Gatufoto-lärdomar att lägga på minnet

Det här gatufoto-året har börjat dåligt, riktigt dåligt. Trots att vi är i mitten av juni har jag inte ens varit ute och fotat en handfull gånger. 

Ursäkterna är många och relevanta. Jobb, privatliv och coronavirus har kommit i vägen. Men ändå har det funnits missade tillfällen. Jag har väl blivit biten av latmasken, som min pappa brukade säga. Det är väl i högsta grad mänskligt att vara lite bekväm, men samtidigt har jag insikter som ska kunna motverka den bekvämligheten, nämligen att:

>> Det blir alltid någon bild med "tittvärde" om man tar en rejäl gatufotorunda

Denna insikt leder till nästa slutsats:

>> Man ångrar aldrig en gatufotopromenad

Med dessa tankar i huvudet och driven av ett behov att testa Fujifilm X-T4 i gatumiljö trotsade jag kroppens fysiska och psykiska protester och åkta in till stan för en fotorunda. Min vanlige följeslagare Joakim K E Johansson hade annat för sig så jag gick själv.

Det är bra att gå själv ibland. Åtminstone för mig. Jag hittar då min egen rytm och blir väldigt koncentrerad på att se. Det kan låta som en jakt, och ja - det är en jakt på motiv. Men det är också ett njutbart sätt att uppleva staden. Man blir väldigt närvarande.

Jag valde att inte bara gå i centrum då jag misstänkte att stockholmarna är mer utspridda över staden nu än en vanlig helg. Dels på grund av coronaviruset, men också på grund av högsommarvädret. Vattnet drar. 

Mycket riktigt var det knökfullt i Rålambshovsparken men glest i City. Det senare är faktiskt ingen nackdel. Jag gillar renodlade bilder och en vanlig lördag är det ofta för trångt i City. Folk är helt enkelt i vägen för mina utvalda motiv. 

Tomt i City. Stockholmarna flyr stan och turisterna saknas.

Få resenärer på Centralen, men här är i alla fall en som väckte mitt intressen. Den här unge mannen verkade ha svårt att hitta i storstan.

Kanske lite för sökt. Men lite kul att fota på annat sätt än jag brukar.

Många väktare och poliser i City. Det senare var på grund av risken för att stora demonstrationer utan tillstånd ska hållas. Men det var tomt kring Sergels torg.

När kilometrarna började kännas i benen påmindes jag vad Joakim K E Johansson sagt till mig förra gången vi var ute och fotade på stan. "Du har uppenbart svårt att hålla dig på en plats och vänta in motiven, det syns på dig." 

De trötta benen fick mig till slut att stanna på Sergelgatan och tillämpa Joakims metod:

>> Välj ut en bildmässig plats, håll dig där och vänta ut motiven.

Metoden är smart på två sätt. Dels orkar man inte gå hur långt som helst på en dag. Så genom att ta pauser på bildmässiga ställen orkar man hålla igång längre. Men det är framförallt bra eftersom man ökar chansen att kunna kombinera en intressant plats med en intressant person. När man går runt är det svårare att kombinera person och miljö.

Här kommer en liten bildkavalkad från min utvalda bänk på Sergelgatan där jag satt en kvart:

För omkring en månad sedan var jag ute med Joakim och fotograferade på stan. Han bloggade om saken och konstaterade att gatufoto är passé, man jag hann inte göra det innan det kändes överspelat. Så därför trycker jag in några bilder från den turen av egna dagboksskäl.

Vilken bild tycker du blev bäst?

Kitschig jul på Gran Canaria

Vi har flytt mörkret och kylan - och dricker istället vårt svenska kaffe i solen på ett charterhotell på Gran Canaria. Juldagen bjöd dock på lite molnigt väder, så vi tog bussen till Playa Del Inglés där Sällskapsresan spelades in. 

Området är väldigt nedgånget. Men det bjuder på en hel del kul kitsch och det rör sig en hel del folk här, så med andra ord är det bra för gatufoto 

Det fick bli jultema dagen till ära.

God jul!

Fröderbergs gatufoton 2019

Det blir nog inte så många fler gatubilder det här året, om ens några – så det är lika bra att göra bokslut över gatufotoåret 2019.

Jag har under de senaste åren varit lite missnöjd med mitt fotograferande. Det har inte blivit så många bilder och framförallt inga fullträffar. Efter det här året är jag lite bättre till mods, även om jag inte satt någon fullträff det här året heller. Det känns som att det blir rätt hyfsat när jag väl kommer ut. Problemet är att komma ut och fota.

En del känner nog igen sig i det här. Jag får ofta höra "jag saknar inspiration". Det behövs inte någon större inspiration för att ta gatubilder, men jag tror att de flesta menar lust när de säger inspiration. 

Det finns lite olika klassiska sätt att få upp lusten, att köpa nya prylar, resa iväg eller gå på workshop. Några nya prylar för gatufoto har det inte blivit i år, men några bilder blev till bara för att jag var tvungen att ge mig ut och testa nya Fujifilm X-Pro3. 

Jag brukar resa utomlands med Joakim KE Johansson en gång om året för att fota, men han hade fullt upp att åka runt som en skottspole mellan olika länder på egen hand i år. Under våren kom jag i alla fall iväg på en egen liten trip till London där de två bilderna ovan togs. I mars nästa år kommer jag åka till New York. Hittade löjligt billiga flygbiljetter och relativt billigt hotell på Manhattan.

Nåväl, jag var faktiskt i New York i somras. Men då åkte jag med sonen och allt blev på hans villkor. Dessutom var det upp mot 36 grader varmt. Så det blev nästan inget fotande alls. De här tre bilderna är undantag:

Workshop är som sagt ett annat sätt att få upp fotolusten. Jag har inte deltagit i mer än två i mitt liv, men jag blev tillfrågad av Fotografiska om att anordna en workshop om gatufoto. Jag tog hjälp av Joakim KE Johansson och tillsammans lyckades vi nog förmedla både en del råd och en skopa fotolust till de 15 deltagarna.

Även vi som kursledare var ute med kameran. Här är tre av mina bilder från helgen i juni:

Jag har tur som har en fotointresserad flickvän. Det har blivit många gemensamma fotoutflykter i år. Bland annat åkte vi in till stan (Stockholm) för att kolla in Prideparaden.

Ibland går det att få någon timme på stan under en tjänsteresa. I september var jag i Berlin och Köpenhamn på jobb och passade på att knäppa några kort.

Här kommer lite fler blandade bilder från året som gått:

Det är verkligen inte många bilder som är tagna utan att jag varit på resa eller haft någon annan anledning att fota. Jag har helt enkelt åkt in till stan för sällan. Det måste bli bättring under 2020.

Vilken av bilderna gillar du bäst? Alltid kul att höra :)

Testrapport: Fujifilm X-Pro3

November är inte rätt tid för att testa en gatukamera, knappast någon kamera alls. Men samtidigt ger en ny kamera i handen energi att trotsa novembermörkret.

Jag tog med X-Pro3:an in till stan för att testa den under några av dygnets ljusare timmar, och för att luncha med X-Pro2-ägaren Joakim K E Johansson. Jag ville få kläm på vad Fujifilm förbättrat, och möjligen försämrat.

Men först på dagens schema stod att delta i en av Svenska Fotografers Förbunds frukostföreläsningar. SFF håller regelbundet föreläsningar för sina medlemmar. Denna gång stod lagermasker i Photoshop på schemat och lärare var Eva-Terez Gölin, som under många år var parhäst med den framlidne Stefan Ohlsson. Nu har Eva-Terez tagit över Stefans spalt i Fotografisk Tidskrift om praktisk fotografi.

På väg ut från SFF:s kansli på Hornsgatan i Stockholm såg jag en man med en enorm rosa boll. Jag satte på kameran och tog raska steg mot mannen. Jag hade glömt att ställa om kameran till seriebildstagning, men det var ändå gott om tid att ta flera varianter. Trots kamerans tysta slutare så upptäckte mannen mig. Jag sa att jag inte kunde låta bli att fota och han la av ett gapskratt. 

Jag använde objektivet XF 23 mm f/2 WR som är lätt, kompakt och vädertätat. Det matchar helt enkelt kameran väldigt bra för gatufoto. Jag önskar att Fujifilm även kom med en ny version av 18 mm f/2 med vädertätning och högre byggkvalitet. I miljöer där det är trängre med folk gillar jag att använda ett mer vidvinkligt objektiv än 23 mm (vilket motsvarar 35 mm med småbildsformatet). När jag kör Fujifilm faller då ofta valet på XF 18-55 mm f/2,8-4 OIS som är litet, lätt och skarpt.

Lika som bär. Fujifilm X-Pro2 med XF 18-55/2,8-4 OIS och X-Pro3 med XF 23/2 WR.

Fujifilm tycks vara nöjda med formfaktorn på X-Pro-serien och har gjort få förändringar. Jag gillar att knappar, rattar och reglage är stora och väl separerade. Det minskar risken för att man ändrar inställningar av misstag och underlättar om man behöver ha på sig handskar.

Utvecklarna i Japan har försökt göra kameran ännu enklare att använda och mer puristisk, vilket också bidrar till den analoga upplevelsen. De har tagit bort några knappar på baksidan (som jag inte saknar) och vänt skärmen ut och in. För att se den tagna bilden eller använda live view måste man fälla ner skärmen. Att skärmen går att vinkla är bra, men jag har ännu inte förstått poängen med att det krävs ett extra moment för att jag ska kunna kolla hur bilden blev.

X-Pro1, X-Pro2 och X-Pro3. Foto: Jonas Rask

På baksidan av skärmen finns en liten kvadratisk skärm som visar exponeringsinställningar eller vilken filmsimulering som används. Det är en bra grej, men skärmen saknar visning av histogram (extra viktigt då det blivit krångligare att kolla på den vanliga skärmen) och det behövs belysning av den i mörka miljöer. Det förstnämnda går säkert att fixa till med ny firmware.

Även avtrycket har gjorts om lite och fått mer motstånd. Avtrycket är mer distinkt.

Ett annat minus är att den vanliga bildskärmen blivit aningen mindre än hos X-Pro3. Det är antagligen på grund av att skärmen blivit vinklingsbar.

En trevlig förbättring är att sökarbilden blivit större och tydligare. Det gäller både den optiska och den elektroniska sökaren. Detta sker på bekostnad av att den optiska sökaren förlorat sin zoomfunktion. Så med lite längre brännvidder blir det svårare att se vad man får med eftersom ramen blir så liten. 

Autofokusen är kvick. Det är bara kamerans uppstartstid som kan göra att man missar en bild. Med tidigare modeller har det tagit ännu längre tid för kameran att komma till liv om den gått i viloläge. Om detta även gäller för X-Pro3 har jag inte hunnit testa än.

Jag föredrar vanligtvis elektronisk sökare eftersom jag vill ha järnkoll på kompositionen. Men jag upplever att kameran startar snabbare med optisk sökare och därför har jag valt den i flera fall.

X-Pro3 har mycket gemensamt med X-T3 som kostar några tusen mindre och dessutom är mindre rent fysiskt. Den optiska sökaren i X-Pro3:an är den mest påtagliga skillnaden i funktion. Den ger också en mer klassisk mätsökarlook som säkert är attraktiv för många.

Intrycket hittills av X-Pro3 är att en bra kamera för gatufoto har blivit ännu bättre. Men den där invikta skärmen ... hrmm. Jag får återkomma om den.

Jag avslutade min runda på stan med att hämta ut en kamera från service på Scandinavian Photo. Där var personalen mycket nyfikna på X-Pro3:an. De hade inte fått någon till butiken än, men hade flera kunder som ställt sig i kö för att köpa en.

Gatufoto med Sony A7R IV

Jag håller just nu på att testa den nya 61 megapixelkameran Sony A7R IV och det nya objektivet FE 35/1,8. Objektivet är som gjort för gatufoto och det slog mig att kameran kanske också passar för det? Bland annat har Sony A7R IV en tystare slutare än tidigare A7-kameror, och det är ju lämpligt för bland annat gatufoto.

Jag har länge fascinerats av att många klär sig i svart. På vintern är nästan alla jackor svarta. Bilden ovan har jag lagt till min samling av bilder på svartklädda liksom bilder bilden under.

Hur fungerar då Sony A7R IV för gatufoto? Jodå, det fungerar riktigt bra med ett undantag. Jag brukar gå runt med spegelfria kameror avstängda eftersom de drar mycket batteri. Dessutom är vissa kameror segare att väcka ur viloläge än att starta. Men tyvärr tar Sony A7R IV så lång tid att få igång att man missar många bilder.

Men det går att ställa in kameran så att det dröjer länge innan viloläget går igång och batteriet har hög kapacitet. Det gör att man kan gå med kameran igång och då reagerar kameran blixtsnabbt när man vill ta en bild. Med ett reservbatteri i fickan fungerar det arbetssättet hur bra som helst.

Sony A7R IV har 61 megapixel och det kan tyckas vara onödigt mycket. Men det har den fördelen att man kan beskära ordentligt i efterhand. Man kan då slippa en tung zoom och istället ha ett lätt och ljusstarkt objektiv som nya FE 35/1,8. Detta koncept bygger Leica Q2. Den kameran har 47 megapixel och en ljusstark 28:a. Bilden ovan är hårt beskuren ner till cirka 15 megapixel.

Och 35:an då? Jo, den är liten och lätt. Och den fokuserar supersnabbt och är väldigt skarp. Perfekt för gatufoto, resor och reportage med mera. Den får både 35/1,4 och 35/2,8 att kännas onödiga.

Vädret igår var underbart. Sista senssommardagen kändes det som. Och många njöt av vädret och ljuset.

Jag noterade att många på stan bar hatt eller annan klassiska huvudbonad. Nytt mode?

Jag hade också kameran och objektivet med mig när jag nyligen var i Berlin på ett EISA-event. En sak som slog mig där var hur många som gick runt med en öl i handen. Den här cyklisten hade dock en annan lösning:

Test av Sony A7R IV och FE 35/1,8 kommer i Fotosidan Magasin 6/2019.

Vilken av bilderna gillar du bäst?