Idag lyckades jag ta mig till Bromma och det var bitvis omtumlande...
Det var länge sedan jag var till Bromma, ja det kändes nästan som eoner när förändringen var för stor, när de gamla strukturerna tuggats sönder och annat har kommit, eller håller på att komma istället. Minnena känns skymfade och massakrerade. Eller var det sommarvärmen och ombyggnadskaoset som spökade till det.
Att det skulle vara kaos i Ulvsunda där snabbspårvägen äter sig fram visste jag och var beredd på, men jag var inte beredd på vad som väntade mig när jag svängde in vid Alvik för att åka ner till stranden. Där hade det hänt saker, en hel stad hade vuxit upp där det förut fanns en sunkig gammal brygga. Omtumlande, så jag flydde snabbt till säkrare marker i Västerled. Här var inte förändringarna lika omtumlande, men även här hade bebyggelsen ätit upp en del grönytor, men inte lika glupskt.
Och en del var sig likt.
Den stora eken på skolgården stod kvar och är säkert lika imponerande för dagens skolbarn. Och stenarna är lika spännande för leken och lika höga att hoppa från.
Här tillbringade jag mina första sex skolår, och den där klockan dikterade många rasters slut och ovälkomna inrigningar från den pågående leken.
Innanför de där fönstren fanns både lärarrum, skolsyster med vassa sprutor och läkande plåster och en stol där man kunde borra i tänder. I källaren fann skolans skidförråd, för utlåning till behövande lärjungar och någonstans här bodde också vaktis med familj.
Väl slitna dörrar som passerats av många elever genom åren.
Nedanför trappan upp till dessa dörrar ställde vi upp i led när det var frukostdags. Det hette ju skolfrukost på den tiden. Vi stod klassvis i led. Raka fina led skulle det vara. Och tysta. Så det kunde dröja en stund innan vi blev insläppta. Klassvis, och den klass som först hade ett spikrakt, tyst led fick gå in först. Vissa klasser fick aldrig gå in först.
Både skolmatsalen och skolköket låg en halv trappa ner och det gick att titta in genom fönstren från skolgården. En av de mer udda menyerna jag minns var chokladsoppa med kaviarsmörgås.
Det var längs den väggen, utanför de här fönstren som killarna satt på rad när det var kulspelstider på våren, och det skulle kastas kulor på pyramider, tennsoldater, dankar och glaskulor.
Eller är det här möjligen fönstren in till skolbadet. Det låg vägg-i-vägg med chokladsoppan. En tiometersbassäng där man bottnade och ett tvagningsrum med ett antal små kar. Eller kan det vara tjejernas omklädningsrum till lilla gympasalen. Det låg också här.
Borden är nya men basketmålen fanns redan då. Och träden är gamla.
Det spelades basket på rasterna, inte alltid, men ibland när det inte var säsong för något annat, kulspel, hopprep, filmisar, etc. En gång kom en förlupen boll rullande mot mig där jag stod med mina kompisar. Jag skulle vara hjälpsam, böjde mig ner för att ta upp bollen och kasta tillbaks den. Lennart var också hjälpsam och sparkade tillbaks bollen, men då höll jag redan i den. Gips i ett antal veckor, och mitt högra lillfinger pekar fortfarande snett.
Här en vy över skolan. Den ser ju imponerande lång ut, när man fotar med vidvinkel.
Bara tvärs över vägen låg fotbollsplanen. Längdhoppsgropen fanns fortfarande kvar, men i ett hopplöst skick, så det hoppas nog inte mycket här, och löparbanan, med riktig kolstybb, som gick längs kanten av planen är helt borta. Det är nog länge sedan det stod någon höjdhoppsställning här. Ansatsbanan är grön av gräs. Men det är nog också länge sedan man saxade.
Och det var några av dagens fynd i Bromma.
Det är en sak jag lärde för länge sedan, att det går inte att återvända. Gamla platser som man inte sett på länge, de har förändrats så mycket att det inte är samma platser längre, även om spåren finns kvar av det man en gång upplevde där. Om det sedan väcker angenäma minnen, eller olustiga, det är en annan sak. Eller komiska -- chokladsoppa med kaviarsmörgås låter som ett rent skämt.
Och det där med återvändande kan ju ge allt på skalan från förtjusning till besvikelse. Delvis beroende på förväntningar.