Miss igen - och jag ska vara proffsfotograf?

Efter gårdagens blogg om mitt senaste inredningsuppdrag fick jag frågan från en kompis på fotoklubben om jag inte kunde skriva om när jag misslyckas med bilderna istället. Tack för den Peter! ;)

Problemet är att jag inte misslyckats med en fotografering sedan 1995 då en grupp konfirmander i Veberöd råkade få lite väl stora skuggor på sina vita kåpor. Med lite erfarenhet blir det aldrig totalhaveri, men jag blir missnöjd med mina bilder lite då och då.

För en yrkesfotograf är det viktigt att ha en hög lägsta nivå. Uppdragsgivarna vill kunna lita på en, men givetvis vill de också bli positivt överraskade. Jobbar man på en tidning kan det vara många uppdrag på en dag och då är det ännu viktigare att alltid ta bilder med det lilla extra. Magnus Hallgren på DN tycker jag är en sådan fotograf som sällan utmärker sig i fotovärlden, men som oftast kommer hem med en knorrig bild från de mest svårjobbade fotojobben.

Det har hänt mig flera gånger att jag och reportern varit överlyckliga med bilder som jag inte skulle vilja visa på fotoklubben. De kan vara toppen för att de fungerar bra tillsammans med texten eller för att omständigheterna var svåra. Det känns i magen när bilderna inte är tillräckligt bra, då gäller det att vara där en kvart längre om det går. Väldigt kommer bilden med stort B under den extra kvarten.

I lördags var jag inte på något uppdrag utan iväglurad av Tage Olsin till en mesigt gul och grön idrottshall i Sollentuna för att plåta Volleyboll. Tage förklarade vänligt hur han brukar göra och jag tänkte kaxigt att jag ska minsann visa honom och göra på mitt sätt. Glöm det.

Volleyboll är en hysteriskt snabb sport. Det gäller att läsa spelet för att hinna rikta kameran mot den som kommer att skjuta. Kan man inte hinner man inte med och missar.
Dessutom ska man hinna komponera och sätta skärpan.

Jag ställde mig lite längre bort än Tage eftersom jag hade ett 200/1,8 med telekonverter mot tages 70-200/2,8. Efter ett tag ställde sig Tage bakom domaren, men jag valde att stå kvar tills jag var nöjd med en, två bilder från min position. Det visade sig ta tre perioder. Sen var det bara en kvar.

Hela tiden missade jag skotten eller så missade jag skärpan. Jag provade att köra med manuell fokus för att inte riskera att fokusera på bakgrunden och för att hålla uppe bildfrekvensen. Det gick sådär eftersom det är svårt att ställa skärpan i förväg på ett tomt utrymme i luften.

Efter ett tag började jag se spelet bättre och kunde räkna ut vad som skulle hände. Plötsligt blev det fler bilder som satt och jag kunde byta position.

Med bara en period nere på plan blev det inte så många bilder därifrån eftersom jag återigen fick börja med att försöka lära mig vem som skulle ta bollen vid den här positionen. Dessutom gjorde jag det svårt för mig med valet av utrustning.

Tage kör fisheye + 24-70/2,8 + 70-200/2,8. Jag tycker sporthallar är fula så jag ville prova kortare skärpedjup. Därför körde jag på bländare 1,2-1,4 med mitt 85/1,2 och på på bländare 1,8 med mitt tvåhundra. Nästa gång ska jag börja med telezoomen till jag hänger med bättre i spelet.

– Det är inte lätt för en pressfotograf som aldrig fotograferat volleyboll tidigare att komma hit, tröstade Tage mig.
– Det var en fotograf här från DN som hade problem och till slut lånade jag ut mitt fisheye. Det var en bild med det objektivet som kom med i tidningen.

DN-fotografen kan inte ha varit Magnus Hallgren. Han skulle säkert inte misslyckats på en hel volleybollmatch. Han skulle satt en dragarbild.

Behöver jag säga att Tage fick betydligt fler keepers än jag.

De här bildera är okej, men jag är inte helt nöjd:

Tage Olsin i samspråk med en annan plåtis.

Plåtat, photoshoppat, fakturerat och klart

Man hamnar lätt i genre som yrkesfotograf, särskilt i storstan. Det gäller att vara specialiserad på något för sticka ut.

Jag säljer mig som en jävel på ögonblicksbilder till tidningar eller informationsavdelningar som vill fylla sitt bildarkiv. Eller rättare sagt, jag säljer mig inte alls utan det är vad jag kommunicerar passivt. Jag har inte så mycket tid för nya kunder. Lagom mycket jobb flyter in ändå.

En av mina uppdragsgivare skiter fullt i vad jag tror mig vara bra på.
– Kan du plåta drinkar på Grand Hotell?, frågade han en gång?
– Ehhh, jo, det ska väl gå.
Han verkar lita på mig som fotograf och gillar att få annorlunda bildlösningar. Som när en pressfotograf plåtar drinkar i befintlig belysning.

På senare tid har det blivit lite jobb åt inredningstidningar. Känns inte helt som jag, men det har varit kul uppdrag.
Idag åkte jag till andra sidan stan och plåtade ett nyrenoverat kök som nästan var klart. Själva fotograferingen tog 45 minuter och bilkörningen det dubbla. Sen hem för två timmars bildbehandling och lyssnande på P3 Dokumentär via Itunes.

Vissa jobb med kan bli sega att bildbehandla om jag inte får ur mig dem direkt. För att undvika den jobbiga känslan planerar jag numer alltid in bildbehandlingstid direkt i anslutning till fotograferingen. I höstas plåtade jag två bröllop med festligheter, båda på en lördag och dagen efter var bilderna klara till parens förvåning.

Blir bilderna klara snabbt kommer också pengarna in snabbare. Inte dumt alls. :)

Drinkbilder på Grand Hotell och East på Stureplan.

Ett av höstens bröllop

Fotosidan Magasin: Renovering pågår

Erik Leonsson och Andres Leijon diskuterar innehållet i Fotosidan Magasin.

I torsdags satte jag, Erik och David oss ned med två trevliga snubbar från IDG för att diskutera hur Fotosidan Magasin ska utvecklas.

Vi vill göra Fotosidan Magasin ännu bättre och mer komplett. Därför är planen att göra om den första delen av tidningen som nu består av lite lösryckt statistik, citat från bloggar med mera och istället fylla denna framvagn med aktuellt material som nya böcker, utställningar, fotomässor och utrustning. Det enda vi behåller är åsiktspanelen eftersom den är väldigt uppskattad.

I övrigt kommer tidningen vara sig lik. Vi kommer att utöka fotografreportagen något så att fotografens egna bilder får plats. Lite småsaker ska finputsas och så funderar vi på att lägga på några sidor på slutet med praktisk relaterad teknik.

Därmed måste antalet sidor utökas och detta ledde till en diskussion om alla läsare skulle uppleva detta som positivt, eller om vissa kan få en negativ känsla då de kanske känner att de inte hinner läsa allt i tidningen. Vi tror ändå att de flesta uppskattar att få mer läsning för sina pengar.

Nu ska Erik börja designa de nya delarna i tidningen och jag ska göra klart sidplanen och lägga ut uppdragen på alla frilansarna.

Avbrott för lunch

Vems slitna fotoväska?

Sitter just nu och redigerar en webb-tv-intervju med fotografen som bär runt på denna slitna Domke.

Gissa vem?

Äntligen pressträff med Nikon

Igår var en sån där dag som jag ser fram emot. Det var pressvisning.

Att skriva om fotoprylar och testa kameror varje dag har fått mig att bli lite immun mot nya prylar, eller kanske ska jag säga avtrubbad. Jag har hittills inte köpt mig någon kompakt utan hittar hela tiden fel och tänker att det snart kommer nya bättre modeller.

Ändå tänder jag till när det är produktsläpp och pressvisning. Anledningen är inte någon eufori över de nya prylarna egentligen utan över utmaningen över att hitta det intressanta och kunna förmedla det. Det blir också ett litet tävlingsmoment att snabbt få ut nyheterna och göra bra webb-TV.

Efter gårdagens nikonintervju fick jag reda på att den nya ljusstarka kompakten P300 inte har råformat som sina konkurrenter. Det grämer mig att jag inte fick möjlighet att fråga Nikon om detta under intervjun. I de specifikationer som jag läste fanns inte några uppgifter om filformat. Det var nog inte oavsiktligt.

Trots konkurrensen är det riktigt kul att gå på pressträffarna och återse sina kollegor. Det var längesedan jag träffade Christian Nilsson på Foto, men i måndags dök han upp på Canons pressvisning. Där var också Dietmar på Digitalfoto. Både tyckte visst att det var mödan värt att ta sig till Stockholm när Canon kallade.

På nikonträffen var det lite färre journalister, men mer folk. Nikon bjuder nämligen in bloggare och representanter på olika nikonforum. Du får en glimt av hur det var på den här filmen från pressträffen.

Ibland kan vi fotojournalister tycka att det är så kul att träffas och snackas att vi är som en olydig högstadieklass som inte vill lyssna på läraren när det ska presentera nya prylar.