Sålt jättebild + bakom kulisserna på Fotosidan

Häromdagen fick jag ett kul samtal. "Hej, vi har sett en av dina bilder och vill ha den som väggtapet i vår nya matsal. Får vi köpa bilden?".

Bilden är tagen på ett bygge på Kungsholmen i Stockholm hösten 2005 när jag precis köpt min Canon Eos 5D. Det var så häftigt att leka med 16-35-zoomen efter några år med digitalkameror som hade mindre sensorer. Äntligen fanns ingen nackdel mot en analog kamera och den nya femman kändes bekant lik min gamla Canon Eos 1V med motorn avskruvad.

Även om jag mest fotograferar människor i situationer eller när de ställer upp för porträtt så är ändå bilden rätt typisk för mig. Jag gillar komplexa kompositioner och kan ibland känna att komponerandet tar överhand för känsla. En redigerare sa till mig en gång att mina bilder var så svåra att lägga in på sidorna för att kompositionerna gjorde det svårt att beskära bilderna. "Prova med att skära i texten istället" tänkte jag tyst för mig själv.

Det är himla kul att en industri i Dalarna vill att bilden ska pryda deras nyrenoverade matsal. När jag kollade på deras hemsida förstod jag att den passade dem. De tillverkar trappkonstruktioner i metall.

Jag tog hyfsat betalt för bilden utan att de känner sig skinnade. Jag är inte med i någon bildbyrå, men ändå får jag sålt några bilder per år. Tanken på att försöka gå med i en bildbyrå har funnits, men jag har alltid undrat om det är lönt mödan.

Nyligen pratade jag med en fotograf som är med i en av landets största bildbyråer. Han lägger inte bara in gamla bilder utan arrangerar situationer och fotograferar med mellanformatare för att det passa krävande bildköpare. När han sa vad han fakturerade på ett år hajjade jag till. Jag säljer mer än honom på ett år.

Han är naturligtvis inte nöjd och ska byta bildbyrå. För den som har känsla för vilka bilder reklamkunderna söker finns det en del pengar att tjäna. Jag var med på en arrangerad fotografering med Johnér-fotografen Ulf Huett Nilsson där han arrangerade ett fejkat somrigt födelsekalas hemma i sin villa. Hans fru och barn var modeller tillsammans med en inhyrd modellfamilj inklusive en mormor. Ulf hade också sin assistent och en make-up-artist på plats.

Ett halvår senare såg jag en bild från fotograferingen på stortavlor i tunnelbanan. Fotograferingen hade lönat sig.

*  *  *

En del har önskat fler inblickar bakom kulisserna på Fotosidan. Det ska bli. Igår hade jag tyvärr inte kameran med mig när jag var på chefredaktörskonferens inom tidningsförlaget IDG som är med och ger ut Fotosidan Magasin. Vi hade en del erfarenhetsutbyten och övningar i tidningsanalys. 

Som alla vet blir man lätt lite mosig i skallen av att sitta på konferens. Så mitt på eftermiddagen bröt vi av med kaffeprovning. Nu vet jag hur ett kaffe som kostar 2.700 kronor kilot och som gått igenom tarmen på en vildkatt i Indonesien smakar.

Idag ska jag iväg på den kända Ellen-träffen på Café Puck på Hornsgatan i Stockholm. Det ska bli ett litet reportage därifrån. Jag antar att kaffet är något billigare där.

Bildkval - RIFO 2011

Tävlingarna duggat tätt och det är hög tid att skicka in bilder till RIFO - Fotoklubbarnas årliga trävling och träff. Här är  bilderna jag valt.

Jag har varit aktiv i fotoklubbsrörelsen sedan jag gick med i Malmö Fotoklubb (numer FFiM) som 13-åring 1988. Tävlingsverksamheten är en av hörnstenarna, men inte för att det är så viktigt att vinna utan för att få höra kritiken från domaren.

I större tävlingar ges tyvärr bara kritik till de belönade bilderna. Det skulle ta för lång tid att skriva något om varje bild. I vår klubb, Enskede FK, har vi sedan många år bestämt att alla bilder ska bedömas.

Som storstadsklubb kan vi hållas oss med lyxen att bara låta yrkesfotografer eller andra bildproffs vara domare. Den allmänna meningen i klubben är att kritiken blir mer konstruktiv och att bedömningen inte färgas av hur en bra fotoklubbsbild anses vara. Och sen blir det ju himla intressant att höra och se när fotografen visar sina egna bilder. Nästa gång kommer Staffan Widstrand.

Inom fotoklubbarna finns en karriärstrappa där man först tävlar på klubbnivå och sedan går vidare till distrikt, riks och internationellt. Det är en fin tanke att man kan vässa sin förmåga i den lokala klubben innan man går vidare, men det förutsätter ju att bildsynen är lika över hela linjen.

Tack och lov finns inte någon sådan linje även om skällsordet "Fotoklubbsbild" har ett visst berättigande. Det är lättare att vinna med snyggt komponerade färgglada bilder som saknar synbara fel än en ruffig och kornig bild som bara bygger på en känsla.

Jag tycker att det finna många duktiga fotografer i vår klubb som alla har sin bildstil. Alla domare kan dock inte se det och för en tid sedan blev vi sämsta klubb i en regional tävling. Vår subjektiva syn på saken är naturligtvis att vi hade mer utvecklad bildsyn än domarna.

Rifo, den högsta nationella tävlingen, brukar ha bra domare och därför är det kul att skicka in bilder dit. Tyvärr är jag alltid för sent ute med att göra utskrifter och montera bilder. Diaklassen är bara att glömma (i vår klubb har vi istället en projektionsklass för digitalt och dia som visas med projektor). Kvar är att skicka in bilder till digitalsalongen.

Här är mitt val för i år.

"Efter jobbet"

"Pendlare"

 
"Kampen"

"Bakom idyllen"

Det är inte så viktigt för mig att vinna att jag spekulerar i vilka som juryn kan tänkas gilla. Men gillar juryn samma bilder som jag så blir jag glad.

Ska du också skicka in bilder till Rifo? Örjan Fredriksson ska i alla fall.

Ett klassiskt kamerabekymmer

Min kompis Gustafsson ringde i veckan och undrade lite om Canon Eos 1D Mark III och andra canonmodeller. Det här kan vi inte reda ut på telefon, sa jag och istället lunchade vi i fredags.

Jag skulle tro att de flesta diskussionerna på Fotosidans forum handlar om utrustningsval i någon form. Så Gustafsson är knappast ensam om sin vånda. Men han är nog mer extrem än de flesta.

G är en notorisk kamerabytare. Han har haft äldre Leica M, analoga Hasselbladare, två Canon Eos 1Ds med massor av objektiv (som EF 50/1,0), bytt till Hasselblad H2, bytt till Nikon. Och inom varje system har det varit olika byten av olika anledningar. Det är inte alla som säljer en D700 för att senare köpa en igen.

På det privata kameraplanet verkar Gustafsson ha hittat hem. Han hade säkert Sveriges mest slitna Leica M8 och bytte sedan till M9. Efter en vurpa på isen är kameran nu hos doktorn, och tyskarna verkar inte ha någon snabb proffsservice direkt.

Gustafsson är deltidsfotograf, men står just nu utan både jobb- och privatkamera. Den senaste D700:an sålde han efter att ha tröttnat på det dåliga utbudet på roliga begagnade objektiv. Tillbaka till Canon alltså. Med vilken?

G är fullt medveten av vikten av rätt objektiv och därför kretsar diskussionen en hel del om vilka objektiv som passar till vilka kamerahus. Han har precis köpt en begagnad Canon Eos 1Ds Mark II men fick direkt tvivel på om det var rätt. Han gillar stora sökare och rejäla kameror, men en gammal kamera som 1Ds Mark II kan få problem livskraften hos batterierna och hur kul är det med 2 tums skärm?

Tanken som började gro är att söka en kamera som står i kontrast mot M9:an. Alltså en riktigt snabb kamera som Canon Eos 1D Mark III. Jag spädde på hans tankar med att prata om lägre vikt, särskilt tillsammans med en 16-35/2,8 som är utmärkt för reportage med en bildvinkel motsvarande ca 21-45 mm i småbildsformatet.

Men så var det sökaren. 5D mark II säljs billigt nu. G tog upp min femma och jämförde sökarbilden med 1Ds. "Mmm, nästan lika stora". Sen jämförde han med min 1D Mark IV. "Oj vad litet".

Jag svarade att jag faktiskt inte störs av sökarstorleken hos Mark IV:an, men inflikade att 7D är nästan lika snabb och har större sökarbild.

Vad har man då för objektiv till en 7D? Jag är inte så känslig för plastighet, men EF-S 17-55/2,8 IS är till och med för plastig för mig.

– En 24/1,4 skulle nog passa bra. En sådan har jag haft, sa G och tillade att han har kvar ett 16-85 VR som han haft till en D300s.

– För bra objektiv för att göra av med, sa G.

– Jo, och du lär ju komma tillbaka till Nikon förr eller senare, sa jag.

– Antagligen. Men D7000 är för liten. Går ju inte att hantera med handskar, svarade G.

Diskussionen flöt in på 5D Mark II igen och att fyra bilder per sekund inte alls är så långsamt innan lunchen var över och G skulle in till fotobutiken och bestämma sig för att behålla sin nya 1Ds Mark II eller inte.

Idag ringde jag och frågade om vad valet blev.

– En 1D Mark III i fint skick, svarade G.

– Det blir nog bra, svarade jag. Total kontrast mot din M9:a.

Undrar bara vilken kamera G har nästa gång vi ses?

Känner du någon som är lika ombytlig?

Årets bild 2012 redan tagen?

Vi får vänta till den 18 mars för att veta vem som tagit Årets bild 2011 (som enligt reglerna måste vara tagen under 2010). Men Årets bild 2012 är kanske redan tagen?

Andreas Bardell på Aftonbladet har börjar året starkt och tagit en bild från sökningen efter en försvunnen kvinna i Örebro. Hon hittades senare mördad.

Jag gillar bilden för att Andreas Bardell under denna stora nyhetshändelse har haft alla sina fotografiska sinnen på helspänn. Den är bilden visar inte bara hur eftersökningen går till. Den är också estetisk och visar hur tufft och nästan hopplöst det måste vara att söka efter någon i en stor skog i snöstorm. Det visade sig också att hon hittades först efter att någon tipsat om en plats.

Att bilden är så vacker står i extrem kontrast till det inträffade. Det kan bli problem på en tidningssida, men stående för sig själv har bilden en enorm spännvidd.

Vad tycker du om bilden?

PS. Bilden är publicerad med Andreas Bardells medgivande.

Looser, men nöjd ändå

Som väntat var jag inte någon av pristagarna i Årets bild-tävlingen. (Här är listan). Men jag hoppas på att någon av mina bilder kommer med i boken.

Nyhetsvärde är en viktig faktor i många av klasserna i Årets bild och eftersom jag sällan fotograferar nyheter så faller jag bort där.

I listan över vinnare ser man att de många jobbar på någon av de stora tidningarna och få på små. Att just storstadsfotograferna vinner så ofta tror jag beror på tre saker.
1. De åker på de stora nyhetshändelserna som ger störst nyhetsvärde, som bombmannen i Stockholm eller seriemördaren i Malmö. De är också på de stora sportevenemangen.
2. Fotograferna på de stora tidningarna har fått sina jobb av en anlending. De är oftast både duktiga och driftiga. Ett flertal av reportagen görs på eget initiativ och inte sällan på fritiden.
3. På de stora tidningarna finns en bra bildkultur och bildchefen uppmuntrar eller beordrar alla att delta. Då står tidningen för deltagaravgiften på 100 kr/bild.

Reportageklasserna kräver, precis som det ska vara, att man har ett väl genomarbetat material. Jag är för dålig på att jobba i projekt. Jag fotograferar återkommande inom vissa motivområden, men för att få ihop bra och sammanhållna bildberättelser måste jag jobba mer med tydliga projekt. Det är min ambition och jag tror att det ska kunna bli ett lyft för min fotografiska utveckling.

Precis som för många återstår det för mig att lämna in bilder i klasserna Porträtt och Svenskt vardagsliv. Dessa klasser brukar få flest bidrag, så konkurrensen är mördande. I porträttklassen tycks dessutom juryn prioritera något allmänt intressevärde, det vill säga kändisar, vissa år. Det har jag lite svårt för att förstå. I år finns en ny klass för nöje och förhoppningsvis hamnar kändisbilderna där.

I år lämnade jag bara in bilder i klassen Svenskt vardagsliv, inte för att jag egentligen tror att jag har någon större vinstchans utan mer för att stötta Pressfotografernas klubb och för att kanske komma med i boken. Något år har jag fått med en bild i boken och det är kul att medverka i ett sådant tidsdokument.

Nu är det bara till att rulla upp skjortärmarna och göra ett bättre jobb under 2011.

Här är några bilder som jag lämnat in.

Som du ser handlar mina vardagsbilder, eller verklighetsbilder, om vad svensken gör på sin fritid.