Ja, framför allt alla bilder med en kvasifyndig koppling till skyltar och reklam står mig upp i halsen.

Men värst är nog ändå alla dessa bilder där arkitekturen är motivet, och där man genom att inkludera en person i ett hörn bara för att över huvud taget platsa i GF-poolen. (och svartvitt förstås, så bilden ser ut som de gamla klassiska bilderna). Det gäller att motarbeta allt som kan göra bilden nutida, dvs det som GF borde handla om :)

Googlade fram en klichélista för den som vill hitta mer att fetast på
http://www.photomalaysia.com/forums/showthread.php?145970-15-clich%E9s-of-street-photography

Denna diskussion menar jag är lite svår. Det är alltid bättre att lyfta fram vad som är bra i en bild än att kritisera en som man inte gillar. Samtidigt är det faktiskt lättare att fördöma det man inte tycker håller måttet. Men om vi nu tar jämförelsen med solnedgångsbilder. Vad gör mig kritisk till en solnedgångsbild? Vanligtvis inte att den är dålig, utan att jag sett liknande bilder så många gånger att jag upplever alla solnedgångsbilder som banala. Så när någon publicerar en sådan bild brukar jag nöja mig med att säga: "Du är modig som vågar publicera en solnedgångsbild". Men även en banal bild kan ju faktiskt ha estetiska kvaliteter som förtjänar att beaktas.

Därmed över till gatufoto. Själv tycker jag om att titta på gatufoto, därför att jag tycker att gatuliv är spännande att titta på. En dråplig gatufotobild utan något djup kan ändå var dråpligt, fastän man möjligen snart glömt den. Och skyltfönster, det är ju faktiskt den bit i gaturummet som är föremål för allra mest uppmärksamhet. Jag har faktiskt sett åtskilliga bilder där skyltfönster ingått som en poängfylld del av kompositionen (fast jag tror inte jag tagit någon själv).

Vad jag landar i här är att antagligen blir den rutinerade fotografen eller den proffsiga fotokritikern blaserad. Och då kommer ett antal bilder att förkastas av honom/henne eftersom de inte är tillräckligt nyskapande eller originella. Men i en annan kontext hade en och annan av dem kanske uppfattats som intressant. Jag tänker på det när jag ser kompisar som brukar åka till Mexiko och fotografera. Ofta är det människor på gatan, och de är så exotiska i våra nordboögon att det nästan inte krävs några bildmässiga kvaliteter alls för att man ska finna dem spännande.

Vi kan vandra över till reportagefoto från krigszoner och katastrofområden. Där räcker det oftast att bara visa bilder på svältande barn och söndertrasade människor. För sådana bilder får helt enkelt inte uppfattas som banala. De har ett angeläget budskap, och det hjälps inte ett dugg att jag matats med samma budskap hundratals gånger ("varning: starka bilder"). Vi är moraliskt skyldiga att se och försöka smälta sådana bilder.

Min horistont är den anspråkslösa fotoamatörens. Jag har ingen fotoutbildning och upplever inte att mina egna bilder är så märkvärdiga. En del av dem är jag nöjd med ändå, för de har berett mig glädje på det ena eller andra sättet. Från den horisonten ser jag att det finns ett fotografiskt finkulturturellt rum. Där lär jag aldrig få komma in. De som är där har olika åsikter om bilder, och jag förstår helt enkelt inte alltid vad det är de säger. Som uttryck för ett annorlunda förhållningssätt vill jag själv i stället ge uttryck för en ren och anspråkslös bildglädje.

Nu ska jag inte säga något om bilderna du publicerat här, för jag vet inte om jag kanske gör bort mig. Jag gillar dem allesammans, men kanske är det någon av dem (eller alla) som inte håller det finkulturella måttet? Så om jag gillar dom klassar jag mig själv som tillhörig fotografkårerns proletärer, som aldrig sålt en bild eller vunnit någon tävling, och är beredd att svälja vilka faster Agda-bilder som helst.

Så jag tycker att det här är en svår diskussion.

Ni kommer visst ihåg att allting redan finns? Att det nuförtiden är omöjligt att vara originell?
Att sluta plåta skulle väl vara en rimlig slutsats. Tyckte det var anmärkningsvärt i dokumentären om HCB att han numera tecknar.

När jag läser den där länken och addera den ihop med vad som står här då kommer jag bara på ordet "självcensur".

Jag kommer f^^ att plåta så många kyssande personer som jag kan. På gatan är de mer sällsynta än solnedgångar.
Det där med skyltfönster: Visst kan man se det som lätttjänta poäng. Men hallå, ni vill ju dokumentera vardagen? Den är full av reklam.

Plåta på bara. Och att vänta lite och låta bilderna mogna är väl alltid ett bra råd, inte bara för foton med fötter/silhuetter/bushållplatser etc.. Kanske kommer det fram att någon solnedgång är faktiskt värd att visa upp.
Eller så börjar man med annan sorts bildskapande än foto. Fast svårare att få publik för kanske.