Sagan om de två tornen. Men egentligen handlar det om en tysk och en japan. Eller kanske en gammal idé.

Ibland dyker den upp i mitt huvud, den gamla idén, när jag går till jobbet, men inte när jag går hem, för då ser jag inget.

Men allt börjar för ett par decennier sedan. På den tiden när man fortfarande kunde polletera den tunga resväskan på järnvägsstationen i lilla Sala och hämta ut den på den lilla stationen i den lilla staden i norra Schwarzwald när man kom fram.

I den lilla staden, nere i dalgången vid den forsande bäcken, befann sig Mamman och Pappan och den (då) Lilla Dottern. Den lilla järnvägen som slutade i den lilla staden var också en väg därifrån och en dag satte sig pappan på det lilla tåget och åkte till en större stad. Där fanns en bokhandel. I den fanns en bok. Den köpte Pappan.  Sedan återvände han till dottern och de gick upp på berget.

Bokens författare hette Eberhard Grames, en tysk fotograf, som skrev om sig själv, sina bilder och sina tankar, men också om teknik och inspirationskällor. Pappan gillade vad han läste och lät sig inspireras. En av flera inspirationskällor vid en tid när han upplevde att han stagnerat i sitt fotograferande, även om den lilla dottern öppnat en ny motivvärld. Då var hon två år, nästa gång fyller hon 25, så tiden har gått och åren sprungit förbi.

Det betyder också att idén har legat och ruvat länge. Ibland är inkubationstiden lång. Och från början var det bara ett torn.

Eberhart Grames hade bland annat rest till Giverny och låtit sig fascineras av målningarna och sedan letat upp klipporna vid den vilda Bretagne-kusten, för att fotografera där Monet en gång i tiden hade målat. Men hos Monet hittade han också japanska träsnitt som fångade hans intresse.

När pappan läste boken, fascinerades han också av dessa träsnitt, av idé, perspektiv och bildspråk, förmodligen på liknande sätt som Monet och Grames hade fascinerats.

Och där har vi japanen.  Hokusai Katsushika.

Idag är han mer känd, men då hade pappan aldrig hört talas om honom, och samma sak då för Grames några år tidigare.

Men nu börjar vi närma oss idén.

En av de inspirerande bilderna: Hokusai: Den stora vågen

Men det är en bit kvar till de två tornen...

2010-09-03 19:51   EGW

Servicen på järnvägarna försvinner -- om inte själva järnvägarna försvinner också. Och barnen rakar i höjden och får egna barn. Ibland undrar jag hur det kommer sig att jag fortfarande sitter kvar på tiden och inte ramlat av för länge sedan, så som den dundrar fram i hisklig fart. Jag ser mig sitta där på den dammiga vägkanten på tidens väg, medan tiden själv snabbt försvinner i fjärran. Så reser jag mig, borstar av dammet och säger: "Det var det. Nu kan man leva."

Fast jag förmodar att vad jag beskriver är hur det är att leva i nuet. Inte ramla av tiden, bara ignorera den.

Om jag kunde göra sådana bilder som Hokusai Katsushika, då tror jag inte att jag någonsin brytt mig om att skaffa kamera. Suck!

Besvara