Har jag redan tagit årets sista gatufoton?

Det är märkligt hur ens liv tycks följa vissa mönster. Trots att jag konstant tycker att jag för sällan ägnar mig åt gatufoto blir det aldrig att jag fotograferar oftare. Och när november kommer går jag alltid i fotografiskt ide. Det blir knappt några gatufoton förrän i mars igen.

De här bilderna är tagna den 30 oktober i år. Sedan dess har jag inte tagit en enda gatubild. Jag var visserligen en vecka i Köpenhamn och bodde centralt, men min lediga dag som jag skulle ägnat på stan fylldes av fotouppdrag. När jag satte mig på huk skulle fotografera fyra nordiska statsministrar hörde jag hur byxorna sprack, men det är en helt annan historia ...

Det är tydligt att mitt fotograferande blir lidande av mörkret och kylan. Och det är ju inte så jättekonstigt. Ändå är jag inte alls så aktiv under den ljusa och varma halvan av året som jag skulle önska. Naturligtvis har jag en rad förklaringar, varav att jag jobbar långt mer än heltid är en, men det är värt att fundera på om det finns några hinder som jag kan eliminera.

Jag har lekt med tanken att jag skulle fotografera mer om jag hade närmare till stan? I Stockholm mäts avstånd på olika sätt och ofta är tid ett mer relevant mått än kilometer. Just nu tittar jag på att flytta till ett ställe som ligger lika långt från centrum, men med bättre och snabbare kommunikationer.

Det kan också finnas andra hinder som går att överkomma. Det här ska jag klura på den närmaste tiden.

Den mörka nordiska vintern är inte en förlorad tid för oss gatufotonördar. Det är en perfekt period att ägna sig åt redan tagna bilder, att skanna, redigera, bildbehandla, skriva ut, rama in, skapa hemsida med mera. Vintern är också tiden för att förbereda fotoprojekt och planera resor. 

Jag har börjat på ett projekt tillsammans med min kompis Joakim K E Johansson. Vi är väldigt strukturerade i vårt arbete med inplanerade möten och uppgifter att göra i mellantiden. Vad projektet går ut på får jag återkomma till. 

Det måste sägas att det går att ta bilder på gatan vintertid. Det kan bli väldigt spännande att ta bilder i ljuset från gatlyktor och skyltfönster. Ett tips är att byta vidvinkeln mot en normal och fotografera på längre avstånd än under sommarhalvåret. Då blir det enklare att om man tvingas jobba med stor bländaröppning.

Blixt är också en lösning i vintermörkret, men det känns inte som min grej. Stötte på den här gatufotografen på Götgatan där han tog gatuporträtt.

Här är lite fler bilder från fotorundan den 30 oktober. Vilken av bilderna gillar du bäst?

2021-11-26 15:21   Rggus Reflection

Helt klart mannen som står och väntar på grön gubbe och står och stretchar, en joggare ///// Robert Rggus G

Besvara

2021-11-26 15:45   Joakim K E Johansson

Första bilden och den stretchande mannen, tycker jag mest om. Och som vanligt inspirerande bilder över lag som gjorde mig sugen på att ge mig ut för att gatufota.

Sedan var ju det där om dina byxor som sprack lite kul. Hoppas det inte blev allt för pinsamt :-)

Besvara

2021-11-26 16:06   bassa

Det fina med dina bilder är att man känns där. Berättande vardagsbilder,snack mellan personer , små händelser
humor, väcker nyfikenhet,.Utpräglat gatufoto, folklivet i nuet. Gillas.
/ Bengt H.

Besvara

2021-11-26 21:58   mombasa

Jag håller med Bengt Hansson men vill lägga till en synpunkt eller två. Om man ser gatufoto som omedelbar poäng eller något som tillfaller långt senare, alltså bra idag, eller hållbar över tid blir betraktandet lite olika. Och också en fråga om gatufoto som genre och gatufoto som eventuell dokumentation. Då tycker jag att dina bilder har ögonblickets poäng men kanske inte de egenskaperna som bilder behöver för att hålla över tid. Det beror inte på några tillkortakommanden avseende den fotografiska processen och hantverket där bakom. Bilderna saknar en bit som gör dem dokumentära, möjliga att sätta i ett sammanhang. Frågan om vad kan nog diskuteras. Är det så att genrens konsensus skapar hinder i stället för att skapa en möjlighet?
Trevlig helg
/Gunnar S

Besvara

bassa 2021-11-27 04:00

Om man har i tanken, kommer den här bilden hålla över tid, när man går ut med kameran.Då vet jag inte...Vilka stora fotografer målare har tänkt så???
/ Bengt H

Svara

mombasa 2021-11-27 11:26

Hej Bengt. Nä jag tror inte att man annat än i undantagsfall kan gå ut i akt och mening att uträtta storverk, om man säger. :-)
Min tanke är att när man tittar igenom sina bilder nog kan hitta vissa som har en liten extra dimension, den där tidsmarkören eller miljödetaljen eller så. Jag bläddrar gärna i Lars Epsteins Stockholmsbilder och där finns mycket av det jag gillar. Naturligtvis är det ett urval som Epstein har gjort och bilderna har kanske mognat fram i arkivet, så som bättre viner ibland gör.
Men det här är nog en del av den evighetslånga diskussionen om fotografi.
Ha det gott!
/Gunnar S

Svara

bassa 2021-11-27 13:28

.Man når inte dit med tanken innan, det här kommer nog att slå!.Personen bakom kameran, gör bilderna intressanta, och tilltalande, likt bra författare och målare musiker, Det enkla, och svåra är nog att våga, ärlighet, vem är jag?det här vill jag berätta,
/ Bengt H

Svara

mombasa 2021-11-27 23:12

Hej Bengt (hoppas Fröderberg tycker det är ok att diskutera i hans blogg.)
Det delar kanske upp sig i två frågor, dels det som du påpekar, ärligheten, att våga, att vara närvarande, att ha något att säga, en berättelse. Som är jätteviktigt och själva fundamentet för allt visuellt berättande.
Samtidigt det att få konstnärer i dag, däri även inräknat fotografer, arbetar utifrån en bild av den flanerande konstnären som skapar på inspiration och vad som dyker upp. Där inspiration är motorn. Idag arbetar konstnärer probleminriktat, projektinriktat. Ja, jag vet, det låter skittråkigt men så funkar det idag.
En del fotografer, däribland du själv, har hittat en metod som låter dem publicera bra bilder, gäller även Fröderberg så klart. Om det är erfarenhet, intuition, eller ett sätt att tolka en genre utifrån eget synsätt låter jag vara osagt. Bra blir det.
Men min fundering är fortfarande. Om bilder har en dokumentär historisk dimension, fastän de försöker uppfylla gatufotografiets regelverk, vad händer då?
To be continued :-)
/ Gunnar S

Svara

bassa 2021-11-28 00:09

En kollega till mig och vän , var basisten Red Mitchell han sa. Simple is not easy.

Svara

Svar från froderberg 2021-11-29 09:17

@Gunnar

Tack för din kommentar. Den var lite svår att avkoda, så jag hoppas att jag förstått dig rätt.

Jag sätter inga likhetstecken mellan gatufoto och dokumentär fotografi. Däremot kan en del gatubilder har dokumentära kvaliteter.

Jag försöker fånga ögonblick som är talande ur ett allmänmänskligt perspektiv. Jag förstår inte varför de inte skulle hålla över tid? Mycket av det allmänmänskliga består ju över tid. Men bilderna får kanske inte får en nostalgisk kvalitet med tiden då de inte är fyllda med tidsmarkörer.

Svara

mombasa 2021-11-29 13:57

Jodå, visst är det enkla det svåra. (Jag satt alldeles nyss och redigerade en bild föreställande Red Mitchell, fotograf Ingrid Björsne. Den ska vara med i ett bokprojekt jag är inblandad i. Det är en bild med massor av pressad tri-x svärta. Och väldigt mycket Red Mitchell.)

Svara

mombasa 2021-11-29 14:56

Hej. jag ska försöka bli lättare att avkoda :-)
Jag sätter heller inget likhetstecken mellan gatufoto och dokumentär bild. Gatufoto är en genre. Dokumentär bild är kanske mer av en metod, ett sätt att beskriva. Att besvara några av bildfrågorna vad, var, när och hur.
Om det allmängiltiga perspektivet i bilder i allmänhet och i gatufoto i synnerhet håller över tid, ja det är frågan. En del gör det. Jag kommer spontant att tänka på en Parisbild av Robert Frank. En man har stannat sittande på sin cykel på en aftonskum gata. Ett rätt intensivt ljus från vänster lyser upp hans ansikte. Du vet säkert vilken jag menar. Den bilden illustrerar ett tänkt ögonblick av existensiell närvaro. Det är kanske så att bara stannat på sin cykel, men Robert F ser något, sannolikt senare på en kontaktkopia att bilden kan läsas mer än bara det den föreställer. Jag är rätt övertygad om att RF också såg mannens blick, ljuset och mörkret och pappersrullarna på på pakethållaren i fram och i det såg en möjlig berättelse.
När bilder gatufoto, street scapes, dokumentärt med mera åldras får de ju nästan per automatik en slags nostalgisk kvalitet.Men det är väl också det att den där eftersökta allmänmänskliga dimensionen också ska tåla åldern över tid.
Jag tycker att det är intressant med diskussionen om hur vi läser bilder.
/Gunnar S

Svara

mombasa 2021-11-29 19:22

Om det allmängiltiga perspektivet i bilder i allmänhet och i gatufoto i synnerhet håller över tid, ja det är frågan.
Allmänmänskliga ska det vara.
/GS

Svara

2021-12-02 08:55   niniz

Min blick fastnade på mannen som väntar på grönt...joggaren och samtidigt kör en bil med fokus. Precis det som händer i bild...lite kul
Annars är det nog en genre jag själv inte är så bra på nog för att jag tycker det är lite "jobbigt" med kamera mot folk/ miljö

Besvara