Gatufoto är hett i Berlin

I helgen sammanstrålade jag med Joakim K E Johansson i Berlin för att gatufota. Eller, det var precis vad vi inte skulle tillsammans. Gatufoto gör man bäst själv. Det är däremot utmärkt att få lite trevligt sällskap och prata gatufoto när äter en bit eller bara vilar fötterna.

Just fötterna är en känslig punkt när man vill utforska en stad med kameran. När man bara är nere en veckända är det att förgå sig. Det är lätt att gå för långt i början.

Joakim och jag diskuterade bland annat hur man bäst fotograferar en främmande storstad. Ska man åka dit och gå så långt man orkar och sedan direkt åka hem? Eller är det bättre att stanna lite längre tid och ta det mer lungt.

Jag tror på den senare modellen. Om man bara är iväg en dag är det lätt hänt att man bara ser delar av stan alla andra ser. Idag hade jag besök av gatufotobloggaren Eric Kim på Fotosidans redaktion. Han menar att gatufotografer kan hjälpa andra att se. Fotografen kan se saker i en stad som invånarna är hemmablinda för. Jag tror att det kan krävas lite tid att se förbi det mest uppenbara, att ha tid att utforska gator utanför de vanliga shoppingstråken.

Jag slogs av hur lite normalt gatuliv jag såg i Berlin. Det var först när jag åkt fel med tunnelbanan som jag träffade ett mer genuint gatuliv. Annars blev det mest turister som gick rakt fram eller som gjorde något typiskt turistigt. Men även sådana bilder kan ha ett värde.

Ibland är det tur att man åker till fel gata.

Även på de små ödsliga gatorna kan det hända saker.

Hur många bra bilden kan man få på en helg? De stora fotograferna säger att man ska vara glad om man får en handfull bra bilder per år, om ens det. Nu beror det naturligtvis hur högt man lägger ribban. Och det handlar om tur. Men den som jobbar hårdare har mer tur. Det gäller ju att vara ute på gatan för att ens ha chans att få turen på sin sida.

Jag tycker att jag fick fler bra bilder under två dygn i Berlin än under en vecka i Aten för ett och ett halvt år sedan. Det är flera faktorer än bara tid och tur som spelar in så det är svårt att djupanalysera utfallet.

Joakim och jag hann avverka många timmars bilddiskussioner under resan. En sak som vi kom in på är om kameran spelar någon roll för hur folk reagerar på ens fotograferande. Joakim har varit inne på ämnet i sin blogg.

Jag tror att det spelar väldigt liten roll. Det sitter i huvudet på fotografen. En fotograf som är trygg i situationen accepteras som regel. Det är den som smyger och verkar skum som folk reagerar mest på. Jag är inne på att testa att fotografera med en stor blixt med softbox. Mer indiskret är svårt att vara.

Spelar inte kameran någon roll då? Jo, en snabbare är mer effektiv.

Till sist en bild på Joakim och hans fina Canon 7. Själv kör jag med en ful Canon 5D mark II och en enkel 35/2.

Fujifilm X-Pro1 kan vara gatufotografernas drömkamera

I fredags bjöd norska och svenska Fujifilm in till förhandsvisning av nya X-Pro1 på Arlanda för journalister och handlare. På plats fanns också tre japanska höjdare: chefen för produktplanering, chefen för utvecklingen av X-Pro1 samt pr-chefen. Även den europeiska pr-chefen (från Tyskland) var där.

Fujifilm X100 blev snabbt populär som nostalgikamera med retro-look, men framförallt som en bra kamera för gatufoto. X100 har varit ett teknik- och marknadstest inför lanseringen av X-Pro1. Under nio månader 2011 tillverkades och såldes 100.000 exemplar av X100. X-Pro1 ska tillverkas i 200.000 exemplar per år.

Läs nyhetsartikeln om X-Pro1 här

X-Pro1 ersätter inte X100. Med ett objektiv blir X-Pro1 omkring dubbelt så dyr som X100. Det verkade på japanerna som att X100 kommer att få en ersättare i framtiden, men de ville inte säga säkert. De var däremot tydliga med att den nya X-bajonetten kommer i fler kameror. Med tanke på det bland annat kommer en telezoom så är det inte alls säkert att nästa kamera med X-bajonett kommer att ha optisk sökare och liknande form som X-Pro1. Det kan mycket väl vara en kompaktare kamera lik Sony Nex-7.

För att öka skärpan har Fujifilm tagit bort lågpass-filtret som vanligtvis sitter framför sensorn. Filtret är till för att minska risken för färgskiftningar i olika mönster (moaré), men suddar ut bilden en aning. Genom att ha ett en mer slumpmässig upprepning av röda, gröna och blå pixlar påstår Fujifilm att risken för moaré försvunnit. De säger också att såväl detaljupplösning som skärpeintryck ska förbättras med deras färgfilter.

Frågan är hur Adobe CameraRaw och andra fristående program för råkonvertering kommer att kunna hantera färginterpoleringen. Japanerna rekommenderade sitt eget program och sa sig inte samarbeta med Adobe. De var inte heller inne på att licensiera tekniken till andra kameratillverkare.

Efter en och en halv timmes frågestund var det dags för lunch. Då sa en yrkesfotohandlare till mig "Inget av det som sagts spelar roll för om jag kan sälja kameran eller inte. Det är hur den känns i handen och hur sökaren är som spelar roll för proffskunderna."

Efter lunchen var det dags för testfotografering. Yrkesfotohandlaren tog kameran i handen och sedan till ögat: "Den här går att sälja som andrakamera".

Jag har själv varit nyfiken på kameran eftersom jag håller på med gatufoto. Idag använder jag Canon Eos 5D Mark II och Leica M6. I somras testade jag även Fujifilm X100 som jag tyckte fungerade bra för gatufoto. Jag har tvekat inför att köpa en Leica M9. Dels för att den är dyr och dels för att jag tvekar om den är bäst för gatufoto.

Fujifilm X-Pro1 är ungefär lika stor som Leica M9 men väger 150 gram mindre. X-Pro1 känns inte för lätt och har en rejälare känsla än X100.

Den som gillar Leica för den taktila känslans skull kommer kanske fnysa åt Fujifilm X-Pro1. Det är särskilt den manuella fokuseringen som är helt annorlunda. Leica har en utsökt mekanisk fokusering. Carl Zeiss och Voigtländer ligger inte långt efter. I X-Pro1 finns ingen känsla alls. Fokuseringsringen har ingen mekanisk koppling till linserna (precis som på X100). Det gör konstruktionen billigare. Objektiven kostar runt 6.000 kronor styck.

X100 fick kritik för att det krävdes ett himla vridande vid manuell fokusering. En uppgradering av mjukvaran rättade delvis till detta. Med X-Pro1 är det en helt annan utväxling och det går snabbt att vrida sig över avståndsskalan (som visas tydligt i sökaren).

Fujifilm har använt en kombination av konstrastavkännande och fasdetekterade i vissa kompakter men ville inte svara på varför X-Pro1 bara har kontrastavkännande. Jag gissar att det beror på att de köpt in Sonys 16 megapixelsensor som inte är anpassad för detta. Trots detta upplevde jag att autofokusen var blixtsnabb om det fanns något ställa in skärpan på. Just nu håller jag att testa Canon G1 X som inte har lika snabb autofokus.

Jag provade också motivföljande autofokus. Det brukar vara svårt för den här typen av kameror. Det fungerade inte lika bra som en vanlig spegelreflexkamera, men kameran lyckades ändå hålla en hyfsad serietagning trots alla mätningar som systemet måste göra.

Med låst autofokus eller manuell fokus klarar X-Pro1 att ta sex bilder per sekund. Det sackar efter ett dussintal bilder. Men vid gatufoto tar man inte heller lika långa serier som vid sportfoto.

Serietagningen på X100 är nästan helt oanvändbar eftersom det inte går att följa motivet i sökaren. Oavsett om man använder optisk eller elektronisk sökare i X-Pro1 går det att följa motivet i sökaren. Använder man elektronisk sökare blir det svart när man väl avslutat serien. Med optisk sökare går kontakten med motivet aldrig förlorad.

Jag tog några bilder på ISO 400 som verkligen känns knivskarpa. Jag tog även bilder på ISO 6.400. De uppvisar en viss utsmetningseffekt. Vill man slippa det får man använda råformat (som med de flesta kamror idag).

Full upplösning här

Diskret kamera och slutare
En viktig faktor för en gatufotograf är hur diskret en kamera är. X-Pro1 säljs i svart och är väldigt tyst. När jag tittat på olika klipp på nätet om kameran har det smällt något hemskt om kameran, men det beror på att folk stoppat mikrofonen för nära kameran.

När jag pratade med Björn Israelsson på Fujifilm på cirka en meters håll gick det knappt att höra kamera när det var några som pratade några meter bort. I gatumiljö kommer inte kameran att höras alls. Slutarjudet är inte skärskilt högt men har en lite vassare karaktär än Leica M9.

Hanteringen känns genomtänkt. Tidstatten är stor och försedd med ett lås. Det finns en bra utformad ratt för exponerings kompensation för höger tumme. Knapparna är stora och väl separerade. Menysystemet är omgjort från X100. Nu går det exempelvis att gå från ett ISO-tal till auto-ISO utan att byta meny.

Japanerna antecknade flitigt ner våra frågor och synpunkter. De uppmanade oss hela tiden att tycka till om olika saker och ställde även frågor. Jag fick frågan om vilka objektiv en gatufotograf vill ha och de undrade om kameran hade de funktioner som en gatu- eller reportagefotograf kan tänkas vilja ha. Jag svarade att jag saknade möjligheten att begränsa auto-ISO så att man inte behöver gå till den största bländaren innan kameran höjer ISO. Jag skulle vilka kunna säga att bländare 2,8 eller 4 ska vara största bländare för auto-ISO.

Fler objektiv på gång
Framgången för ett kamerasystem beror på fler faktorer än hur bra kamera. En säljare från Mattssons Foto i Lund påpekade det riktiga i att rätt objektiv måste finnas och efterlyste ett 23 mm-objektiv (motsvarande 35 mm i småbildsformatet). Ett 23 mm f/2 kommer under 2013, men säljaren från Lund hade velat ha det före 14 mm-vidvinkeln som kommer under 2012.

Här handlar det antagligen om tillgodose olika typer av kunder. Vissa vill ha ett så brett program som möjligt medan andra vill ha en motsvarighet till Leicas klassiska Summicron 35:a. Jag tillhör de senare och kommer att vänta tills 23 mm f/2 finns.

Fujifilm har naturligtvis noterat trenden med kompakta "pannkaksobjektiv". Därför kommer ett 28 mm f/2,8. Det kommer också tre zoomar med ljusstyrka 4 och inbyggd bildstabilisering.

Priset är också högst relevant. Som ett alternativ till Leica M9 är Fujifilm X-Pro1 rena fyndet. Kameran och de tre första objektiven kostar 35 tusen, knappt hälften mot ett kamerahus från Leica. Hur kvaliteten på objektiven är återstår att se. Leica objektiv är otroligt bra, men samtidigt är Fujifilm inga nybörjare heller. De har gjort objektiven åt Hasselblad i många år. Och det är enklare att göra objektiv för en mindre sensor.

X-Pro1 hamnar lite högre i pris än Sony Nex-7. Men troligen kommer det ett kompaktare och billigare kamerahus utan optisk sökare som matchar Sony.

Trots att Fujifilm gärna pratar om X-Pro1 som en professionell kamera verkar inte proffsen vara någon större målgrupp. Kameran är inte vädertätad. Å andra sidan är det få proffs som använder Leica M9 heller (som inte heller är tätad). Jag känner bara till två proffs i Sverige som har Leica M9 som huvudkamera, en fotograf på DN i Malmö och Scouternas fotograf.

Mitt första intryck ...
... är väldigt positivt. Fujifilm X-Pro1 känns inte alls kommersiellt flirtig utan väldigt seriös. Ergonomin är bra och sensorn verkar utmärkt. De har tagit fram vettiga objektiv. Fujifilm X-Pro1 är inte ett dugg slimmad utan ligger istället bra i handen. (Det kommer även ett extra grepp.) Fujifilm, som det proffsmärke de varit, verkar ha satsat på att göra en seriös och effektiv bildmaskin.

Jag tror att X-Pro1 kommer att bli väldigt vanlig bland seriösa gatufotografer som först och främst är ute efter bra bilder. Det är skillnad på att ha kameror för att använda dem eller för att visa upp dem.

Naturligtvis är inte X-Pro1 bara en kamera för gatufoto. Även om den inte är kompakt som en Sony Nex-7 så är den tillräckligt kompakt för att locka som semesterkamera eller att ha med när systemkameran känns för stor.

Sommarlängtan i snön

I helgen började jag längta efter sommaren. Efter att ha tittat på flera fotografdokumentärer blev lusten att fotografera intensiv. Tankarna gled in på sommaren.

Det är inte så att jag lägger kameran på hyllan bara för att det är vinter, men det blir alltid mer fotat på sommaren. Dagarna är längre och lediga.

Jag såg Martin Parr åka runt i bil och besöka olika orter. Jag fick lust att göra samma sak och började lura på att göra en roadtrip runt om i Sverige.  Eller om jag ska hålla mig till Skåne som jag börjar sakna.

En fin vinterdag kan man inte bara kolla på dokumentärer. Under promenaden med min son och Fujifilm X10 (som jag testar tillsammans med bl.a Canon G1 X) tog jag två bilder som jag är blev nöjd mig. En vintig och en sommarlängtig.

By the way så är Fujifilm X10 en himla trevlig kompakt. Den passar mig utmärkt. Mer om det i testet.

Att göra en fotobok är ingen dans på rosor

På sätt och vis är det idag enklare än någonsin att att göra en fotobok idag. Med olika fotobokstjänster eller tryckerier med digitaltryck går det att göra böcker i små upplagor till rimlig peng. Formgivningen är också en baggis.

Att göra en BRA fotobok kräver samma hårda arbete som tidigare. Bra bilder ska tas och ett urval ska göras. Jag har fotograferat intensivt under många år och tanken har varit att göra något av dem. Att göra en bok utifrån ett fotoprojekt är lättare i den meningen att inriktningen redan är klar. Jag behöver hitta en röd tråd bland mina bilder.

För jul hade jag riktigt kul när jag gjorde ett urval och satte samman en bok. Jag visade boken för många: vanligt folk, fotografer och formgivare. Alla gjorde tummen upp, men inom mig kände jag att det gick lite för lätt. Därför bjöd jag in min vän Göran Segeholm att titta på boken.

Göran korsförhörde mig om syftet med boken, vad jag ville med vissa bilder och mina ambitioner. Sen kom domen: Du säger inget med boken, det är bara en samling vältagna bilder. Du ska inte bränna dina bilder på det här viset.

Tillbaka till ruta 1. Under jul och nyår snurrade Görans ord i huvudet och mina bilder kändes som ett sammelsurium. För att få överblick av bilderna skrev jag ut 500 stycken på ett fotolabb.

I går kom Joakim K E Johansson förbi Fotosidans redaktion och kollade på mina bilder. Joakim håller också på med gatufoto och hade med sina bilder från sitt projekt om Karlskrona som jag kollade på. Joakim kollade på min skrotade bok med ett gillande även om han förstod Görans synpunkter.

Sedan gick han igenom mina 500 bilder och gjorde ett urval. Det intressanta var att han fastnade för samma bilder som Göran. Bilder som jag själv också tycker är mer spännande än mina mer klassiska gatufotobilder.

Nu har jag fått bekräftat att jag ska dela upp mina bilder i en ny och en gammal stil. Jag kan kanske hitta ett sammanhang för mina traditionella gatufotobilder. Det står i alla fall klart att det först och främst är de modernare som jag först ska jobba vidare med. Materialet är lite för magert för en bok så jag måste fortsätta fotografera. Nu kan jag göra det effektivare eftersom jag är säkrare på vad jag gör och ser ett tydligt mål.

En som precis gjort en egen fotobok är Jonas Svedin.

Här kan du läsa om några av de bästa fotoböckerna som kom ut 2011.

Gratis fototidning om gatufoto

Gatufotografen Stu Egan har gjort en gratis 100-sidig fototidning med enbart gatufoto. Det är slående hur olika stil gatufotografer kan ha.

I tidningen Radiate visas flera duktiga polska fotografer. Jag har märkt på Flickr att det finns mångra duktiga gatufotografer i Polen och det har fått mig sugen på att åka dit för att träffa dem och fotografera.

Omslaget pryds av en bild tagen av Charlie "Two cute dogs" Kirk som fotograferar med blixt i Tokyo, tydligt inspirerad av Magnum-fotografen Bruce Gilden. Se en kortfilm om Charlie Kirk här. Charlie återkommer i en längre artikel inne i tidningen.

En intressant fotograf i tidingen är John Battaglia som jobbat med reflektioner i fönsterglas. Genom att para en persons ansikte med reflektionen av ett annat ansikte uppstår en intressant bild.

Här kan du ladda ner tidningen gratis eller beställa den tryckt.