Jag utmanade mig själv i Martin Parrs anda
I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur viktigt det är med utmaningar för att vi ska utvecklas. Det handlar inte minst om att tvinga sig själv ut ur sin bekväma ”comfortzone” där det är så skönt och myssit. Något som kan vara rätt så krävande, faktiskt.
Inspirerad av mitt eget inlägg bestämde jag mig därför att ge mig ut i verkligheten med spelreglerna ordentligt förändrade. Planen var att fotografera digitalt, i färg, med blixt och att jag inte alls skulle vara diskret. Så fram åkte min Canon 5D Mk II med batterigreppet, 24-70/2.8-gluggen och blixten uppe på det.
Detta är som ni vet en rekorderlig kamerapjäs som kan skrämma slag på både barn och små löjliga hundar. Och för mig som i vanliga fall stryker omkring på stan med en analog mätsökare laddad med svartvit film innebar förändringen en helt annan upplevelse. Nästan på direkten frågade exempelvis en man vilken tidning jag jobbade för.
Hursomhelst så tog det inte många minuter innan jag lärde mig den första viktiga läxan; det går inte att agera på samma sätt med denna svarta klump framför anletet som när man hystar upp en liten mätsökare och nästan ljudlöst kniper av en exponering. Utrustningen kräver såklart ett helt annat angreppssätt vilket i sin tur leder till andra typer av bilder.
Eftersom jag är ett fan av Martin Parr bestämde jag mig därför att jag skulle försöka köra i hans anda. Det som gällde var kameran på bröstet och en kontaktsökande stil där jag pratade med människor och till och med bad dem göra saker framför kameran. Självklart inget annat än vad de gjorde innan jag tog kontakt, men ändå.
Faktum är att det var länge sedan jag hade så här kul när jag plåtade på stan. Tidigare har jag till och med dömt ut min Canon 5D Mk II helt och hållet som gatufotokamera (speciellt med 24-70-gluggen), men nu måste jag nog omvärdera den åsikten. Mina gamla misslyckanden berodde antagligen på att jag försökte köra den klassiska mätsökarstilen med en stor och modern spegelreflexkamera - och det funkar som sagt inte.
Så ett sista litet tips. Kolla gärna Magnumfotografernas blogg "Postcards From America" som handlar om ett pågående fotoprojekt. Där kan ni spana in bilder av Parr, Gilden, Webb, Sanguinetti, med flera. Mycket bra grejer att kolla på.
Vad va det för problem du sa du hade tidigare? ;)
/B
//T
Det här stuket känns betydligt mer äkta än att hålla på och harva med samma teknik som de gamla klassiska gubbarna gjorde för 70 år sen. Men det är något med din efterbehandling jag inte riktigt gillar. Jag tror att du kan få ut betydligt bättre kvalitet i detta nedskalade format. Prova att skärpa med väldigt liten radie (0,2 pixlar) och skala ner i steg till 75% av föregående, tills du når målstorleken. Då behåller man små detaljer utan att det ser så "fnissligt" ut.
Ärligt talat är jag ganska slarvig ibland när jag ställer bilder för bloggen. I det här fallet var skärpan dessutom inte hundra på ett par av bilderna, så jag drog lite hårdare i spakarna.
Angående att våga fota människor på det här sättet så tar det inte så lång tid att öva upp den förmågan om man verkligen vill.
/ mvh FiCa1
Din blogg följer jag redan, så den behöver jag inte hålla rätt på. Jag tycker det fungerade utmärkt med jättekameran och blixt, även om det av nödvändighet blir ett helt annat stuk på bilderna än det vi är vana vid från dig. Nästa variant kanske blir jättestor blixt på liten mätsökarkamera? :D
Det här kunde ju bli en fortsättning, en del 2, på ditt gatuprojekt ;)
Jag började själv omedelbart fundera i samma banor. Kanske kan det bli en slags utveckling/fortsättning. Vem vet vad det kan leda till? Jag ska filura vidare på saken :-)
Jag har börjat göra detsamma senaste månaden jag med: http://www.penatwork.se/temp-page31.html
Ett fan!
P-E
Jag gillar bilderna ovan. Jag brukar ju fotografera med 5D Mark II så jag tycker inte att det är så konstigt. Men jag använder sällan en blixt. Jag funderar dock på att skaffa en rejäl softbox till blixten för att få ett snyggare blixtljus till mina gatu- och reportagebilder.
Jag tror att det inte alltid är nödvändigt att smyga om man är trygg i det man gör. Då får man en utstrålning, ett kroppsspråk, som gör att man accepterar en. Jag kände det tydligt den 15 maj då jag var motiverad och driven av projektet.
En annan intressant sak som jag upptäckte var att med rätt attityd så verkar faktiskt en stor kamera vara en tillgång på gatan. Folk ser förmodligen på en som en professionell och seriös fotograf med den där stora grunkan framför nyllet :-)