Uppe i bergen fanns nog både Robin Hood, sjörövare och indianer

 Stigen in i skogen började  alldeles bredvid längdhoppsgropen, och var det långrast kunde man ge sig dit, inte för att man inte skulle ha hunnit på en kortrast, men det var inte tillåtet. Ett halvt längdhopp från gropen markerar detta träd ingången till skogen. Det var inte bara vägen till bergen, det var även genvägen hem för en del (men inte lika ofta på vintern, då var det mer en spännande senväg). Som synes är denna stig fortfarande väl trampad, ingen risk att den växer igen.

 

 

Ofta var frågan: "ska vi sticka till bergen?". Det var de som var spännande och lockande. I själva verket var det travar med flyttblock från istiden, i alla fall på geografi-lektionerna. På rasterna gällde något annat.

 

Högt och hotande över omgivningen reste sig sjörövarskeppet, endast de djärvaste kunde storma det. Kanske Robin Hood, kanske Buffalo Bill. Det var inte alltid så noga med hur rollfigurerna blandades, alla hade sina favoriter. Och var och en hade nog sin bild av vad som hände, vilket äventyr som gällde.

 

Undrar vilken ondskefull fiende som behärskar denna mörka fästning.

 

Att det var en vacker skog tror jag ingen reflekterade över, det var andra egenskaper som fascinerade, det vilda och äventyrliga.

En vacker sten, men nog kan det gömma sig en indian bakom. Eller flera.

 

När man lämnade skogen kom man ut i ljuset igen, skolan till vänster och fotbollsplan till höger.

 

En fotbollsplan kunde vara vidsträckt för en förstaklassare, något mindre när man kommit upp i sexan och var på väg därifrån. Numera är planen delad så att det är två planer på tvären. De gamla målen var borta. Och som sagt löparbanan. Var ska man nu springa 60 meter?

På vintern spolades den och blev en fullstor bandybana, men mest var det allmän åkning som gällde, på gymnastiklektionerna till exempel. Jag gillade inte att åka skridsko. Jag kunde inte, jag trillade bara. En gång, i småskolan höll jag på att få en skridskospets i ögat, men den tog några millimeter under ögat. Det blödde ymnigt och var nog mer dramatiskt för omgivningen än för mig. "Jan-Olof har fått en skridsko i ögat". Undrar vad fröken tänkte när hon fick larmet.

Det räckte med ett stygn.

 

Nu när jag var där hade det regnat i några dagar. Det syntes.

 

Sedan flyttade jag mig en bit innan jag fortsatte min spaning längs mer igenvuxna stigar.