Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Uppdrag: Maud Olofsson på tre minuter

Fotografyrket är sällan glamouröst. Ofta är det som vilket hantverksjobb som helst. Men att vara hantverkare är rätt kul.

Dagens uppdrag var att ta en bild på Maud Olofsson. Inga direkta varianter utan ett klassiskt porträtt mot svart bakgrund. Min roll var inte att vara kreativ utan att utföra ett gott hantverk.

För att trivas med jobbet som fotograf i längden gäller det att kunna göra skillnad mellan privat fotografering och jobbilder. Gör man det så slipper man frustration och de båda typerna av fotografering kan komplettera varandra.

Vi kan titta på vilka behov och belöningar som finns hos privat och yrkesmässig fotografering. Som hobbyfotograf fotograferar jag för min egen skull. Jag tar de bilder som jag har lust att ta. Bra bilder och känslan av att utvecklas fungerar som stimuli. Dessutom finns ett bubblande behov av få utlopp för min kreativitet.

Som yrkesfotograf måste jag dra in pengar. Jag har turen att få göra en hel del uppdrag som ligger nära min privata fotografering, men så är inte alltid fallet. Då blir belöningen att känna att jag gör ett gott hantverk och att bilderna fungerar effektivt i sitt sammanhang. Den som har samma förhoppning på sina uppdragsbilder som sina privata kan lätt tappa gnistan.

I dagens uppdrag fanns inget utrymme för kreativitet. Beställningen var solklar. Svart bakgrund och sidoljus. Anledningen är att bilden ska användas tillsammans med bilder av andra politiker tagna av andra fotografer. Då måste det vara enhetligt.

Väntan ingår också i jobbet. Totalt väntade jag och dagens assistent David en och en halv timme på att Maud skulle bli klar. Att sätta upp min lilla studio på Näringsdepartementet tog mindre än 10 minuter inklusive testfotografering med assistenten som modell.

Det var inte helt lätt att få en tid med Maud. Hennes pressekreterare (en av tre) var skeptisk i telefon. Inte ens när jag sa att det bara skulle ta fem minuter.  "Det finns inget som bara tar fem minuter", sa han. När jag svarade med att min kollegas fotografering av den norske utrikesministerna bara tog fyra minuter hade han inte så mycket att sätta emot.

För att få ett mjukt ljus använde jag en stor vit lastoliteskärm att att slå blixten igenom. Genom att ändra avståndet mellan blixten och skärmen kan man påverka hårdheten i ljuset. För att ytterligare mjuka upp ljuset lät jag det först gå igenom ett vitt paraply. Detta stal en del effekt. Jag körde blixten på halv effekt och fick bländare 4 vid ISO 200. Bilden togs med min Canon Eos 5D Mark II med ett EF 100/2 USM monterat.

Efter att ha fått vänta medan Maud gav lite olika intervjuer till en informationsfilm så var det min tid. Jag ställde mig själv framför skärmen och visade henne hur hon skulle stå. Maud är naturligtvis superproffs och efter tre minuter hade jag fått tillräckligt med bilder.

Maud blev riktigt glad när jag berättade att hon slagit den norske utrikesministern med en minut.


David Elmfeldt fick uppdraget att hålla den lösa lastoliteskärmen till höger nära Maud.

Se Davids film från dagens fotografering här.

Postat 2011-02-25 18:48 | Läst 25673 ggr. | Permalink | Kommentarer (46) | Kommentera

Bokrean är en fest för bokfantaster som jag

Årets bokrea har dragit igång. Även om katalogerna som damp ner i brevlådan inte innehåller så många fotoböcker kan man ofta fynda i butikerna.

Jag hade perfekt tajming för ett antal år sedan. Jag hade precis avslutat en anställning som redaktör och fick ett rejält tilltaget presentkort på Akademibokhandeln dagen innan rean startade.

I butiken i centrala Stockholm fanns fler fotoböcker än jag vågat hoppas på och jag gick därifrån med precis så mycket fotoböcker som jag orkade bära.

I år är det köpstopp för min del. Jag har en stor svaghet för fotoböcker och handlar rätt ofta. Liksom en av mina kompisar försöker jag hålla mig till en bok i månaden. Det är inte någon betungande utgift, men blir det en hyfsad bokhög om året som ger behållning livet ut. Skönlitteratur läser jag oftast inte om. Fotoböckerna åker fram titt som tätt för att ge inspiration eller bara skön stund i soffan.

För några år sedan lyssnade jag på Per Lindström (fd bildchef på Sydsvenskan och chefredaktör på Aktuell Fotografi). Han berättade om sitt samlande av fotoböcker. Bland annat sa han att fotoböcker var en bra sak att lägga sina pengar på. Av 20 böcker blir bara två värdelösa. En blir riktigt värdefull och resten håller ett jämn värde. Så är det knappast med massproducerad skönlitteratur som lätt bara blir statusmarkörer i bokhyllan.

Jag vet inte om jag ska kalla mig samlare. Jag köper böcker som jag gillar. That's it.

Däremot har fotoböcker alltid spelat en viktig roll i min fotografiska utveckling, särskilt i början. Min pappa har en hel del fotoböcker och fototidningar i sitt bibliotek. Under högstadie- och gymnasietiden satt jag många nätter och läste fototidningar och kollade i fotoböcker. Genom dem hittade jag den fotografi som rör mig mest och jag vässade mitt bildseende.

En bok som rörde mig alldeles särskilt är Ralph Nykvists bok "I Sverige" med vardagliga bilder från olika delar av landet (se bilden överst). Flera av bilderna kan kallas gatufotografi och håller högsta klass. Ofta finns det någon underfundig detalj som är mästerlig. Ännu idag betyder den boken mycket för mig.

Under gymnasietiden kom Lars Tunbjörk med sin bok "Landet utom sig". Jag lånade den flera gånger på Simrishamns bibliotek men hade inte råd att köpa den då. Alla pengar gick till film och fotopapper. Jag såg faktiskt Lars Tunbjörk en gång när han fotograferade till boken på Kiviks marknad med sin 6x7 Plaubel Makina och stora Norman-blixt. För två år sedan kom jag över boken via en annons på Fotosidan. Även om jag fick ge 2500 kronor för boken var den värd det.

En annan inspirerande bok är Zonen av den svensk-israeliske juden Esaias Baitel. Han levde undercover bland nazister i Paris och skyllde sitt mörka utseende på att han var svensk vallon. En imponerande bedrift och omskakande bilder.

Jag kan rada upp mängder av böcker, men en som höjer sig ur mängden av höjdarböcker är "From back home" av Anders Petersen och JH Engström. Den här bilden gick rakt in i mig och jag har aldrig fastnat så på en utställning som framför Anders bilder som ställdes ut på Fotografiska. Det var tur att det fanns en bänk framför väggen.

Senaste inköpet är "Hillbilly Heroin, Honey" av Hanna Modig. En bok om en riktig håla i USA där ungdomarna inte har så stort framtidshopp. Hanna har fångat stämningen på orten på ett känsligt sätt. Det har gjort att boken uppmärksammats internationellt.

Jag får se vad nästa inköp blir, men bokrean får jag hoppa över. Du kanske har något boktips?

Postat 2011-02-23 22:55 | Läst 18064 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Kärlek vid första ögonkastet

Min nya kärlek är italienska, har tre ben och är siamesisk tvilling på deltid.

Det är underbart när utvecklingen går framåt. Jag har hittills kört på med samma gamla Manfrotto 004 och 005 belysningsstativ som jag fick när jag började jobba som fotograf 1994. 

Efter gårdagens insikt kollade jag vad Scandinavian Photo hade på lager och fann att de hade två exemplar av Manfrottos 1051BAC. Det verkar vara en modern version av 052 som jag tidigare använt som bakgrundshållare.


Till vänster är dagens inköp. Två Manfrotto 1051BAC, två 175-klämmor för att hålla uppe lastolitereflektorer och ett Manfrotto Nano som är extra kompakt. Till höger mitt gamla Manfrotto 005B med Titelite-paraplyhållare och blixtsko från Hama.

Det fina med den nya versionen  är att de har en platt design som gör dem stapelbara. Det går till och med att festa ihop stativen till en smidig enhet. Jag förstod inte direkt hur snillrik mekanismen var, men till slut hittade jag låsknappen som du kan se i Davids film.

Sen är längden ihopfälld bara 67 centimeter jämfört med nästan 115 centimeter med 004/005-stativen inklusive paraplyhållare.


Stativen går att fästa ihop till en enhet.
Den röda loggan fungerar som frigöringsmekanism.

Jag köpte också ett ännu mindre blixtstativ - ett Manfrotto Nano som jag kan trycka ner i en fotoryggsäck eller i min rullväska.

För många frilansare är porträtt deras "bread and butter". Porträtt är det vanligaste uppdraget, så även för mig. Jag tycker det är meningslöst att köra runt i innerstan och därför har jag längre sagt att jag inte ska ha mer prylar med mig än jag smidigt kan ta med på tunnelbana och buss.

Jag ska också satsa på någon smidig softbox och radiosändare. Canon ljusstyrda system funkar tyvärr dåligt utomhus. Jag har funderat på att skaffa Elinchrom Ranger Quadra som är relativt smidiga blixtar.

Efter en del funderande har jag bestämt mig för att tills vidare köra på mina canonblixtar. Jag saknar egentligen bara en större softbox och jag kan placera två blixtar i en för att få extra styrka. I så fall ligger Pocketwizards nya TTL-sändare bra till. Då kan jag också komplettera med en Profoto Acute B2  med inbyggd radiostyrning om det behövs mer kraft. Men den kostar en slant...

Postat 2011-02-23 14:55 | Läst 20836 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Godkänd av SÄPO

Sådärja, nu var man ännu en gång clearad av SÄPO. Godkänd för att springa ett år i korridorerna i Riksdagen med kamera på magen. Men innan jag får springa löst måste jag infinna mig hos avdelningen "Nycklar och kort" på Riksdagen för fotografering till presskortet.

Idag fuskade jag dock. I sällskap av den riksdagsledamot jag fått i uppdrag att fotografera sprang vi åtskilliga meter i olika maktens korridorer till vi väl kom till moderaternas lunchrum där jag snabbt satte upp en liten studio.

"Det var väldigt vad du har mycket att släpa på", sa hon när vi passerade igenom den underjordiska gången mellan Riksdagshuset och Ledamotshuset.

"Jotack", svarade jag i mitt minst spydiga tonfall. "Jag har släpat allt det här på tunnelbanan och inser att jag måste köpa nya mindre blixtstativ. Inomhus behöver man inte vara rädd för att de blåser omkull. När man åker bil till jobben tänker man inte så mycket på storleken, men det gör man på tunnelbanan".

Mina stativ är cirka 120 långa ihopfällda. Lägg där till en Lastolite i väggstorlek (uppfälld) och stor fotorygga. Då är man inte den mest populäre på T-centralen i rusningstrafik.

Imorgon blir det en tur förbi Scandinavian Photo på väg till jobbet. När jag ska fotografera en minister på fredag ska jag ha mindre stativ att släpa på. Och kanske ett nytt presskort att flasha för vakten.

Här är förresten Annika af Klerkers blogginlägg om riksdagens korridorer och presskort. Hon och jag hade jättekul en gång när jag fotograferade att hon fotograferade finansministern på hans rum. Se här.

Ledsen, inga bilder i detta blogginlägg. De är typ hemligstämplade, eller nått.

Postat 2011-02-23 00:12 | Läst 11841 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Foto är min drog – i helgen blev jag hög

VINTERSOL

Jag fastnade redan i mellanstadiet och bruket av foto som en drog har hållt i sig, närd av kickarna när de bra bilderna sitter.

Precis som alla andra droger infinner sig ett lyckorus när kicken kommer.  Under längre perioder utan kickar kommer abstinensen. Det rycker i avtryckarfingret. Handen känns tom utan en kamera.

I lördags fick jag flera kickar. Jag gav mig iväg till Botkyrka Motorstadium för att fota enduro. Med solsken och gnistrande snö tillsammans höga hopp och snösprut fanns förutsättningarna för häftiga bilder.

På grund av sämsta möjliga information från arrangörerna missade jag och min kompis Hoke första starten. Det hade inte varit fel med lågt stående morgonsol, men starten var ändå en timme försenad på grund av kylan så det hade ändå inte gjort så stor skillnad om vi kommit tidigare.

Problemet och tjusningen med enduro är att banan är lång. Det tar närmare en halvtimme för förarna att köra ett varv. Gissa hur lång tid det tar att pulsa runt banan i snön och samtidigt hålla sig undan för åkarna? Någon karta över banan där man kan utläsa bra fotoställen finns naturligtvis inte. Är det inte snö kan man fråga efter surhål, annars får man lita sin fotografiska förmåga och gissa var det kan vara bra att stå.

ENDURO I SNÖ


Foto: Hoke

Det fina med att banan är så lång är att man kan hitta sina unika platser och variera sig. Allt från långa telen till fisheye går att använda, med eller utan blixt. Långa eller korta slutartider - välj själv. Nära eller på avstånd? Hög eller låg vinkel. Till skillnad mot många andra sporter är det upp till ens fotografiska kompetens att få bilderna bra och inte tur. Det är fotografiska möjligheterna som gjort att jag fastnat för enduro.

Vi började plåta i en kurva där åkarna gasar på ordentligt i utgången. Snö och grussprut är läckert på bild. Jag vill också gärna ha med rörelse i bilderna. Jag tycker att det förstärker kraften och fartkänslan i bilden. Att frysa alla rörelser kan döda en bild.

När jag väl var nöjd med bilderna därifrån var blev jag sugen på hoppbilder. Jag såg ett ställe där elitåkarna flög i luften, men när jag väl var där så var det dags för motionsklassen och då flögs det knappt alls, men det blev snygga skuggor i snön. Enduro är inte som motocross där det hoppas hela tiden.

Till slut hittade jag ett ställe där det hoppades en del trots allt. Flera åkare laddade på extra sporrade av publiken som samlats där. Utmaningen blev då att fånga en åkare i perfekt vinkel mot solen och med lagom panorering. Inför för mycket så att det blir oskarpt och inte för lite så att det bli dött.


När bilden satt infann sig den där lyckan som man hela tiden längtar efter att få uppleva igen. Men lycka för stunden är en sak, bilder som ger något i längden kan vara en annan sak.

Jag har funderat en del på om mina sportbilder har sådana kvaliteter att de är värdefulla för mig om några år. Inte för att det skulle vara meningslöst att ta sportbilder även om det vore så att de bara var dagsländor. Bara att jag har kul för stunden är tillräckligt för att ge sig ut. Men jag vill bena ut saken.

Det jag hittills kommit fram till att vissa sportbilder som jag tar har ett långt liv, men långt ifrån alla bilder som jag är nöjd med lyckas med det. Nu återstår att komma på vad som ger vissa bilder evigt liv.

Här är den sportbild som jag är mest nöjd med hittills.

- - -
Som du kanske läst drog Tage Olsin nyligen med mig på mitt livs första volleybollmatch. Det gick sådär och nu fanns en chans att ge mig själv revansch. Att visa för mig själv att jag inte är sååå dålig.

I lördags kväll var det dags för Sollentunas damer att visa styrka på plats gentemot Svedala. Tyvärr hade matchen flyttats till en sämre 70-tals hall med orange, brun och grön färgsättning förutom träpanelerna. Gott om ful reklam var det också gott om.

Det började inte alls bra. Jag hade tagit med mitt 300/2,8 för att fånga när spelarna hoppade upp. Men trots att tjejerna har ett lägre nät kommer de inte riktigt upp över nätet som killarna. Dessutom hittade jag ingen bra plats att stå med telet i den här hallen.


Tage Olsin i position under domaren, redo med sitt fisheye.

Bytte position och ställde mig med 70-200:an bakom domaren. Det är en rätt säker position, men det gäller ju att ha tajming. Det tog lång tid för mig att komma in i matchen. Jag provade lite med Tage Olsins fisheye och då var det enkelt att få en bild när de hoppade nära en, men man kan ju inte fylla minneskortet med sådana bilder.


Taget med Tages fisköga och upprätat i råkonverteraren.


Från samma position under domaren med 70-200/2,8

Till slut hittade jag en bra position i kanten av plan. Där fick jag några bilder som jag ger fullt godkänt. Men pangbilder blev det inte. Kicken kanske kommer nästa gång?

Postat 2011-02-21 19:12 | Läst 14526 ggr. | Permalink | Kommentarer (18) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa