fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Är det slut på alla bilder? Eller är det bildseendet som havererat?

Jag gick till jobbet  häromdagen. Det var första gången på länge, det har ju varit sommar och så har jag cyklat ett tag. Men i måndags gick jag igen.

Det var då jag upptäckte det. Det finns inga bilder längre, bilderna är slut.

Panik? Kanske inte, men vad gör man som fotograf om bilderna är slut?

Jag såg sådant som jag brukar reagera på, vackert rött bär på regnvåt asfalt, människa med hund, fin vattenpöl med intressant spegling, människa med flera hundar, färgstarkt föremål på frodigt grönt gräs.

Men jag såg inga bilder! Märkligt, jag såg, men jag såg ändå inte. Har jag tröttnat? Har cyklat för mycket så jag tappat bort bilderna, cykeln är ju för snabb så bilderna hänger inte med, de blir borttappade och fråncyklade, osedda finns de kvar längs vägen. Eller så är det för jobbigt att stanna upp.

Eller är bildsinnet överlastat, överansträngt, umattat? Det blev ju ganska intensivt med bilder under gruvans dagar och med följetongandet efteråt.

Det var inte kamerabrist det berodde på, den fanns någonstans vid armbågen, en lätt vridning på armen och ner med handen så hade jag kunnat greppa om den.

Man hinner tänka en del medan man går...

 

Andra läser medan dom går...

Men var kom den bilden ifrån då? Om det var slut på bilderna. 

Jo, på väg hem kom bilderna tillbaka.

 

Jag hittade till och med en ny vinkel. Det gäller bara att avvika från det ingådda spåret. Minst tio meter från den vanliga gångvägen är jag här. Modigt va?

 

Jag hade inte behövt oroa mig. Bilderna fanns kvar.

 

Och när jag kom hem och laddade upp bilderna till datorn upptäckte jag en sak. Det fanns ju fler bilder på minneskortet. Det har bättre minne än jag! Jag hade visst promenerat fler gånger till jobbet. 14 dagar gamla bilder som redan är historia. När det byggs ändras miljöerna snabbt.

 

Föränderlig miljö. Här byggs.

 

Kanske dags att gå till jobbet.

Inlagt 2010-09-01 08:05 | Läst 1380 ggr. | Permalink


(visas ej)

Vad heter Disneyfiguren Kalle A*** i efternamn?
Ja, en liten orange revolution kanske
Lite kul med dessa tankar. Det verkar ju troligt att bildfloden från gruvjippot efterlämnat lite "bleke". Att växla från cykel till apostlahästarna måste absolut ha sin effekt också. Och, som sagt, effekten var temporär, vilken man kunde vänta sig. Men framför allt, när bildseendet vaknade till liv igen så erbjöd det lite nya vinklar. Jag tror faktiskt att man kan härleda en allmän princip ur detta. Om man nu är road av det :-)
Svar från janolof 2010-09-01 19:34
Även om jag inte skulle drista mig till att härleda en princip så hoppas jag kunna bli lite visare av att formulera mina observationer. "Det är först när det kan formuleras som det blir kunskap", enligt gamla principer.
Havererat bildseende...slut på bilderna...huuuh vilken hemsk tanke...men vilken tur att det inte var långvarigt!
Fast jag förstår lite grann känslan...ibland ser man bilder överallt...och ibland är det liksom tomt i synfältet...jag tror att det har med humöret att göra!
Iaf när det gäller mig...
Trevlig läsning...gillar åxå den sista bilden med det orangea i det grå...
MVH Lena.