Mötte två fotografiska giganter i London

Jag har tidigare bloggat om min resa till London genom att visa bilder på två olika teman: Reflexkläder och blixtbilder. För att vrida det sista ur trasan kommer här en sista bildkavalkad – och två möten.

Det var för att bevista Sony World Photo Award, en av världens största fototävlingar, som jag åkte till London. Sen valde jag att stanna ytterligare några dagar för att fotografera på gatorna.

En av mina tidigaste favoritfotografer, Mary Ellen Mark, fick ett hederspris och höll en intressant föreläsning. Hon berättade att hon började med gatufoto på 60-talet. "Den svåraste formen av fotografi" sa hon. Föreläsningen var maximalt bra tack vare en påläst intervjuare. Jag ska återkomma till mer av vad hon sa i ett annat blogginlägg.

Mary Ellen Mark

Ytterligare en av mina favoritfotografer sedan 25 år tillbaka, William Klein, var också där. Han ställde ut bilder från sin senaste bok om Brooklyn. Han är född på 20-talet och har plåtat sittandes i sin rullstol. Det ni!

William Klein signerar sin nya bok och pratar med alla som vill snacka. Han är inte bara fotograf utan har även arbetat som grafisk formgivare, så han undrade vilken version av omslagen som redaktören gillade bäst. Vi tyckte lika.

För mig som gatufotograf har William Klein betytt mer än Henri Cartier-Bresson. När HCB tar svala välordnade bilder på lite distans med normalen går Klein nära med vidvinkeln. En del av hans gatubilder är tagna med 21 mm och då fyller han ändå hela bildytan med folk. Han räds inte kaos, han älskar det och lyckas fånga det på bild. Det är otroligt mycket svårare än man kan tro.

Efter mötet med William Klein var det officiella programmet slut och jag kunde börja fotografera på gatorna.

Vad är väl ett besök i London utan lite regn?

Den är bilden är inte särskilt unik, mitt resesällskap Joakim K E Johansson har nämligen en nästan identisk bild. Se här.

Samma gäller för den här:

Det är oundvikligt att två fotografer som går sida vid sida reagerar på samma saker ibland. Men de flesta bilderna är olika.

Avslutar med den bild som jag tycker blev bäst:

Blir bilderna bättre med blixt?

Blixt och gatufoto är inget nytt, men det är en trend som kommit tillbaka. Nu har jag också testat - igen.

Influerad av Mary Ellen Mark och Lars Tunbjörk kopplade jag en Metz 45:a till en Hasselblad 500C i början av 1990-talet och blixtrade på gatorna i Lund. Men snabbt övergav jag blixten och mellanformatet.

Jag har inte tyckt att blixt passar mitt sätt att fotografera. Mina bilder har ofta flera element som samverkar och då riskerar blixten att bara belysa det som är närmast.

Men den effekten kan användas att lysa upp en intressant person och få den att avteckna sig tydligare mot bakgrunden Bruce Gilden är nog det mest kända exemplet. Samtidigt är hans metod ett sätt att kunna använda normalkänslig film och samtidigt frysa rörelser och miner i skuggorna av de stora skyskaporna i New York.

Blixten kan förstärka uttrycket hos personen som fotograferas. Med blixten i låg vinkel kan folk se riktigt groteska ut. Det är effektfullt, men passar inte mig. Detta är det närmaste jag kommer:

Lundakarnevalen 2006.

Ett annat sätt att jobba med blixten är att försöka lysa upp hela bildytan så jämnt som möjligt. Lars Tunbjörk och Thobias Fäldt jobbar ofta så.

I somras provade jag, inspirerade av en Youtube-film om Martin Parr, att blixtra när jag fotograferade på Kiviks Marknad. Martin Parr använder ibland blixt för att lysa upp hela bildytan jämnt, och ibland för att visa på vad han tycker är intressant i en bild. I vissa bildserier har han gått nära på detaljer i folks klädsel och använd en makroblixt.

I den här bilden från Kiviks marknad var tanken att jämna ut ljuset i bilden med blixten:

Kiviks marknad 2013.

När jag för två veckor sedan var i London passade jag på att återuppta gatublixtrandet. Det kändes som det passade de dagar då solen stekte hjässan. På Oxford Street var det så knökfullt med folk att blixten fungerade som ett sätt att få personerna jag ville fotografera att stå ut mer mot bakgrunden.

En fördel med blixten är att färgerna blir kraftigare.

Även när solen inte skiner kan blixten vara effektfull:

I ett tidigare blogginlägg hittar du fler bilder från min trip till London på ett annat tema.

Lundakarnevalen - missade jag något?

För första gången sedan 1978 har jag missat en Lundakarneval. De inträffar bara vart fjärde år. Sedan 1990 har jag fotograferat på karnevalen. Istället för bilder från årets karneval bjuder jag på en liten bildkavalkad från 2000-talets karnevaler.

Karnevalen började i mitten på 1800-talet. Hjärtat i karnevalen är universitetsområdet Lundagård i centrala Lund där studenterna står för de flesta nöjena. Man kan gå på spex, revy, cirkus, se karnevalsfilmen eller roa sig med de studentikosa smånöjena på området.

På lördagen och söndagen går ett långt karnevalståg genom staden som består av ett stort antal lastbilar som studenterna klär och bemannar. Varje bil har ett humoristiskt tema.

Här har jag klättrat upp på en av lastbilarna som går igenom stan. 2006.

Polis passar på att dokumentera karnevalståget. Poliserna får inte ha mössa eller hatt på sig när karnevalståget passerar. Risken för att studenterna ska sno huvudbonaden är för stor. 2006.

Studenterna gillar att skoja med poliserna. 2002.

Flera hundra tusen personer kollar på karnevalståget som tar flera timmar att passera genom staden. 2010.

Även om karnevalståget är kul, så tycker jag sällan att det blir så intressanta bilder. Det är ju mest teater. Antingen vill jag fånga den sanna glädjen hos studenterna, eller plåta lite bakom kulisserna.

2006.

På väg hem från karnevalståget. 2006.

Redo för tåget. 2006.

Gästande studentorkester. 2010.

Jag gillar att gå runt inne på karnevalsområdet. Där kan allt hända.

Karnevalsområdet 2002.

Karnevalsområdet 2006.

Pissoaren Gula floden. 2006.

Per Lindström har gjort en bok om varje karneval sedan 1978 tillsammans med några kollegor. Då jobbade han på Expressen i Malmö. Idag är han adjungerad professor i bildjournalistik. Bilden är tagen under invigningen 2006.

2010 valde jag att koncentrera mig på att följa cirkusen backstage istället för att flänga runt på området. Tyvärr förstördes alla råfilerna. De få bilder är dem som jag hann konvertera.

Sminkning av cirkusartist bakom Domkyrkan.

Häng efter sista föreställningen.

Fotboll i manegen.

Trött clown vid efterfesten.

Allt kul har sitt slut. 2002.

Förföljd av Londons självlysande män

När man ser en bild så tar man den. Eller hur? När jag går igenom bildskörden från min långhelg i London kan jag konstatera att personer i reflexkläder triggar mina fotoreflexer.

Jag har funderat lite på hur jag ska förhålla mig till alla reflexkläder. Ska jag låta bli och ta bilder? Jag brukar skilja noga på vad jag tar och vad jag visar.

Jag skulle alltså kunna begränsa antalet bilder jag visar av reflexkläder för att få en bättre fördelning i en bildvisning. Eller, så gör jag en serie bilder med bara reflexkläder.

Det senare kräver att serien blir tillräckligt intressant. Så se det här blogginlägget som en liten testballong.

Joakim K E Johansson i typiskt londonväder.

I London hade jag sällskap av en Joakim K E Johansson. Även om jag inte ser gatufotografering som en gruppaktivitet så fungerar det bra att vi går tillsammans på stan. Vid vår första gemensamma resa till Berlin var vi inne på att vi bara skulle ses när det var dags att äta. Men vi upptäckte att det inte var nödvändigt.

Hammarbymarschen - folkfest eller bara fulla fans?

Jag vet inte hur man definierar en folkfest, men så festligt var det inte längst fram när Hammarsbys fans marscherade till årets första hemmamatch i måndags.

Hammarbys egna funktionärer var inte tillräckligt organiserade för att känna att de kunde hålla ordning vid frontledet. En kille svingade en krycka mot folk för att de skulle flytta på sig. Jag fick höra att de skulle krossa mina glasögon om jag inte slutade fotografera. En annan fotograf blev omkullknuffad och  Anna-Lena Wejderman från DN fick kameran upptryckt i ansiktet.

Förfest i Björns trädgård vid Medborgarplatsen.

Det som började som en trevlig picknick vid Medborgarplatsen i Stockholm gick över till massfylla i stor skala. Alla misskötte sig naturligtvis inte och för dem i de bakre ledet blev det nog en trevlig folkfest.

Jag hörde på radion hur en kvinna tömde fyra vattenkannor på Bajen-supporters som lättade på trycket nedanför hennes fönster. Styrelsen för husets bostadsrättsförening tog till trädgårdsslangen för att skydda sin fastighet mot Södermalms öldrickande urinvånare.

Killarna i de främsta leden hade av någon anledning behov av maskera sig. Många, även i de bakre leden skrek "Hata Djurgården". Är det folkfest?

Jag kan inte påstå att stämningen i de främre leden var särskilt trevlig eller festlig. Snarare hård och skrämmande. Det får inte mig att vilja ta med min son och kolla på en fotbollsmatch.

Röken gör sig bra på bild.  Men när man står mitt iden samtidigt som folk slänger smällare är det inte så mysigt. Men vad gör man inte för bilden ... :)

Till slut började tåget röra på sig mot Tele2 Arena. Mot slutet av Götgatan verkade de upptrissade funktionärerna inse att fansen höll sig bakom banderollen och att åskådarna faktiskt inte stod i vägen. Då blev de lite lugnare.

Vid Ringvägen blev det ett kort stopp och där kändes det som att det blev mer folkfest och mindre hatisk folkhop.

Jag stannade vid Skanstull för att se fansen passera.