Glömda gubbar (gatufoto) + Staffan Widstrand
Trötta fotografer tänker föga. När jag skrev mitt förra blogginlägg var jag trött efter tre timmars vandrande i stan och glömde hälften av bilderna och hälften av det jag skulle ha sagt.
Söndagens stadstur blev lyckad på många sätt. Vädret var kalas och jag blev verkligen nöjd med bilderna. Ibland går det perioder utan att man får någon bild som känns riktigt bra. Jag lyckades med några vid nyår och jag lyckades i söndags med den här bilden (se även nedan).
En månad är inte så plågsamt lång tid mellan två tillfredsställande bilder. Jag har haft betydligt länge perioder än så då bildresultatet uteblivit. Värst var det några år på 90-talet då jag envisades med att fotografera med dia. Filmvalet ledde mig att fotografera fel motiv och då uteblev också resultaten under fler år.
Numer handlar det om någon vecka till några månader mellan de där bilderna som jag är riktigt helnöjd med. Som jag ser det finns det då två saker att göra. Dels att kolla på gamla bra bilder för att peppa sig själv. Dels att tvinga sig ut och plåta. Det blir inga vinster om man inte köper några lotter och det blir inga pangbilder om man inte fotograferar. Det gäller helt enkelt att jobba på med sina bilder och inte ge upp.
Lite så var det i söndags. Jag fick mobilisera mig själv från vinterdvalan, men väl igång så var allt det där som bortblåst och energin på topp. Solljuset gav dessutom en extra turbokick.
Förutom att jag fotograferade efter ett fönstertema (som jag skrev om sist) så provade jag också en annan gatufototeknik än jag brukar. Normalt går jag runt mycket och ser vad som händer. Då gäller det att ha koll på allt så teknik, komposition och motiv samspelar i ett överraskande ögonblick.
I söndags provade jag även att ta bilder från fasta positioner. Solen låg lågt och nådde bara skyltfönstren genom gliporna mellan fasaderna. Då ställde jag mig i närheten och väntade ut motiv istället. Denna metod är enklare och mer kontrollerad än att jaga runt. Det finns en del diafotografer som bara går runt på solsidan av gatan och leker med den extrema kontrasten som uppstår.
Bäst blev det där solen var minst uppenbar, vid tunnelbaneuppgången vid Åhléns. Där fanns bara några solstrimmor och solkatter som möttes på en punkt. Jag gick förbi och såg i ögonvrån hur en man lystes upp när han åkte upp ur tunnelbanan. Jag tänkte att det här kanske kan vara ett intressant ljus att utforska och provade två positioner innan jag hittade rätt.
Här är några andra bilder på solbelysta snubbar som jag såg i söndags:
Minus 3 stegs exponeringskompensation för att få teckning i jackan. Jag borde kanske inte vara så lat och ställa in manuellt istället, men å andra sidan är jag grym på att bedöma lagom mängd exponeringskompensation.
- - -
Ikväll är det möte på fotoklubben. Naturfotografen Staffan Widstrand kommer och bedömer klubbtävlingen. Givetvis visar han också sina egna bilder.
Gissa vad nästa blogginlägg kommer att handla om? ;)
En annan tanke som slår mig när jag läser ditt inlägg är just det där som handlar om att avgöra vilka av ens egna bilder som faktiskt är bra. Det är väldigt svårt tycker jag. Inte sällan uppskattar omgivningen bilder som jag själv tycker är sådär, medan mina egna personliga favoriter inte verkar lika intressanta.
Det kan vara lite smått frustrerande ibland! :-)
Men håller fortfarande på kvinnan i rulltrappan, den bilden e litet mer mystisk liksom! :)
Å Gatufoto främjar folkhälsan!
Fråga din arbetsgivare om det är avdragsgill friskvård? ;)
/B
Du verkar ha en klok och tillåtande arbetsgivare!
/B
/John-Erik