DIY-pytteobjektiv till Leica M

Min kompis Jonas Elmqvist har en skönt prestigelös inställning till sin Leica M9. Den ska ta bilder och flest bra bilder får man om kameran alltid är med och klar för fotografering. Då nöts kameran, men vad gör det – den ska ju ta bilder och inget annat.

Jonas har några bra och exklusiva objektiv som han nöter på, bland annat 35/1,4 Apsh och 18/3,8 Asph, men också ett som varken är snyggt eller exklusivt.

På 80-talet hade var och varannan fotograf en Minox 35-kamera i fickan. Den var väldigt kompakt med ett pyttelitet objektiv. Jonas har slaktat en Minox 35 GL och tagit loss det lilla objektivet. Eftersom det är så pyttelitet monterade han det på ett kamerahuslock. Inspirationen kom från ett annat pytteobjektiv: MS Optical Super Triplet Perar 35/3,5

Nu fungerar hans Minox Color-Minotar 35/2,8 som ett kompakt gatufotoobjektiv. Någon kopplad avståndsmätning finns inte, men för gatufoto är det ändå ofta förinställd skärpa som gäller.

Se bilder tagna med objektivet här.

– – –

På måndag ska jag och Jonas testa hans M9 mot den Fujifilm X100 som jag har för test.

– – –

Alla bilder i detta inlägg tillhör Jonas Elmqvist.

Positiv överraskning vid framkallningen

Nyligen framkallade jag tretton rullar varav tio nytagna med min nya Leica M6. Två var tagna för ett år sedan med en annan M6:a. Och en satt i min Ricoh GR1v, så den fick jag ta slut på innan framkallningen.

Jag visste ungefär vad som fanns på de två gamla M6-rullarna, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad jag fotograferat på den halva exponerade rullen som satt i Ricohn.

Bengt Björkbom bloggade nyligen om att han fått framkallat sina filmer i kylen, de äldsta från 2006. Riktigt så gammal visade sig inte min film vara, men väl från maj 2008 då jag åkte till New York för att gatufotografera. Jag hade med mig min Eos 5D och tre objektiv: 24/1,4 - 35/1,4 och 85/1,8. Och så Ricohn för situationer då den stora systemkameran skulle vara för uppseendeväckande. Några sådana situationer upptod inte och därför blev det bara taget en halv rulle med kameran.

På två av rutorna syns den svenske New York-fotografen Thomas Nilsson som är en duktig och flitig bloggare. Han är en av de bästa bloggskribenterna inom fotografi. Det kan jag utan tvekan utnämna honom till.

Thomas håller på med gatufoto precis som jag, men det var inte därför jag hade intervjuat honom för Kamera & Bild ett halvår innan. Han jobbar nämligen som fotograf för norska VG i USA. Tidigare har han jobbat för Expressen.

Jag kommer ihåg att Thomas sa att han var kär i ett objektiv i taget. Just då var det normalen som han plockat fram ur kameraskåpet. Thomas menade att det var ett sätt att variera sig och lära sig utnyttja varje objektiv optimalt. Jag kunde bara hålla med.

Vi pratade också om att Åkermyntans Centrum i Hässelby Villastad såg likadant ut idag som på 70-talet. Thomas är uppväxt i Hässelby där jag bor. Han sa att om Ansel Adams kan få ett berg i USA uppkallat efter sig kunde han väl få soptippsberget Vinstabacken omdöpt efter sig. Där hade han åkt mycket skidor som ung.

Nu när jag är igång med det analoga fotograferandet igen kanske det kan bli mer än en halv rulle på tre år i Ricohn. Fast det är ju en kul överraskning om man hinner glömma det man fotograferat. Hrmmm. Får fundera på det där.

Olympus XZ-1 tar upp kampen med Panasonic, Canon och Nikon

På 90-talet fanns det gott om kvalitetskompakter. För några år la Canon ner sin G-serie och Nikon sa att det inte fanns en marknad för dyrare kompakter. Nu har pendeln svängt och allt fler tillverkar vill göra påkostade kompakter. Jag har fått Olympus XZ-1 till test.

Jag har inte hunnit fingranska kameran men tog med den till en tripp till Skåne som enda digitalkamera.

Det visade sig att jag inte bara skulle ta bilder till mig själv utan även blev ombedd att ta lite bilder på en konsert i Malmö till Kristianstadsbladet. Beväpnad med blott en kompakt och en Leica M6 laddad med film var jag inte helt bekväm med uppdraget. Till min förvåning blev bilderna tillräckligt bra för att skickas till tidningen.

Anledningen är att utvecklingen av kompakterna kommit långt. Sensorerna och den utvecklade brusreduceringen gör att ISO kan skruvas upp till nivåer som inte tidigare var möjliga. Olympus XZ-1 har dessutom ett ljusstarkt objektiv med bländare 1,8 som max. Zoomar man till tele tappar man ovanligt lite ljusstyrka, blott ner till 2,5.

De här konsertbilderna är tagna på ISO 1600 och saknar en del detaljupplösning men fungerar utmärkt i tryck. Artisten heter Daniel Lemma.

Sonen var också med hemma i Skåne. Här är det blå timmen-ljus blandat med blixt och ljus från gatlykta.

Idag blir det soppa för hela slanten

"Nyhetens behag" heter det. Och visst. Jag räknar knappast med att ta tio rullar i veckan framöver.

Den amerikanske gatufotografen Gary Winogrand var en riktig storförbrukare av film. När han dog 1984 lämnade han efter sig 2000 oframkallade rullar och 6000 rullar som framkallats men som han inte hunnit gå igenom.

Nu är jag ivrig att se resultatet och ska rusa iväg till Fotokungen på Södermalm för att få filmerna soppade.

Förr, när jag fotade i jobbet, brukade jag framkalla på Prolabbet. De hade lådor över hela stan där man kunde lämna filmerna. Sen upptäckte jag Team Framkallning på Södermalm som var grymt snabba.

Jag kommer ihåg en incident när jag fotograferat personer i ett demonstrationståg och stack direkt efteråt till Team Framkallning för att få soppat filmerna. Där stod frilansaren Åke Ericson som blev tokig för att jag också kom med filmer. Nu skulle det ju ta några extra minuter innan han kunde få sina filmer. Team Framkallning håller fortfarande igång. Jag får väl prova dem en dag.

Förutom de tio nytagna rullarna ska jag soppa tre rullar med mer okänt innehåll. En har suttit i min Ricoh GR1v i nått år och i morse tog jag slut på filmen när jag lämnade på dagis. De andra två tog jag för drygt ett år sedan när jag skickat min pappa att köpa en kromad Leica M6 utanför Helsingborg. Jag fick testa kameran men inte behålla den. Den var visst för fin för mig att slita på. ;)

Jag gjorde en reflektion med den kromade M6:an – det snackas mycket om hur bra det är med en diskret svar M-Leica. Men folk tycker verkligen inte det är jobbigt när man fotograferar dem med en kamera som ser riktigt gammaldags ut. Det är en av anledningarna till att jag är nyfiken på en kromad Fujifilm X100.

– – –

Igår besökte jag uställningen Foto-genus som Bella Pictura och Svefo anordnade. Jan-Olof Åkerlundh har skrivit tankvärt om utställningen och jag är inne på samma tankegångar som han. Det viktiga med utställningen är troligen processen att göra en utställningen tillsammans och de tankar som väckts hos de inblandade. Jag kan inte säga att jag vidgade min syn på manligt och kvinnligt. Och varför lät man inte detta vara temat för bilderna istället för "naturligt"? För att göra ett rejält avtryck hos betraktarna krävs mer jobb och driven curator.

Fina fynd på Fotosidan

Vem älskar inte att göra ett riktigt fynd? Ett rejält kap. Jag har under åren gjort många bra affärer tack vare Fotosidans annonsmarknad. I lördags var det dags igen.

När jag lägga mig i fredags tog jag snabbt upp min lilla dator och kollade av Fotosidan. En annons i högerspalten fångade mitt intresse.

Mitt gamla stativ från 1990 i mitten. Överst Davids kolfiberenben och underst mitt nya fynd.

Under ett tid har jag funderat över vilket enbensstativ jag ska köpa. Jag har slitit ut mitt gamla som jag fick när jag fyllde 15 år 1990. Benlåsen trilskas och benen fastnar när jag ska fälla ut dem. Tanken var att köpa ett nytt och ha det gamla i reserv efter att pappa renoverat det.

Gitzo har kvar reservdelar till många äldre stativ och för ett tag sedan renoverade min pappa ett kraftigt Gitzostativ från 1960-talet som jag köpte för en femhundring via en annons på Fotosidan. Stativet har använts flitigt på Kamera & Bild vid testfotograferingar i studion. Det står kvar där än och jag får väl pinna upp Drottninggatan och hämta det snart.

Valet av nytt stativ har främst stått mellan Manfrotto och Gitzo och mellan aluminium eller kolfiber. Jag har även kollat in andra märken på nätet men inte hittat någon butik där de finns att klämma på. Gitzo använder skruvlås vilket gör att man måste dra åt låsen med händerna. Det funkar sådär när det är kallt och man tvingas ta av sig vantarna. Kolfiberstativen har fått ett bättre lås som är lättare att hantera med vantar. En annan nackdel är att man måste dra ut benen. Fördelen med Gitzo är att de alltid funkar och inger stort förtroende med sin höga kvalitetskänsla.

Manfrotto är billigare i pris och känsla. En fördel med dem är man bara vrider på låset så ramlar benen ner. De fungerar bra med vantar. Nackdelen är att låsmekanismen måste skruvas åt då och då. När jag stod i en fotopool under det kungliga bröllopet förra året svor Sydsvenskans videofotograf högljutt när han inte kunde få sitt enbensstativ att låsa benen. Och något verktyg hade han inte med sig.

Jag har inte provat kolfiber så mycket. Nyligen hittade jag David Elmfeldts Gitzo kolfiber-enben (G1568) under soffan på redaktionen. Jag tog med det till isracing på en fryst sjö och kunde konstatera att det var betydligt mer behagligt att hålla i stativet med händerna än jag är van vid i kyla. Det tunna stativet kändes lite bräckligt, med det håller antagligen även om jag sett folk som brutit sina kolfiber enben.

Valet avgjordes i samma sekund som jag såg annonsen i på Fotosidan. Ett Gitzo G1564 mk II i nyskick för 300 kronor. Jag åkte hem till säljaren i Johanneshov som "tvingats" sälja av lite prylar efter att ha blivit sambo. Stativet var verkligen i superskick och kändes riktigt rejält.

När jag jämför det med Davids stativ noterar jag att det är lite länge ihopfällt och lite kortare utfällt. Kolfibervarianten är lite effektivare byggd, men känns klenare och är bra mycket dyrare än 300 kr. Viktskillnaden är 390 gram och jag vet inte om det gör så stor skillnad. På ett trebensstativ blir viktskillnaden större och då förstår jag verkligen att folk lägger upp de extra slantarna.

- - -

Den här bilden tog jag på min födelsedag den 7 juni 1990 då jag fick enbensstativet i present. Det var skolavslutning samma dag och stativet användes när jag fotograferade med mitt 135/2,5. Den här bilden på kontraktsprosten i Dalby tog däremot med 28/2,8.