En titt hos Bella Pictura och sen ut i regnet

Regnet hängde i luften så jag tänkte jag kunde ta tåget in till stan och utmana vädergudarna, packade ner paraply och regnjacka, och det var tur jag gjorde det visade det sig. Lyckligtvis stoppade jag också ner lille PEN så ni kan få se lite av mina upplevelser.

När de första dropparna började komma hade jag hunnit till Mariatorget och kunde rädda mig in på exposures där jag hittade kvinnor med bilden i fokus, dvs. Bella Picturas utställning. Vernissage var det också, fint värre. Tack för dricka och tilltugg.

Två glada bellor i fokus.

En glad besökare  som trotsat regnet för att komma hit. Och manligt sällskap har hon fått på bilden.

Lena från Norrköping som tagit sig in från Hässelby.

Studerar skönheter på väggen.

Inne i stora rummet stod två herrar och diskuterade, jag tror det handlade om manligt och kvinnligt fotograferande och om det var typiskt kvinnliga motiv på utställningen, inte sådant som män skulle fotografera.

Jag förstod inte riktigt argumenten, eftersom de flesta motiven här skulle jag själv ha kunnat ge mig på (därmed inte sagt att jag gjort det så här bra). Men inte porträtt då, det är inte min grej. Och med lite eftertanke, hade lika många män slagit sig hop om en utställning hade det nog blivit andra bilder och motiv. Men det skulle jag inte spontant ha tänkt på. Kanske för att jag betraktar bilderna som de bilder de är och i första hand efter vad de säger mig och inte försöker stoppa in dem i något större sammanhang.

Fotograf, fotografier och betraktare.

De här bilderna gillade jag, Eva Centergrens bilder med känsla från förr.

Ute i trappuppgångar flörtade de här två med varandra...

...eller var de mer diskreta och bara utbytte blickar i smyg? Men jag såg.

Efter en trevlig stund i galleriet gav jag mig ut i verkligheten igen och där regnade det, inte så mycket, men tillräckligt för att använda paraply. Det gjorde jag också.

Livet kan vara strävsamt om man bor upp på berget.

Jag gick också upp på berget, men åt ett annat håll, men det är en annan historia så det kommer i ett annat inlägg.

En bild jag måste ta
-- hemliga tecken på bron?
- - inte EN kotte i vattnet
- - Å när blir det sunk?

Av rubriken att dömma verkar det bli en salig blandning i det här inlägget, strödda fynd, pytt-i-panna eller Persons blandning, kalla det vad ni vill, men det blir vad det blir när man tager vad man haver.

Igår

Igår var jag på en plats dit jag brukar komma någon eller några gånger per år och nu var det vatten i bäcken efter allt regnande, och då bara måste jag ta några bilder. Det är ofta skumt under de täta lövkronorna, så jag satsade på en mörk bild.

Abstrakt vattenfångst. (Den bör förstås förstoras, annars syns det inte alls.)

Idag

Idag prövade jag att gå till jobbet, lite långsam tillvänjning efter sommaren...

På bron, den nya, möttes jag av konstiga, främmande skrivtecken på den nya asfalten. Vem har varit här, varelser från någon främmande planet, eller vad?

När jag vände mig om skedde något magiskt, tecknen bytte färg och blev mörka.

Är det kanske trolldom inblandad. Bäst att skynda vidare.

När jag några steg senare ser en komposition upplagd bredvid gångvägen är det bara att tacka och ta emot.

Tack för kompositionen!

När jag kollat posten, rensat skräpmail, svarat på andra och sparat en del till senare, ätit lunch, testat nya espressobryggaren och snackat lite skit, tyckte jag det räckte som försiktig tillvänjning och vandrade hemåt igen.

Inte EN kotte, men många...

Den här vattenpölen finns nästan alltid, sommar och vinter, ibland blöt, ibland frusen ibland bara en smutsig fläck. Det är nog snart Sollentunas mest fotograferade vattenpöl, den är ju en gammal bekant i mitt bloggande.

Idag var det kottarna som fångade blicken.

Sunk, vad är det?

Ingen aning, men sunk-foto är ett ord jag sett här i bloggen på sistone.

Är det sunkigt när ogräset växer i betongen och inte blir bortrensat och det är klottrat på väggen?

Eller är det vackert när växtligheten  ger lite liv åt de hårda ytorna?

Måste man gå lite närmare så att det gröna inte syns för att sunkigheten skall infinna sig?  Jag blir alltid lite kluven när jag ser sånt här, dels är det ett ofog men dels finns det en skönhet i det.

Eller måste man ta bort färgen för att det ska bli sunkigt?

Sunkigt?

Nu har jag ju inte letat upp ett motiv som är supersunkigt, utan bara fått ett hugskott när jag passerade en plats jag passerat många gånger.

Noteringar gjorda med min betraktelse-kamera Olympus PEN +17 mm.

På den tiden var friidrott en lek,
men nu växer det igen
mitt ibland hus och villor

Kråkparken. En gång centrum för det lekande som inte skedde i gungparken, lite mer i skymundan så länge det var löv på buskar och träd, inte minst mörka augustikvällar. Det fanns ingen belysning härinne. De som tjyvrökte syntes inte.

Men det var också centrum för det lokala friidrottandet. Åtminstone lekte vi friidrott här. Det fanns en sandlåda där som fylldes av kommunen varje år. Ramen var lös, inte fäst i marken, och gick att lyfta av och vips kunde man hoppa längdhopp. Det var nog så det började, men sedan blev det mer.

Här låg sandlådan. Eller rättare sagt sandhögen/hoppgropen. Själva lådan var utlyft i skogen intill, när inte parkarbetarna varit där och förstört och lagt tillbaks den.

Idag verkar inte parken nyttjad, marken ser inte trampad ut, jag fick tränga mig in genom buskage för att komma in och gräset är på invasionshumör. Två jordfasta soffor är allt som tyder på att det är en park. Sofforna på min tid var två, gröna och flyttbara.

Nu sitter jag på den ena soffan och tittar på den andra. Genom buskarna skymtar det gula hyreshus där vi bodde, ett av tre hyreshus insprängda bland de fina villorna i villastaden. Jag hade alltså nära hit, genom hålet i staketet och genom buskarna bara.

För att kunna hoppa längdhopp behöver man ansats. Här ser ni ansatsbanan. Det var en välskött parkgång, med raka ansade kanter. Trädet till höger var lättklättrat och kunde fylla en funktion i lekandet. Sjörövarskepp behöver ju utkik till exempel. Eller var det Hornblower?

Om ni förstorar bilden kan ni ana gungorna i gungparken på andra sidan gatan. Där fanns (och finns) en stor rejäl sandlåda och fyra gungor, så somligt är sig likt, även om det är ny gungställning och sandlådan har flyttat. Det går nog fortfarande att leka kurragömma där.

Men nu var det friidrott det handlade om och friidrott är ju inte bara längdhopp (eller tresteg). Löpning är ju faktiskt också viktigt. Men vi hade ju ett helt stadion med löparbana runt om, inte oval visserligen men en rektangel, med två långsidor som det ska vara, men kortsidor istället för kurvor. Plus då tvära, vinkelräta hörn.

Så här ser halva ena långsidan ut idag. Snart är det väl terrängbana.

Ännu värre är det på kortsidan. Naturen tar tillbaks domäner från människan.

Bilden är tagen från en av 90-graderskurvorna. Här brukade startern stå när vi sprang 100 m, så att både löparen vid starten och tidtagaren borta vid målet kunde se honom. Det fanns nämligen ingen raka som var så lång.

Den andra kortsidan och bortre långsidan (bortre långsida måste vi ju ha, de hade dom ju på Stadion där Dan Waern och grabbarna sprang) gick på asfalt, dvs gatlopp. Speciellt hörnet där livsmedelsaffären låg kunde vara spännande att runda. Ibland stod där en bunden hund  som blev överraskad, eller så kom det människor med kassar. Men det kunde ju hända även vid kurragömma, när man hade bråttom att hinna undan före hundra.

Hundra meter, då sprang vi exakt 100 m. När vi sprang längre körde vi "nerskalat", ett varv var 400 m, två varv 800 m osv. Det gjorde att vi sprang ungefär hälften så långt som det skulle vara. Häcklöpning och hinderlöpning då? Ja då kom sofforna till pass. Uppochner. Plus diverse skräp från skogen, stora stenar, risruskor å sånt. Vi var ju inte så stora, så hindren behövde inte vara så stora. Mellanstadiet och början av högstadiet mest.

Kulstötning? Det fanns stenar i skogen. Diskus? Det fanns platta stenar. Spjut? har jag inget minne av, men det borde ha funnits raka pinnar. Slägga, inte att tänka på. Men så småningom hade vi skubbat ihop till en kula och en siskus, genom att köra hem (cykla alltså) blommor från den lokala blomsteraffären.

Givetvis hade vi mästerskap och medaljer och rekordtabeller. Det var välorganiserat.

Men nu verkar det vara sällan någon går där.

Uppe i bergen fanns nog både Robin Hood, sjörövare och indianer

 Stigen in i skogen började  alldeles bredvid längdhoppsgropen, och var det långrast kunde man ge sig dit, inte för att man inte skulle ha hunnit på en kortrast, men det var inte tillåtet. Ett halvt längdhopp från gropen markerar detta träd ingången till skogen. Det var inte bara vägen till bergen, det var även genvägen hem för en del (men inte lika ofta på vintern, då var det mer en spännande senväg). Som synes är denna stig fortfarande väl trampad, ingen risk att den växer igen.

Ofta var frågan: "ska vi sticka till bergen?". Det var de som var spännande och lockande. I själva verket var det travar med flyttblock från istiden, i alla fall på geografi-lektionerna. På rasterna gällde något annat.

Högt och hotande över omgivningen reste sig sjörövarskeppet, endast de djärvaste kunde storma det. Kanske Robin Hood, kanske Buffalo Bill. Det var inte alltid så noga med hur rollfigurerna blandades, alla hade sina favoriter. Och var och en hade nog sin bild av vad som hände, vilket äventyr som gällde.

Undrar vilken ondskefull fiende som behärskar denna mörka fästning.

Att det var en vacker skog tror jag ingen reflekterade över, det var andra egenskaper som fascinerade, det vilda och äventyrliga.

En vacker sten, men nog kan det gömma sig en indian bakom. Eller flera.

När man lämnade skogen kom man ut i ljuset igen, skolan till vänster och fotbollsplan till höger.

En fotbollsplan kunde vara vidsträckt för en förstaklassare, något mindre när man kommit upp i sexan och var på väg därifrån. Numera är planen delad så att det är två planer på tvären. De gamla målen var borta. Och som sagt löparbanan. Var ska man nu springa 60 meter?

På vintern spolades den och blev en fullstor bandybana, men mest var det allmän åkning som gällde, på gymnastiklektionerna till exempel. Jag gillade inte att åka skridsko. Jag kunde inte, jag trillade bara. En gång, i småskolan höll jag på att få en skridskospets i ögat, men den tog några millimeter under ögat. Det blödde ymnigt och var nog mer dramatiskt för omgivningen än för mig. "Jan-Olof har fått en skridsko i ögat". Undrar vad fröken tänkte när hon fick larmet.

Det räckte med ett stygn.

Nu när jag var där hade det regnat i några dagar. Det syntes.

Sedan flyttade jag mig en bit innan jag fortsatte min spaning längs mer igenvuxna stigar.

Idag lyckades jag ta mig till Bromma och det var bitvis omtumlande...

Det var länge sedan jag var till Bromma, ja det kändes nästan som eoner när förändringen var för stor, när de gamla strukturerna tuggats sönder och annat har kommit, eller håller på att komma istället. Minnena känns skymfade och massakrerade. Eller var det sommarvärmen och ombyggnadskaoset som spökade till det.

Att det skulle vara kaos i Ulvsunda där snabbspårvägen äter sig fram visste jag och var beredd på, men jag var inte beredd på vad som väntade mig när jag svängde in vid Alvik för att åka ner till stranden. Där hade det hänt saker, en hel stad hade vuxit upp där det förut fanns en sunkig gammal brygga. Omtumlande, så jag flydde snabbt till säkrare marker i Västerled. Här var inte förändringarna lika omtumlande, men även här hade bebyggelsen ätit upp en del grönytor, men inte lika glupskt.

Och en del var sig likt.

Den stora eken på skolgården stod kvar och är säkert lika imponerande för dagens skolbarn. Och stenarna är lika spännande för leken och lika höga att hoppa från.

Här tillbringade jag mina första sex skolår, och den där klockan dikterade många rasters slut och ovälkomna inrigningar från den pågående leken.

Innanför de där fönstren fanns både lärarrum, skolsyster med vassa sprutor och läkande plåster och en stol där man kunde borra i tänder. I källaren fann skolans skidförråd, för utlåning till behövande lärjungar och någonstans här bodde också vaktis med familj.

Väl slitna dörrar som passerats av många elever genom åren.

Nedanför trappan upp till dessa dörrar ställde vi upp i led när det var frukostdags. Det hette ju skolfrukost på den tiden. Vi stod klassvis i led. Raka fina led skulle det vara. Och tysta. Så det kunde dröja en stund innan vi blev insläppta. Klassvis, och den klass som först hade ett spikrakt, tyst led fick gå in först. Vissa klasser fick aldrig gå in först.

Både skolmatsalen och skolköket låg en halv trappa ner och det gick att titta in genom fönstren från skolgården. En av de mer udda menyerna jag minns var chokladsoppa med kaviarsmörgås.

Det var längs den väggen, utanför de här fönstren som killarna satt på rad när det var kulspelstider på våren, och det skulle kastas kulor på pyramider, tennsoldater, dankar och glaskulor.

Eller är det här möjligen fönstren in till skolbadet. Det låg vägg-i-vägg med chokladsoppan. En tiometersbassäng där man bottnade och ett tvagningsrum med ett antal små kar. Eller kan det vara tjejernas omklädningsrum till lilla gympasalen. Det låg också här.

Borden är nya men basketmålen fanns redan då. Och träden är gamla.

Det spelades basket på rasterna, inte alltid, men ibland när det inte var säsong för något annat, kulspel, hopprep, filmisar, etc. En gång kom en förlupen boll rullande mot mig där jag stod med mina kompisar. Jag skulle vara hjälpsam, böjde mig ner  för att ta upp bollen och kasta tillbaks den. Lennart var också hjälpsam och sparkade tillbaks bollen, men då höll jag redan i den. Gips i ett antal veckor, och mitt högra lillfinger pekar fortfarande snett.

Här en vy över skolan. Den ser ju imponerande lång ut, när man fotar med vidvinkel.

Bara tvärs över vägen låg fotbollsplanen. Längdhoppsgropen  fanns fortfarande kvar, men i ett hopplöst skick, så det hoppas nog inte mycket här, och löparbanan, med riktig kolstybb,  som gick längs kanten av planen är helt borta. Det är nog länge sedan det stod någon höjdhoppsställning här. Ansatsbanan är grön av gräs. Men det är nog också länge sedan man saxade.

Och det var några av dagens fynd i Bromma.