag svaret. Fotografen stod långt ifrån, för han ville ha små människor i bilderna. Små i kontrast till det stora, men ändå människor som levandegör. Är det då människorna han skildrar, eller landskapet, eller relationen mellan dem. Eller något helt annat?

Ett välbekant motiv för den som följt min blogg, den nya bron i ingenmansland, på gränsen mellan Stockholm och Sollentuna, en solig septembermorgon.

En annan brovinkel, med en annan liten människa, en annan solig septemberdag.

Men här var september dimmigare när den lilla röda människan strävar upp för bron.

Och här kunde jag avvara färgen utan att tappa det jag ville uttrycka med bilden.

Människor gör sig i profil också, här på en bro som inte är ny.

Här finns det inte ens en bro, bara en människa.

Sagan om de två tornen
Presentation av huvudpersonerna

Ibland tar idéer tid på sig, det dröjer innan de kristalliseras i sin slutgiltiga form, och inte ens den är något färdigt och beständigt, för nya impulser blandar sig i leken och formar om.

I två blogginlägg har jag nu långsamt vandrat från en tysk bokhandel och det första mötet med japanska träsnitt, till en idé om en serie bilder som innehåller ett återkommande bildelement, utan att detta element behöver vara huvudelementen. Det tog mer än tio år innan Kista Science Tower dök upp som möjligt bildelement, och nu, efter ytterligare sju år har ytterligare ett torn börjat växa, och krupit in så sakta i mina bilder.

Kanske går det att göra något av det. Typiskt en sådan tanke som dyker upp när jag går till jobbet, kanske just i ett sådant ögonblick när ett av tornen plötsligt visar sig i synfältet, bakom något, bredvid något eller ovanför, eller kanske stiger fram ur dimman eller molnen.

Tornen har ju redan några gånger fastnat på sensorn i kameran och blivit till bild, så vi kan ju återvända till morgonen och eftermiddagen den 10 juni i år.

Det gamla tornet. En morgonbild.

En refug, ett staket och en tråkig bit asfalt, men i fonden ett av de två tornen. Det gamla. 32 våningar.

Det nya tornet. En eftermiddagsbild. Förstora, annars syns inte tornet!

En nybyggd, men ännu ej öppnad, väg har grävt sig ner i berget. I fjärran byggs det nya tornet - ska bli 33 våningar hotell.

Är det en bild av vägen eller en bild av det växande tornet?

Ja, både och, förstås, men lite grand såhär tror jag min idé ser ut.

Båda bilderna Olympus PEN + 17 mm.

Hur var det nu med tysken och japanen och idén och de två tornen?

Det förra inlägget växte och blev långt, berättelsen bredde ut sig och blev större än vad jag väntat, så jag valde att ta en paus. Gillar ju inte själv när inläggen blir för långa. Långa texter vill jag läsa på papper och inte på skärm.

Via bokhandeln i Pforzheim och franska atlantkusten hade vi tagit oss till Japan och berget Fuji. Via Eberhard Grames bok hade jag hittat till Hokusai och hans "36 vyer av berget Fuji". Då var han inte så känd och jag fick leta mycket innan jag hittade en liten svarvit bok med just Fuji-bilderna. Idag är det inte svårt att hitta praktverk i färg med hans bilder.

Det som är intressant med hans bilder av Fuji är att berget syns i alla bilder, ofta ganska litet i bilden, och att bilderna egentligen inte skildrar berget, utan visar något annat, scener ur japanskt vardagsliv. Det är också spännande att studera hur han hanterar förgrund och bakgrund i bilderna, med den frihet som en konstnär har. I den mån jag inte redan var inne på det, inspirerade det mig att tänka mer på förgrunden i mina bilder (som just då var mest landskap, familjebilderna oräknade), att göra förgrunden intressant och kanske innehållsrik, fast huvudmotivet var något annat.

Just nu hittar jag inte något jättebra exempel på hur han påverkade mig (då måste jag gräva efter dialådor, för detta var ju på den gamla tiden när man använde film), men detta berg hittade jag, inte Fuji, men väl Nåite, med en molntuss.

En bild på ett berg, men förgrunden tar upp större delen av bilden.

Men detta var inte idén jag talade om. Idén kan snarast symboliseras av siffran 36 i "36 vyer av berget Fuji", just detta att göra en hel rad av bilder som innehåller en viss sak, men där bilderna egentligen visar något annat. Sedan har den idén, likt ett svårgrott frö, legat och väntat i mitt sinne.

Så småningom spirade fröet och ut kom Kista Science Tower, 32 våningar höghus som jag såg genom fönstret på jobbet, och som syns på långt håll från flera håll. Skulle inte det kunna bli mitt Fuji.

Berget Fuji Kista Science Tower tittar fram bakom nybygget.

Men nu börjar Tornet få konkurrens av en uppkomling, 33 våningar hotell, Victoria Tower, en nykomling som blir några meter högre.

Och i och med det kan det bli  en "Sagan om de två tornen".

Märkvärdigare än så var det inte, men idéer kan ta många omvägar och kringelkrokar på väg mot verkligheten.

De två tornen en regnig och mulen augustidag.

De två tornen en solig försommardag.

Sagan om de två tornen. Men egentligen handlar det om en tysk och en japan. Eller kanske en gammal idé.

Ibland dyker den upp i mitt huvud, den gamla idén, när jag går till jobbet, men inte när jag går hem, för då ser jag inget.

Men allt börjar för ett par decennier sedan. På den tiden när man fortfarande kunde polletera den tunga resväskan på järnvägsstationen i lilla Sala och hämta ut den på den lilla stationen i den lilla staden i norra Schwarzwald när man kom fram.

I den lilla staden, nere i dalgången vid den forsande bäcken, befann sig Mamman och Pappan och den (då) Lilla Dottern. Den lilla järnvägen som slutade i den lilla staden var också en väg därifrån och en dag satte sig pappan på det lilla tåget och åkte till en större stad. Där fanns en bokhandel. I den fanns en bok. Den köpte Pappan.  Sedan återvände han till dottern och de gick upp på berget.

Bokens författare hette Eberhard Grames, en tysk fotograf, som skrev om sig själv, sina bilder och sina tankar, men också om teknik och inspirationskällor. Pappan gillade vad han läste och lät sig inspireras. En av flera inspirationskällor vid en tid när han upplevde att han stagnerat i sitt fotograferande, även om den lilla dottern öppnat en ny motivvärld. Då var hon två år, nästa gång fyller hon 25, så tiden har gått och åren sprungit förbi.

Det betyder också att idén har legat och ruvat länge. Ibland är inkubationstiden lång. Och från början var det bara ett torn.

Eberhart Grames hade bland annat rest till Giverny och låtit sig fascineras av målningarna och sedan letat upp klipporna vid den vilda Bretagne-kusten, för att fotografera där Monet en gång i tiden hade målat. Men hos Monet hittade han också japanska träsnitt som fångade hans intresse.

När pappan läste boken, fascinerades han också av dessa träsnitt, av idé, perspektiv och bildspråk, förmodligen på liknande sätt som Monet och Grames hade fascinerats.

Och där har vi japanen.  Hokusai Katsushika.

Idag är han mer känd, men då hade pappan aldrig hört talas om honom, och samma sak då för Grames några år tidigare.

Men nu börjar vi närma oss idén.

En av de inspirerande bilderna: Hokusai: Den stora vågen

Men det är en bit kvar till de två tornen...

Är det slut på alla bilder? Eller är det bildseendet som havererat?

Jag gick till jobbet  häromdagen. Det var första gången på länge, det har ju varit sommar och så har jag cyklat ett tag. Men i måndags gick jag igen.

Det var då jag upptäckte det. Det finns inga bilder längre, bilderna är slut.

Panik? Kanske inte, men vad gör man som fotograf om bilderna är slut?

Jag såg sådant som jag brukar reagera på, vackert rött bär på regnvåt asfalt, människa med hund, fin vattenpöl med intressant spegling, människa med flera hundar, färgstarkt föremål på frodigt grönt gräs.

Men jag såg inga bilder! Märkligt, jag såg, men jag såg ändå inte. Har jag tröttnat? Har cyklat för mycket så jag tappat bort bilderna, cykeln är ju för snabb så bilderna hänger inte med, de blir borttappade och fråncyklade, osedda finns de kvar längs vägen. Eller så är det för jobbigt att stanna upp.

Eller är bildsinnet överlastat, överansträngt, umattat? Det blev ju ganska intensivt med bilder under gruvans dagar och med följetongandet efteråt.

Det var inte kamerabrist det berodde på, den fanns någonstans vid armbågen, en lätt vridning på armen och ner med handen så hade jag kunnat greppa om den.

Man hinner tänka en del medan man går...

Andra läser medan dom går...

Men var kom den bilden ifrån då? Om det var slut på bilderna. 

Jo, på väg hem kom bilderna tillbaka.

Jag hittade till och med en ny vinkel. Det gäller bara att avvika från det ingådda spåret. Minst tio meter från den vanliga gångvägen är jag här. Modigt va?

Jag hade inte behövt oroa mig. Bilderna fanns kvar.

Och när jag kom hem och laddade upp bilderna till datorn upptäckte jag en sak. Det fanns ju fler bilder på minneskortet. Det har bättre minne än jag! Jag hade visst promenerat fler gånger till jobbet. 14 dagar gamla bilder som redan är historia. När det byggs ändras miljöerna snabbt.

Föränderlig miljö. Här byggs.

Kanske dags att gå till jobbet.