Silvergruvan del D.
Nere i gruvan...
...här är det mörkt

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Det är mörkt nere i gruvgångarna om det inte är några facklor tända, bara lite ledljus. Trampar på med fötterna i mörkret och det ser ut att bli mörkt en bit framåt, men så svänger gången och det ljusnar. Spännande. Bakom varje krök en ny upplevelse.

Som en gång i Gruvdrängsgången (hm, där blev det två "gång"  efter varandra, inte så snyggt), som slingrar sig genom berget. Framför mig där jag gick i gången kunde jag höra sköna toner och vackra klanger som närmade sig, och plötsligt i en krök möter jag grabbarna i Ad Hoc som sjöng i ett tidigare avsnitt av berättelsen. En härlig upplevelse som inte går att fästa på bild, men som jag kan bevara i mitt inre.

Samma sak är det med Eko-salen, upplevelsen där kan man inte heller fästa på bild, upplevelsen om man står där samtidigt som en skönsjungande röst. Efterklangen är 15-25 sekunder. Femton om man går efter vad man kan höra, 25 om man går efter vad finkänsliga mätinstrument kan uppfatta.

Fästa på bild kan man däremot synen när man plötsligt möter någon.

 Krogmadam Måns-Ylva, vad gör hon nere i gruvan? Inte en normal plats för henne. Branden i Sala har ruinerat henne och nu försöker hon driva in sina skulder - det vill säga från alla gruvdrängar. I full fart kommer hon mot mig och swischar förbi i sin jakt. Dessutom är hon också en av de misstänkta.

I stället kommer jag fram till ett par drängar som står där och spettar i berget. Och i mörkret gömmer sig prästen och håller ett öga på dem.

Jag fortsätter min vandring och kommer fram till Petter och Petter (jo, det är dom ni känner igen nu). Tydligen är det ingen rotkarl där och manar på dem just nu, för de sitter och spelar kort.

Det är alltså Petter som sitter till vänster, medan Petter sitter till höger. Riktigt skarpa, med tanke på exponeringstiden, dryga halvsekunden. 

Ett litet försök att fånga stämningen när de jobbar. Jo, just det, nu är rotkarlen, Anders Berg, där och manar på. Och Petter och Petter grälar hela tiden om vem som är den skyldige till branden. "Borgmästaren", säger Petter. "Nej, Bergmästaren" säger Petter. Eller var det tvärtom. Så håller dom på, som Bill och Bull. Eller Piff och Puff.

 (Bilden: 1,3 s, fri hand)

Men jag är ju inte ensam nere i gruvan, det finns andra besökare också.

 Och för att ni inte skall frysa i väntan på nästa avsnitt av följetongen så går vi in i Viktoriasalen, fortfarande på 155 meters djup, men här inne är det varmt. Konsertsal och i kväll kommer det att bli pub. Men medan vi väntar in det får vi sällskap av fältskärn som står i det vackra ljuset. Vitlökenligger bland de andra örterna på bordet och sågen är redo på stolen om ni har problem med ben eller armar.

Silvergruvan del C.
berättelsen fortsätter
...och vi kommer äntligen ner i gruvan

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Vi skildes åt med skönsång...

och väntande arbetare...

...men äntligen kom han, Borgmästaren...

...med borgerskapet i följe...

Resterna av borgmästarens bohag, det enda som räddades undan branden, har placerats framför Drottning Christinas schakt, som sänktes ner till 200-metersnivån på 1600-talet. När vi kommit ner i gruvan kan vi se hur schaktet ser ut 155 meter längre ner.

Här uppe kan vi se hur  Välborne Herr Borgmästaren Carl Henrik Esberg, framför sitt bohag, håller tal till gruvfolket, och bjuder upp till stor fest...

... medan gruvarbetarna får bege sig ner i det gruvliga mörkret och och slita. Äntligen får vi bege oss ner i gruvan. Vi följer efter till hissarna.

Men vi lämnar inte borgmästaren för gott. Vi kommer att återvända till honom och se vad som händer ovan jord. Inte att förglömma att även han  tillhör de misstänkta...

Hej, vill ni följa med? 

Idag skall vi åka ner till 155-metersnivån, för det är där allt händer  på gruvans dagar. Det är dit ner gruvdrängarna har åkt och tack vare hissen, slipper de numera åka på bakhasorna eller klättra på stegar. I vanliga fall finns det även visningar på högre nivåer, men inte idag, och där går man i trappor ner till 60 meter. Inga stegar och  man får åka hiss upp.

Är det många blir det trångt i hissen, men vi tar och knör in oss bland de övriga. Fyra minuter tar det att komma ner och vi släpps ut i vinterkyla, ett par plusgrader. Ni har väl klätt er varmt? Tänk på gruvdrängarna som är där hela dagen. Men de jobbar förstås hårt.

När vi kommit ner möter vi Slem-Hans i mörkret. Fast vi ser inte hur mörkt det är, eftersom fotografen elakt nog fyrat av en blixt, ibland en nödvädighet eftersom folk har lite svårt att hålla sig still i fem skunder, eller mer.

De här drängarna vände ryggen till medan de sorterade malm i ljuset av en fackla. En betydligt bättre ljuskälla än tjärvedsblossen som användes en gång i tiden. I alla fall tills oljan i facklan tar slut. Å andra sidan hände det att blossen tog slut för gruvdrängarna ibland. Då blev det mörkt.

Nu lämnar jag er där i mörkret. De båda gruvdrängarna kommer att ta väl hand om er tills vi ses igen, och de har mycket att berätta.  Ni kommer att få er en avhyvling om ni inte redan knackat tre gånger i berget. Gör man inte det, vet man aldrig vad gruvfrun hittar på...  

Silvergruvan del B.
Dagen vaknar och allt börjar...
        ...tillbaks till 1736

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Det är lördag morgon och gruvan vaknar till morgonsolen. Det är lördagen den 2 augusti år 2008 och spänningen stiger

Men vänta, stämmer det? Är det verkligen 2008. Något håller på att hända, vi håller på att förflytta sig från nu till 1736. Jag drar på mig mina gruvdrängskläder för att smälta in i miljön och blir till Bildmästare Jaan van der Oolof från Flandern. Däremot klarar jag inte att förvandla digitalkameran till en tidsenlig pensel, så den får gälla som en Camera Magica, nyinförskaffad från en ljusets mästare i Florens. 

I olika stadier av förvandling samlas vi i direktörsbostaden.

Passar den?

En ännu ganska ren Slem-Hans...

Ni har sett dom förut (i Del A). Petter och Petter, två fjortonåriga gruvdrängar som tvingas ner i gruvan .

Året är 1736 och det är en vecka sedan Sala stad brann. I staden och ute vid gruvan råder kaos. Bergmästaren har begett sig till Kungliga Huvudstaden. Slem-Hans, smutsigast i staden, och en av de misstänkta för branden, är redo för att gå ner i gruvan. Därbakom håller kollegan (också misstänkt)  på att stänga av nutiden.

Vad väntar alla på?
Borgmästaren, men han dröjer. Fint folk kommer sent. 

Under tiden lyssnar vi på skönsång av Ad Hoc, tillresta från lärdomsstaden Upsala. Längst till vänster bergsmannen Herr  Mauritz Gottsund, även han misstänkt för branden.

Låt oss njuta av dessa sköna toner tills nästa avsnitt följer. 

Silvergruvan del A.
Någonting håller på att hända...
...spänningen stiger

En följetong i flera akter

Till synes vilar lugnet över gruvområdet vid Sala silvergruva, en helt vanlig sommardag. Men skenet bedrar, bakom kulisserna sjuder det av aktiviteter.

Det hålls planeringsmöten...

Håll koll på de två till höger, de kommer att dyka upp igen! 

De inblandade diskuterar

De här figurerna kommer också att dyka upp igen... 

Det har blivit fredag. I morgon börjar en av årets stora händelser: GRUVANS DAGAR. Inne i receptionen är det full fart.

I markan kastar sig en av gruvdrängarna över dagens middag

Utanför fönstret ser vi laven över Knektschaktet, där vi i morgon beger oss 155 meter ner i gruvan.

Och själv kryper jag ner i min sköna säng, i väntan på morgondagen.

Missa inte den spännande fortsättningen, då vi förflyttar oss 272 år bakåt i tiden, till 1736, en vecka efter den stora branden i Sala... 

Fortsättning följer: Nästa del av berättelsen