Är det bättre att berätta än att fotografera?

Det är inte bara duschar som ger idéer. Det går bra med en cykel också. (Här syftar jag förstås på gårdagens reflektion som startade i duschen, eller åtminstone var det där jag först blev varse den.)

Idag dök idén upp när jag rullade på väg hem. Hemvägen är mer nedför och rullande än uppförsbacken på morgonen, och därmed mer stimulerande för tänkandet. Dessutom är det ju en ren njutning att rulla. (Funderande faktiskt en gång på om man kunde blogga om det: skönheten och känslan i att rulla på en cykel, inte minst där det knappt lutar. Undrar vilka bilder man skulle välja.)

Det som dök upp i dag var rubriken: Är det bättre att berätta än att fotografera? Det är många av mina reflektioner som startar så, med en mening, fråga, rubrik eller liknande, som bara dyker upp, och då gäller det att hinna uppfatta och hugga blixtsnabbt och ta fatt i orden innan de försvinner, och där hjälper nerförsbacken och rullandet till.

Sedan måste man förstås göra något av hugskottet och inte bara låta det förfalla (eller så är det just det som är klokast).

Men rubriken då, den som dök upp, vad handlar den om? Ja det är förstås en fortsättning på gårdagens reflektion och den återkoppling jag fått. Jag tror att det kanske handlar om min pågående (sedan flera år) förskjutning från att ta vackra bilder till att berätta en historia, där jag ibland undrar när berättandet blir dokumentärt. När blir berättandet av en historia, eller beskrivandet av ett skeende inte bara en berättelse utan också något mer.

I går kom vi väl fram till att det inte var finare att göra enstaka bilder än att blogga (eller var det tvärtom?) utan bara olika, att en del bilder kanske är vackrare i sig  och andra kanske berättar mer . Men en bra berättelse innehåller bilder, antingen som rena bilder, eller i bildspråk, och olika bilder är just det, olika bilder.  

Då är ju frågan, vill vi berätta, eller vill vi något annat? Och om vi berättar, vad vill vi berätta, för oss själva eller för andra. Vill vi dela med andra, i en dialog eller ett möte, eller vill vi ägna oss åt en inåtvänd dialog?

Och varför valde jag dessa bilder till denna text? Ingen aning? Någon som vet?

Fem favoriter, en utmaning
- i alla fall fem bilder jag gillar just nu

Jag hakar på Marias utmaning om att välja fem favoriter bland mina bilder på Fotosidan. Jag trodde det skulle bli svårt, men inte när jag bestämde mig för att väljafem möjliga favoriter och inte absolut de fem största favoriterna. Då blev det enkelt, då kunde jag gå direkt på känslan, och hittade dessa. En annan dag kan det bli fem andra.

Alla bilderna är klickbara för större format.

Valet är gjort!

Är det finare att göra enstaka bilder än att blogga?

Ja, plötsligt slog mig tanken: kan det vara så, att de enstaka bilderna är finare än bloggandet. Det var i morse när jag stod i duschen som tanken dök upp. Det skulle ju kunna leda till två hypoteser:

Det är farligt att duscha, man får så dumma tankar i huvudet

Det är bra att duscha, det ger goda idéer

Ska man gå på den linjen kan man ju formulera en massa konstiga hypoteser. Det är farligt att promenera, för då får man dumma idéer. Det är farligt att lyssna på musik, för då kan det hända en massa saker. Men låt oss lämna det villopåret...

Tänkare?

Varifrån kom då tanken att enstaka bilder är finare? Förmodligen någonstans inifrån mig själv, och ibland kan det vara givande att nysta i sådana trådar. Kanske anade jag svaret, kanske inte, men jag beslöt i alla fall att backa i tiden. För drygt sex år sedan (oj vad tiden går) blev jag medlem på Fotosidan. Då hade mitt fotograferande legat i träda ett bra tag (om man undantar familjebilder). Jag började med att scanna in gamla diabilder som jag la upp, men ganska snabbt ville jag börja ta nya bilder, inspirerad av vad jag såg här, och jag blev digital.

Det startade ju en ny inlärningsprocess, att lära sig det digitala efterarbetet. Då jobbade jag ganska mycket med bilderna, men det har minskat med tiden. När jag väl lärt mig finns inte längre tjusningen och dragkraften i lärandet kvar, och sedan är det inte lika roligt längre. Så nu vill jag att det ska gå så enkelt som möjligt.

I stället upptäckte jag att bilderna egentligen handlade mer och mer om mig själv.

Fotograferad nov 2003. Klickningsbar.

Den första tiden på Fotosidan var jag väldigt aktiv. Sedan dess har jag varit periodare. Försvunnit helt ett tag, och sedan dykt upp igen. Och försvunnit. Och...

Bloggaren

Förra sommaren upptäckte jag bloggen på fotosidan och började blogga. Föga anade jag vart det skulle leda! Jag upptäckte berättaren Jan-Olof och hur det påverkade mitt fotograferande. Samtidigt fungerar bloggskrivandet för mig också som ett medvetandegörande.

När jag kommit så här långt i tänkandet (och det gick betydligt fortare än att skriva, jag är nog fortfarande kvar i duschen, eller strax efter), upptäckte jag kopplingen till den första tanken "finare med bilder än blogg". När jag bloggar använder jag gärna bilder, de är ofta en bärande del i berättelsen, men de är inte där som solister utan som en del i helheten. Sådana bilder kräver inte samma detaljomsorg i efterarbetet och, som jag antydde förut, det är inte där mitt stora intresse ligger. Blir det för mycket av det, blir det till och med mördande tråkigt.

Där är jag i tankarna snabbt tillbaks till min svart-vit-tid. Den varade i tio år så den är inte helt försumbar. Arbetet i mörkrummet blev mest en produktions-process. Arbetet med att ta fram de helt perfekta kopiorna var aldrig min grej. Ett antal år senare funderade jag på att uppta svart-vitt igen och denna gång på ett annat sätt, för att få fram färre men perfekta kopior. Funderade till och med på storformatare. Jag läste på och lärde mig en hel del om hur, men förverkligade aldrig.

I stället valde jag dia, och att använda spotmätning för att mäta hög- och lågdagrar, med en väl kalibrerad kedja film - kamera - pålitligt labb.Det passade mig mycket bättre. Det kräver arbete och noggranhet vi fotograferandet, men jag gjorde hela jobbet då.

Som bloggare och berättare kan jag ha ett arbetssätt som ligger nära detta.

Finare med enstaka bilder?

Ja, hur var det nu med frågan i rubriken? Jo, eftersom jag inte kan/vill göra de fina genomarbetade enstaka kopiorna, är de personer som kan göra det duktigare än jag. Alltså är det finare än det jag håller på med.

Så var det med det. Men nu är jag nog redan ute ur duschen.

En enstaka bild. Klickbar.

Någonting helt annat

Efter att jag blivit klar med min Silvergruve-följetong, bestämde jag mig för att göra något helt annat.

Jag plockade fram tre bilder från i våras och bearbetade dem i ett maner som jag testat förut. Lite fortsatta experiment alltså. Det jag gör är bara att jag tar bilderna och ramar in dem på lite olika sätt, kanske inte helt traditionellt

En gammal trästock

Klickbar bild

Stocken fanns under de gamla ekarna vid Biskops-Arnö som jag träffade i våras. Jag hade väl redan då en idé om att jag skulle göra något sådant här, men det behövdes lite tid innan det var dags.

Hur jag gör? Det som känns rätt.

Den här knölen hittade jag vid samma tillfälle, på en annan stock.

Klickbar bild

Och här experimenterade jag med oskärpa när jag fångade träden och den sista vårsnön

Alla tre bilderna finns också i mitt album YTOR tillsammans med liknande bilder.

Grand Finale,
slutet gott
eller bara svårigheten att avsluta en historia

Fortsättning. Här börjar historien

Årets upplaga av Gruvans dagar i Sala går mot sitt slut. De sista besökarna håller på att lämna området, månglarna har packat ihop och de trötta gruvguiderna samlas i receptionen. Det är två intensiva dagar för de som arbetar vid gruvan, men samtidigt en av årets höjdpunkter. Och jag är glad över att ha fått vara med om upplevelserna för andra året i rad.

Trött och smutsig, men glad. Ihävaren Olof Ortman, på väg att bli civil.

Hungriga kastar sig gruvdrängarna över de sista smörgåsarna.

Vadå? Vem? Jag? Jo, man kan bli förvirrad över att ha jobbat hela helgen. (Ja, någon text ska jag ju ha till bilden.)

Smörgåsarna kan kombineras med intressant samtal också.

Och där sitter han, "Geten", också med smörgås, men kanske inte med tidstrogna 1700-tals-glasögon. Även han kanske håller på att bli civil.

Men till slut har alla samlats, och den herrskapsklädde mannen  (Chefen alltså) kan tacka alla för helgens goda insatser.

Men vänta, det var något mer kvar. I första avsnittet satt två damer vid ett köksbord och kokade ihop något...

Här är en del av hopkoket. Två medarbetare ska sluta och återgå till studerandet, och här framför damerna (med bravur) personalens avskedstack till dem.

En avskedskram blev det också. Det kan väl vara en bra avslutning på följetongen. 

Gruvans dagar 2009 (Info)

Min blogg från förra året