Bokrean är en fest för bokfantaster som jag

Årets bokrea har dragit igång. Även om katalogerna som damp ner i brevlådan inte innehåller så många fotoböcker kan man ofta fynda i butikerna.

Jag hade perfekt tajming för ett antal år sedan. Jag hade precis avslutat en anställning som redaktör och fick ett rejält tilltaget presentkort på Akademibokhandeln dagen innan rean startade.

I butiken i centrala Stockholm fanns fler fotoböcker än jag vågat hoppas på och jag gick därifrån med precis så mycket fotoböcker som jag orkade bära.

I år är det köpstopp för min del. Jag har en stor svaghet för fotoböcker och handlar rätt ofta. Liksom en av mina kompisar försöker jag hålla mig till en bok i månaden. Det är inte någon betungande utgift, men blir det en hyfsad bokhög om året som ger behållning livet ut. Skönlitteratur läser jag oftast inte om. Fotoböckerna åker fram titt som tätt för att ge inspiration eller bara skön stund i soffan.

För några år sedan lyssnade jag på Per Lindström (fd bildchef på Sydsvenskan och chefredaktör på Aktuell Fotografi). Han berättade om sitt samlande av fotoböcker. Bland annat sa han att fotoböcker var en bra sak att lägga sina pengar på. Av 20 böcker blir bara två värdelösa. En blir riktigt värdefull och resten håller ett jämn värde. Så är det knappast med massproducerad skönlitteratur som lätt bara blir statusmarkörer i bokhyllan.

Jag vet inte om jag ska kalla mig samlare. Jag köper böcker som jag gillar. That's it.

Däremot har fotoböcker alltid spelat en viktig roll i min fotografiska utveckling, särskilt i början. Min pappa har en hel del fotoböcker och fototidningar i sitt bibliotek. Under högstadie- och gymnasietiden satt jag många nätter och läste fototidningar och kollade i fotoböcker. Genom dem hittade jag den fotografi som rör mig mest och jag vässade mitt bildseende.

En bok som rörde mig alldeles särskilt är Ralph Nykvists bok "I Sverige" med vardagliga bilder från olika delar av landet (se bilden överst). Flera av bilderna kan kallas gatufotografi och håller högsta klass. Ofta finns det någon underfundig detalj som är mästerlig. Ännu idag betyder den boken mycket för mig.

Under gymnasietiden kom Lars Tunbjörk med sin bok "Landet utom sig". Jag lånade den flera gånger på Simrishamns bibliotek men hade inte råd att köpa den då. Alla pengar gick till film och fotopapper. Jag såg faktiskt Lars Tunbjörk en gång när han fotograferade till boken på Kiviks marknad med sin 6x7 Plaubel Makina och stora Norman-blixt. För två år sedan kom jag över boken via en annons på Fotosidan. Även om jag fick ge 2500 kronor för boken var den värd det.

En annan inspirerande bok är Zonen av den svensk-israeliske juden Esaias Baitel. Han levde undercover bland nazister i Paris och skyllde sitt mörka utseende på att han var svensk vallon. En imponerande bedrift och omskakande bilder.

Jag kan rada upp mängder av böcker, men en som höjer sig ur mängden av höjdarböcker är "From back home" av Anders Petersen och JH Engström. Den här bilden gick rakt in i mig och jag har aldrig fastnat så på en utställning som framför Anders bilder som ställdes ut på Fotografiska. Det var tur att det fanns en bänk framför väggen.

Senaste inköpet är "Hillbilly Heroin, Honey" av Hanna Modig. En bok om en riktig håla i USA där ungdomarna inte har så stort framtidshopp. Hanna har fångat stämningen på orten på ett känsligt sätt. Det har gjort att boken uppmärksammats internationellt.

Jag får se vad nästa inköp blir, men bokrean får jag hoppa över. Du kanske har något boktips?

Kärlek vid första ögonkastet

Min nya kärlek är italienska, har tre ben och är siamesisk tvilling på deltid.

Det är underbart när utvecklingen går framåt. Jag har hittills kört på med samma gamla Manfrotto 004 och 005 belysningsstativ som jag fick när jag började jobba som fotograf 1994. 

Efter gårdagens insikt kollade jag vad Scandinavian Photo hade på lager och fann att de hade två exemplar av Manfrottos 1051BAC. Det verkar vara en modern version av 052 som jag tidigare använt som bakgrundshållare.

Till vänster är dagens inköp. Två Manfrotto 1051BAC, två 175-klämmor för att hålla uppe lastolitereflektorer och ett Manfrotto Nano som är extra kompakt. Till höger mitt gamla Manfrotto 005B med Titelite-paraplyhållare och blixtsko från Hama.

Det fina med den nya versionen  är att de har en platt design som gör dem stapelbara. Det går till och med att festa ihop stativen till en smidig enhet. Jag förstod inte direkt hur snillrik mekanismen var, men till slut hittade jag låsknappen som du kan se i Davids film.

Sen är längden ihopfälld bara 67 centimeter jämfört med nästan 115 centimeter med 004/005-stativen inklusive paraplyhållare.

Stativen går att fästa ihop till en enhet.
Den röda loggan fungerar som frigöringsmekanism.

Jag köpte också ett ännu mindre blixtstativ - ett Manfrotto Nano som jag kan trycka ner i en fotoryggsäck eller i min rullväska.

För många frilansare är porträtt deras "bread and butter". Porträtt är det vanligaste uppdraget, så även för mig. Jag tycker det är meningslöst att köra runt i innerstan och därför har jag längre sagt att jag inte ska ha mer prylar med mig än jag smidigt kan ta med på tunnelbana och buss.

Jag ska också satsa på någon smidig softbox och radiosändare. Canon ljusstyrda system funkar tyvärr dåligt utomhus. Jag har funderat på att skaffa Elinchrom Ranger Quadra som är relativt smidiga blixtar.

Efter en del funderande har jag bestämt mig för att tills vidare köra på mina canonblixtar. Jag saknar egentligen bara en större softbox och jag kan placera två blixtar i en för att få extra styrka. I så fall ligger Pocketwizards nya TTL-sändare bra till. Då kan jag också komplettera med en Profoto Acute B2  med inbyggd radiostyrning om det behövs mer kraft. Men den kostar en slant...

Godkänd av SÄPO

Sådärja, nu var man ännu en gång clearad av SÄPO. Godkänd för att springa ett år i korridorerna i Riksdagen med kamera på magen. Men innan jag får springa löst måste jag infinna mig hos avdelningen "Nycklar och kort" på Riksdagen för fotografering till presskortet.

Idag fuskade jag dock. I sällskap av den riksdagsledamot jag fått i uppdrag att fotografera sprang vi åtskilliga meter i olika maktens korridorer till vi väl kom till moderaternas lunchrum där jag snabbt satte upp en liten studio.

"Det var väldigt vad du har mycket att släpa på", sa hon när vi passerade igenom den underjordiska gången mellan Riksdagshuset och Ledamotshuset.

"Jotack", svarade jag i mitt minst spydiga tonfall. "Jag har släpat allt det här på tunnelbanan och inser att jag måste köpa nya mindre blixtstativ. Inomhus behöver man inte vara rädd för att de blåser omkull. När man åker bil till jobben tänker man inte så mycket på storleken, men det gör man på tunnelbanan".

Mina stativ är cirka 120 långa ihopfällda. Lägg där till en Lastolite i väggstorlek (uppfälld) och stor fotorygga. Då är man inte den mest populäre på T-centralen i rusningstrafik.

Imorgon blir det en tur förbi Scandinavian Photo på väg till jobbet. När jag ska fotografera en minister på fredag ska jag ha mindre stativ att släpa på. Och kanske ett nytt presskort att flasha för vakten.

Här är förresten Annika af Klerkers blogginlägg om riksdagens korridorer och presskort. Hon och jag hade jättekul en gång när jag fotograferade att hon fotograferade finansministern på hans rum. Se här.

Ledsen, inga bilder i detta blogginlägg. De är typ hemligstämplade, eller nått.

Foto är min drog – i helgen blev jag hög

Jag fastnade redan i mellanstadiet och bruket av foto som en drog har hållt i sig, närd av kickarna när de bra bilderna sitter.

Precis som alla andra droger infinner sig ett lyckorus när kicken kommer.  Under längre perioder utan kickar kommer abstinensen. Det rycker i avtryckarfingret. Handen känns tom utan en kamera.

I lördags fick jag flera kickar. Jag gav mig iväg till Botkyrka Motorstadium för att fota enduro. Med solsken och gnistrande snö tillsammans höga hopp och snösprut fanns förutsättningarna för häftiga bilder.

På grund av sämsta möjliga information från arrangörerna missade jag och min kompis Hoke första starten. Det hade inte varit fel med lågt stående morgonsol, men starten var ändå en timme försenad på grund av kylan så det hade ändå inte gjort så stor skillnad om vi kommit tidigare.

Problemet och tjusningen med enduro är att banan är lång. Det tar närmare en halvtimme för förarna att köra ett varv. Gissa hur lång tid det tar att pulsa runt banan i snön och samtidigt hålla sig undan för åkarna? Någon karta över banan där man kan utläsa bra fotoställen finns naturligtvis inte. Är det inte snö kan man fråga efter surhål, annars får man lita sin fotografiska förmåga och gissa var det kan vara bra att stå.

Foto: Hoke

Det fina med att banan är så lång är att man kan hitta sina unika platser och variera sig. Allt från långa telen till fisheye går att använda, med eller utan blixt. Långa eller korta slutartider - välj själv. Nära eller på avstånd? Hög eller låg vinkel. Till skillnad mot många andra sporter är det upp till ens fotografiska kompetens att få bilderna bra och inte tur. Det är fotografiska möjligheterna som gjort att jag fastnat för enduro.

Vi började plåta i en kurva där åkarna gasar på ordentligt i utgången. Snö och grussprut är läckert på bild. Jag vill också gärna ha med rörelse i bilderna. Jag tycker att det förstärker kraften och fartkänslan i bilden. Att frysa alla rörelser kan döda en bild.

När jag väl var nöjd med bilderna därifrån var blev jag sugen på hoppbilder. Jag såg ett ställe där elitåkarna flög i luften, men när jag väl var där så var det dags för motionsklassen och då flögs det knappt alls, men det blev snygga skuggor i snön. Enduro är inte som motocross där det hoppas hela tiden.

Till slut hittade jag ett ställe där det hoppades en del trots allt. Flera åkare laddade på extra sporrade av publiken som samlats där. Utmaningen blev då att fånga en åkare i perfekt vinkel mot solen och med lagom panorering. Inför för mycket så att det blir oskarpt och inte för lite så att det bli dött.

När bilden satt infann sig den där lyckan som man hela tiden längtar efter att få uppleva igen. Men lycka för stunden är en sak, bilder som ger något i längden kan vara en annan sak.

Jag har funderat en del på om mina sportbilder har sådana kvaliteter att de är värdefulla för mig om några år. Inte för att det skulle vara meningslöst att ta sportbilder även om det vore så att de bara var dagsländor. Bara att jag har kul för stunden är tillräckligt för att ge sig ut. Men jag vill bena ut saken.

Det jag hittills kommit fram till att vissa sportbilder som jag tar har ett långt liv, men långt ifrån alla bilder som jag är nöjd med lyckas med det. Nu återstår att komma på vad som ger vissa bilder evigt liv.

Här är den sportbild som jag är mest nöjd med hittills.

- - -
Som du kanske läst drog Tage Olsin nyligen med mig på mitt livs första volleybollmatch. Det gick sådär och nu fanns en chans att ge mig själv revansch. Att visa för mig själv att jag inte är sååå dålig.

I lördags kväll var det dags för Sollentunas damer att visa styrka på plats gentemot Svedala. Tyvärr hade matchen flyttats till en sämre 70-tals hall med orange, brun och grön färgsättning förutom träpanelerna. Gott om ful reklam var det också gott om.

Det började inte alls bra. Jag hade tagit med mitt 300/2,8 för att fånga när spelarna hoppade upp. Men trots att tjejerna har ett lägre nät kommer de inte riktigt upp över nätet som killarna. Dessutom hittade jag ingen bra plats att stå med telet i den här hallen.

Tage Olsin i position under domaren, redo med sitt fisheye.

Bytte position och ställde mig med 70-200:an bakom domaren. Det är en rätt säker position, men det gäller ju att ha tajming. Det tog lång tid för mig att komma in i matchen. Jag provade lite med Tage Olsins fisheye och då var det enkelt att få en bild när de hoppade nära en, men man kan ju inte fylla minneskortet med sådana bilder.

Taget med Tages fisköga och upprätat i råkonverteraren.

Från samma position under domaren med 70-200/2,8

Till slut hittade jag en bra position i kanten av plan. Där fick jag några bilder som jag ger fullt godkänt. Men pangbilder blev det inte. Kicken kanske kommer nästa gång?

Försökte fotobutiken blåsa mig?

Som kameratestare ska jag inte bli lurad. Ändå är jag nära att köpa ett 146 procent dyrare minneskort. Väl hemma uppäcker jag att Sandisk också har en räv bakom örat.

Sandisk har kommit med en ny serie SD-kort som är snabbare än tidigare. De nya Sandisk Extreme Pro SDHC-korten kan skriva och läsa i 45 MB/s mot tidigare maximalt 30 MB/s. En 50 procentig ökning, åtminstone på pappret.

Jag tänker testa de nya korten och har fått låna ett av Sandisk. För att se om de är snabbare än de befintliga och gick därför förbi Rajala på vägen hem. Som god konsument borde jag ha kollat upp vilka sorter som fanns i förväg och också kollat pris, men inte. En 4GB-kort kan ju inte vara så dyrt tänkte jag.

Det visade sig att Sandisk Extreme-korten finns i två hastigheter 20 och 30 MB/s. Säljaren på Rajala förklarade att 20 MB/s-kortet är för videofilmning och 30 MB/s-kortet är för systemkameror.
Jag blir lite nyfiken och frågar om de flesta köper 30 MB/s-kortet?
"Jo, det är ju för systemkameror" säger säljaren.
Den långsammare kortet går loss på 199 kronor. Rajala vill ha 146 procent mer för det på pappret 50 procent snabbare 30 MB/s-kortet, alltså 490 kronor.

Jag blir paff och tvekar. Kan det verkligen vara så här stor prisskillnad?
Att de flesta köper det snabbare kortet förvånar mig inte alls. Har du precis gjort av med en massa tusenlappar på en ny systemkamera vill du inte riskera att begränsa kameran med ett långsamt minneskort. Även om du frågar efter priset så är några hundringar rätt lite i sammanhanget. Och vem har kollat upp priserna på minneskort i förväg när all uppmärksamhet riktats mot att välja rätt kamera på rätt ställe?

På nätet är folk noga med att jämföra pris, men i butik är det inte lika lätt. Här får känslorna lätt styra. Inte vill jag väl ha annat än det bästa minneskortet till min nya systemkamera?
Att Rajala inte bemödat sig om att lägga in en bild på 30 MB/s-minneskortet på sin sajt säger nog en del om skillnaden i köpmönster mellan webb och butik.

Jag känner mig förvirrad framför disken och låter känslan att priset för det snabbare kortet är allt för högt fälla avgörandet. Väl hemma bekräftas också mina farhågor och jag ser att om jag gått några kvarter ytterligare hade jag kunnat handla kortet för 299 istället för 490 på Kjell & co.
På Cyberphoto hade jag fått ge 229 kronor...

Sandisk laborerar med klassningen
När jag läser på lite mer om olika standarder för SD-kort upptäcker jag att Sandisk verkar köra ett trick för att motivera varför man ska köpa ett dyrare kort.
För videofilmning finns en klassning. Idag finns främst klass 6 och 10. Båda ska klara full HD-filmning enligt SD Association. Tar vi Canons systemkameror som exempel så har de en filstorlek på 330 MB/min i de flesta modeller vid HD och full-HD-filmning. Det är 5,5 MB/s. God marginal upp till 20 MB/s.

Kollar vi på SD-standarden krävs 6 MB/s för att få klass 6. För att få klass 10 krävs 10 MB/s. Ändå har Sandisk valt att skriva klass 6 på 20 MB/s-kortet och klass 10 på 30 MB/s. Det verkar som de behöver ett sätt att motivera det dyrare kortet.

En snabb koll ger i handen att Lexar, Transcend och Panasonic anger klass 6 för sina 20 MB/s-kort.

Säljaren på Rajala sa mycket riktigt att det långsammare kortet dög för filmning. Att det snabbare kortet krävs för en systemkamera är däremot en sanning med kraftig modifikation.

För att minnekortet ska vara en flaskhals krävs en snabb kamera med hög upplösning samt att man fotograferar långa serier med råformat. Den mest krävande kameran är Canon Eos 1D Mark IV som tar 10 bilder per sekund med 16 megapixel i 14 bitar. Internminnet rymmer 28 bilder á 19,4 MB med högsta hastighet innan det tar stopp. Skillnaden mellan minneskorten är hur snabbt internminnet kan tömmas till minneskortet så att man kan fortsätta fotografera.

Det är alltså under rätt extrema förhållanden som skillnadena mellan dagens minneskort märks. Detta är ett bekymmer för tillverkarna av minneskort. Vad gör man när alla uppfattar alla kort som likvärdiga?
Idag klarar sig nästan alla stillbildsfotografer med de kort som redan finns. Däremot kan de ju blir billigare. Det är främst professionella videofotografer som lagrar okomprimerad videodata som frågar efter stora och snabba kort.

Jag återkommer när jag testat korten ordentligt.