Smygtitt på Fotosidan Magasin nr 1/2011

I fredag skickade vår AD Erik Leonsson ett nytt nummer av Fotosidan Magasin till tryck. Som nybliven chefredaktör blev nummer 1 som att komma till ett färdigdukat bord precis när maten serveras.

Tanken bakom att rekrytera mig som chefredaktör för Fotosidan Magasin är inte bara att ta över förvaltningen av tidningen utan även att utveckla den. Eftersom nummer 1 var i stort sett klar när jag började kommer ni först att märka förändringar i nummer 2.

Till detta nummer jag har jag bara skrivit några korta texter i början på tidningen, eller framvagnen som det heter på tidningsspråk. Just framvagnen är en del av tidningen som vi kommer att jobba om lite framöver. Vi funderar på att lyfta in lite mer aktualiteter som nya böcker och slopa några av de fasta småtexter som finns iag.

Huvudkonceptet bakom tidningen, att vara en inpirerande bildtidning som bjuder på nya kunskaper, kommer vi inte att ändra på. Utmaningen är istället att förfina konceptet och undvika att tidningen blir enformig. En konkret punkt som jag vill ändra på är att utöka sidorna i fotografreportagen så att det både ryms reportagebilder på när fotografen jobbar och fotograferns egna bilder.

Det finns många idéer hos alla inblandade och snart ska vi spika hur mixen ska bli. Och har du några förslag tar jag väldigt gärna emot dem.

AD-Erik har skrivit om omslagets tillkomst i tidningens blogg.

Naturfotografen Staffan Widstrand höll hov

Under mer än 10 år har jag lyssnat till många etablerade yrkesfotograferat som besökt Enskede Fotoklubb, men ingen har hållt hov som Staffan Widstrand.

Tillsammans med Göran Segeholm bildar naturfotografen Staffan Widstrand en egen klass som föreläsare. De har en förmåga att tala inför en församling så att alla lyssnar uppmärksamt och roat. Och så att alla går hem med varmt hjärta och en hjärna fylld med nya tankar.

Staffan Widstrand talade engagerat om sitt eget projekt Wild Wonders of Europe och klubbmedlemmarnas bilder. Han hade så mycket att säga om våra bilder att vi höll på i mer än tre timmar tills inbrottslarmet vägrade ge med sig.

Foto: Vincent Munier/Wild Wonders of Europe

Även om Staffan gillar att stå i centrum så verkar han inte ha så stort behov av att sätta sina egna bilder i centrum. Istället lyfta han fram grundtanken bakom Wild Wonders of Europe så att ingen kunde missa den. Med bilder visar projektet på Europas biologiska mångfald, men istället för att ge en hopplös känsla av att allt håller på att försvinna visar Staffan och hans projekt på ett flertal lyckade projekt där de vilda ursprungsdjuren kommit tillbaka. Det ger en glädje och en kraft att vilja engagera sig i de djur som fortfarande hotas, som tonfisken i Medelhavet.

Under bedömningen av klubbtävlingen kommenterade Staffan alla inlämnade bilder ingående. Bara tio bilder i varje klass belönades med poäng, så nålsögat var litet. Men jag tror att det viktigaste för alla var att höra hans kommentarer.

På kommentarerna följde vissa diskussioner och jag passade på att klämma Staffan på vilka egenskaper som kan göra en naturbild bra. Att den är snygg såklart, men även att den är välkomponerad. Staffan menade att överraskande få djurbilder är bra komponerade. Det kan också vara ett plus om djuren gör något och att bilden är tagen i ett spännande ögonblick.

Min följdfråga blev om en naturbild måste vara snygg? Nä, svarade Staffan blixtsnabbt och berättade att han vunnit flera fina naturfototävlingar med bilder på skadade, skjutna och överkörda djur.

Själv gillar jag också när fotografen kan fånga olika stämningar och väderlekar i bilden. Inte bara det megavackra solljuset eller blå timmen utan även hitta känslan i gråvädret eller ovädret. Jag tycker att Terje Hellesø är en mästare på detta.

Tyvärr hade jag glömt att lämna in egna bilder till klubbtävlingen. Jag hade gärna velat höra Staffans ord om mina bilder.

Glömda gubbar (gatufoto) + Staffan Widstrand

Trötta fotografer tänker föga. När jag skrev mitt förra blogginlägg var jag trött efter tre timmars vandrande i stan och glömde hälften av bilderna och hälften av det jag skulle ha sagt.

Söndagens stadstur blev lyckad på många sätt. Vädret var kalas och jag blev verkligen nöjd med bilderna. Ibland går det perioder utan att man får någon bild som känns riktigt bra. Jag lyckades med några vid nyår och jag lyckades i söndags med den här bilden (se även nedan).

En månad är inte så plågsamt lång tid mellan två tillfredsställande bilder. Jag har haft betydligt länge perioder än så då bildresultatet uteblivit. Värst var det några år på 90-talet då jag envisades med att fotografera med dia. Filmvalet ledde mig att fotografera fel motiv och då uteblev också resultaten under fler år.

Numer handlar det om någon vecka till några månader mellan de där bilderna som jag är riktigt helnöjd med. Som jag ser det finns det då två saker att göra. Dels att kolla på gamla bra bilder för att peppa sig själv. Dels att tvinga sig ut och plåta. Det blir inga vinster om man inte köper några lotter och det blir inga pangbilder om man inte fotograferar. Det gäller helt enkelt att jobba på med sina bilder och inte ge upp.

Lite så var det i söndags. Jag fick mobilisera mig själv från vinterdvalan, men väl igång så var allt det där som bortblåst och energin på topp. Solljuset gav dessutom en extra turbokick.

Förutom att jag fotograferade efter ett fönstertema (som jag skrev om sist) så provade jag också en annan gatufototeknik än jag brukar. Normalt går jag runt mycket och ser vad som händer. Då gäller det att ha koll på allt så teknik, komposition och motiv samspelar i ett överraskande ögonblick.

I söndags provade jag även att ta bilder från fasta positioner. Solen låg lågt och nådde bara skyltfönstren genom gliporna mellan fasaderna. Då ställde jag mig i närheten och väntade ut motiv istället. Denna metod är enklare och mer kontrollerad än att jaga runt. Det finns en del diafotografer som bara går runt på solsidan av gatan och leker med den extrema kontrasten som uppstår.

Bäst blev det där solen var minst uppenbar, vid tunnelbaneuppgången vid Åhléns. Där fanns bara några solstrimmor och solkatter som möttes på en punkt. Jag gick förbi och såg i ögonvrån hur en man lystes upp när han åkte upp ur tunnelbanan. Jag tänkte att det här kanske kan vara ett intressant ljus att utforska och provade två positioner innan jag hittade rätt.

Här är några andra bilder på solbelysta snubbar som jag såg i söndags:

Minus 3 stegs exponeringskompensation för att få teckning i jackan. Jag borde kanske inte vara så lat och ställa in manuellt istället, men å andra sidan är jag grym på att bedöma lagom mängd exponeringskompensation.

-  -  -

Ikväll är det möte på fotoklubben. Naturfotografen Staffan Widstrand kommer och bedömer klubbtävlingen. Givetvis visar han också sina egna bilder.

Gissa vad nästa blogginlägg kommer att handla om? ;)

På jakt efter ljuset + Fotosidan Magasin 1/2011

Jag har inte haft någon riktig lust att ge mig ut på gatorna och jaga bilder de senaste veckorna. En del skulle kanske säga brist på inspiration, men det är snarare brist på motivation.

När dag efter dag är lika grå är det lätt att skjuta upp fotograferingen. Jag är ju inte bara ute för att fotografera. Det finns ett inslag av motion och den rena lusten att promenera runt i stan.

Under veckan funderade jag på att ta en rejäl runda i skogen och idka lite naturfotografering. Det var längesedan sist. Tyvärr fanns inte tiden så det blev en dryg timmes runda bara. Jag är friluftsmänniska och stormtrivs i skogen och mark, men jag har inte den rätta hängivenheten för att ta tillfredsställande bra bilder. Jag är dock lite sugen på att ta svartvita landskapsbilder.

Veckans gatufotoutmaning på Flickr är att fotografera genom fönster. En perfekt uppgift för en solig dag i stan. Och plötslig kom den kraftiga lusten att få runt i stan tillbaka. Jag tog mig in från Hässelby och hoppade av på Fridhemsplan. Sen fortsatte jag till fots in mot city.

Att ha ett visst fokus vid fotograferingen är utmärkt. Koncentrationen skärps och plötsligt ser man fler bilder. Ett liknande sätt är att bara använda ett objektiv.

Jag har en liten 35mm/2 på min Canon 5D Mark II när jag går på gatorna. Ibland kompletterar jag med ytterligare en kamera med en normalzoom.

Det är lite kul att sitta på kvällskvisten och jobba med de soliga bilder. Jag får lite hopp om våren.

-  -  -

I fredags gick ännu ett nummer av Fotosidan Magasin (1/2011) till tryck. Jag har inte varit så inblandad i detta nummer utan bara kompletterat med några småsaker. Till nummer 2 ska vi utveckla några avdelningar i tidningen. Formgivaren Erik Leonsson har många bra idéer. På tisdag ska vi sätta innehållet och veckan därefter ska vi ha en liten utvecklingsworkshop för att se hur vi kan utveckla de olika avdelningarna i tidningen.

Nedslag i kameragemytet

I går kom jag äntligen iväg på en Ellens-träff på Café Puck i Stockholm där jag träffade ett tjugotal andra medlemmar på Fotosidan.

Att sätta sig ner bland herrarna och se alla kameror blev som en flashback. Som fotointresserad 13-åring tog min pappa med mig till Leicaklubben i Malmö där ett antal äldre herrar visade sina senaste kamerafynd. Oftast hittade på loppis. Pappa var ofta yngst förutom jag. Ibland  var vi på något kafé och andra gånger i en föreningslokal. På bordet fanns fika och sedan dukades den ena kameran upp efter den andra.

Där var, liksom här är, Leica den mest gemensamma nämnaren. En central person vid Ellens-träffarna  och Leica-entusiast är Bengt Björkbom. Innan träffen gjorde jag en intervju med honom om hans omfattande bloggande. Se här.
Bengts stora intresse för objektiv i allmänhet och Zeiss i synnerhet gör att han på träffen får syna en gammal Contax från 50-talet med Zeiss-objektiv på i skenet av en mobiltelefons lampa. Snacka om att nytt och gammalt möts.

Och det är genom det nya (internet, Fotosidan och blogg) som dessa äldre herrarna håller samman socialt. Träffarna på Café Puck  blir som grädde på Ellens-tårtan.

Jag gillar den öppna atmosfären. Många känner varandra,  men alla nya är lika välkomna. Denna gång samlades något fler än vanligt och några fick stå runt bordet. Men vad gör det när gemenskapen är så öppen och hjärtlig.

Jag hamnade bredvid Mattias Leppäniemi som var där för första gången, ditlockad för hämta ut Bernt Carlzons egenproducerade bok som delades ut på träffen till dem som beställt. Mattias sitter mest tyst och tar in vad de äldre herrarna har att berätta. Om problem med imma om man ska använda en Leica M3 med en 35:a eller hur ett DDR-märkt objektiv fungerar på modern digitalkamera. Vid fötterna har Mattias en diskret svart Billingham-vöska med en Leica M9 i.
– Jag vågar knappt ta upp den, då dör väl en del av gubbarna, säger Mattias skämtsamt. Men det ligger nog något i det. Leica M9 är drömmen för många här.