Därför fotograferar alla Prideparaden
Alla fotografer vill ta unika bilder. Vara ensam om sina motiv, och sätta pangbilden som andra bara drömt om. Ändå dyker det upp fotografer likt flugor på Prideparaden i Stockholm.
Jag var (givetvis) på Prideparaden i år och mötte (givetvis) DN-bloggaren Lars Epstein. Jag frågade honom varför alla fotografer är där.
– Man kan inte låta bli, blev det enkla, men självklara, svaret.
Och visst är det så. På Pride samlas alla typer av fotografer, från kompaktkameraägaren till före detta DN-fotografer. Från Fotosidan-medlemar till den förste professorn i bildjournalistik John Kimmich.
Jag fotograferar inte Prideparaden varje år. Det händer mer i Sverige. Förra året ägde världens största scoutläger med 40.000 scouter rum i Skåne. Då var jag där och gjorde en bok om lägret.
Dagen före Prideparaden övervägde jag att åka på Hillclimb i Botkyrka istället, men jag bedömde att Prideparaden var mer oförutsägbart (även om Pridebilder också brukar vara rätt så förutsägbara).
Det finns olika sätt att fotografer på Prideparaden. Här är några exempel:
1. Minnesbilder
Många fotograferar för att registrera vad de ser, eftersom de gillar vad de ser. Då finns det ett personligt innehållsvärde i bilden. Förutom fototeknik och komposition tillför inte fotografen så mycket mer än att välja ut sina motiv. Den bilintresserade fotograferar raggarbilar under en cruising på det här viset med stor behållning.
Eller så ska bilderna visas upp för dem som inte var där. Eller för att man helt enkelt rycks med i euroforin och därför fotograferar på. I det sista fallet riskerar fotografen att bli besviken på sina bilder i efterhand när stämningen är borta.
2. Socialt fotograferande
Fotografering kan vara social grej där bildresultatet egentligen är sekundärt. Det är kul att rasta den nya kameran/objektivet och vara tillsammans med likasinnade. Evenemanget blir skäl att samlas just då och bjuder på något att rikta kameran mot. Antagligen skulle många ta bättre bilder helt på egen hand eftersom det ökar rörligheten och koncentrationen, men det är ju inte lika kul.
Jag skulle varit på cruising på Sveavägen efter Prideparaden tillsammans med andra fotografer, men tyvärr sa min ännu inte helt friska kropp ifrån. På paraden ville jag fotografera helt själv.
(Mamiya 645 med ringfunktion för socialt fotograferande)
3. Trofé-bilder
Den erfarne fotografen har utvecklat en förmåga att ta bilder som sticker ut från mängden. Hen har ett utvecklat seende som känner igen en bra bild och en slipad teknik som gör att chansen inte går om intet. Belöningen kommer när bilderna visas upp i bloggar, i fototävlingar eller på Fotosidan.
Detta är den typisk hobbyfotografering (utan att mena något nedlåtande med det). Även yrkesfotografer ägnar sig åt hobbyfotografering när de fotar utan uppdrag.
(Chimpa bara för att kolla att tekniken fungerar. Kolla på bilder kan du göra när du kommer hem).
Det finns en glädje i den här typen av fotografering som man inte ska förringa. Det är fotografering som sker helt på fotografens egna villkor. Du fotograferar bara det du själv har intresse för. Det finns ofta en romantisk bild av yrkesmässig fotografering, men det är faktiskt sällan det är lika kul att fotografera när någon annan ska bestämma vad som ska fotograferas.
Precis som hos andra hobbies är det givande när skickligheten ökar. Fotografering är en form av hantverk – och att utföra ett hantverk väl är en glädje. I det här ligger en del av min drivkraft. Jag gillar att vara en skicklig hantverkare.
4. Eget projekt.
Jag är lite nyfiken på vad fotoprofessorn Kimmich gjorde på paraden. Utförde han ett projekt eller ströfotograferade han mest på kul? En av mina bloggläsare (kommer tyvärr inte ihåg namnet) var i vilket fall ambitiös nog att rycka loss från publiken och från pridetåget och ställa upp dem mot en vägg. Imponerande.
Vad gjorde jag då på Pride?
– En blandning av nummer 2, 3 och 4 blir svaret.
2. Jag hade varit instängd en vecka med min penicillin-burk framför TV:n och ville rasta mig och kamerorna.
3. Det är helt för mig egen skull jag fotograferar. Jag är rätt bra på den här typen av fotografering (hantverksglädje) och får till en del bilder som jag tycker är värda att visa upp (troféer).
4. Sedan en längre tid har jag fotograferat svenska folkfester likt Pride och Kiviks marknad. Det är ett projekt som jag kanske går i land med någon dag. Gatufoto i Stockholm är också ett linje i mitt fotograferande som kan räknas som ett projekt.
Det har bloggats en del på Fotosidan och andra ställen om syftet med att fotografera. Den frågan måste komma upp lite då och då om man ska utvecklas. Jag tenderar ofta att svara som Lars Epstein.
– För att jag inte kan låta bli.
Nu ska jag försöka att inte låta alltför högtravande när jag berättar om hur jag tänker när jag fotograferar på Prideparaden. Var och en finner sin väg. Detta är min väg:
Det går att se Prideparaden som vilken kul karneval som helst. Jag är inte så intresserad av själva paraden. Jag är mer intresserad av människorna som går i paraden och dem som tittar på paraden. Jag har stor respekt för dem som går med. Alla som går med vill säga något eller leva ut något. Det ter sig ofta kul på ytan, men jag är mer intresserad av personen bakom.
Det är lättare för mig att möta människorna i paraden i gränssnittet som uppstår när paraden formeras eller upplöses. Tidigare år har jag varit mer från före start till efter målgång och gått hela sträckan. I år var jag inte frisk nog.
Pride är inte bara spex. Det finns dödligt allvar bakom. Som journalist måste man avgöra hur historien bäst berättas. Ibland är det bättre att skriva en artikel om saken (exempel ovan). Det blir bara fjuttigt bildmässigt. Ibland säger en bild mer:
Jag försöker hitta ögonblick som uppstår som berättar något om personerna eller saken. Här är ett försök att fånga när vardagsmannen får leva ut som kvinna. Bilden föregicks av att den äldre mannen poserade villigt. De flesta fotografer är ute efter poserande personer så antingen får jag vara blixtsnabb eller dröja mig kvar.
För omkring 20 år sedan åkte två av Sveriges främsta dokumentärfotografer, Anders Petersen och Ralph Nykvist, ner till Venedig för att fotografera karnevalen där. Deras bok "Karnevalen i Venedig" är en självklar inspiration för mig. De försökte hitta in bakom maskerna. Bakom maskerna finns allvaret, men också den sanna glädjen. Det är naturligtvis med stor glädje som många deltar i Prideparaden.
Man behöver inte se glad ut för att vara det. Gay betyder väl glad, förresten?
Glädjen i spontana möten som uppstår. Som när man får prova på arabisk dans i ekipaget före.
Det uppstår många situationer framför kameran. Det är bara att knäppa på.
Det går inte att tänka för mycket på varför man fotograferar när man är mitt uppe i det som sker. Då gäller det att bara reagera med avtryckarfingret. Analysera kan man göra hemma.
Även om man bestämt sig för att vara duktig fotograf och bara ta naturliga ögonblicksbilder så får man leva med i det som händer. Många poserar. Det är deras parad och många vill bli sedda=fotograferade. Det finns något fint i att de blir sedda som de vill bli sedda den här dagen.
(Alla bildarkiv översållas med bilder på folk som är glada och skriker rakt in i kameran. Så det blir bara en sån bild)
Till sist. En bra (press)fotograf har ögon i nacken. Överallt kan det hända saker. För mig är publiken lika intressant som själva paraden.
Allra sist. Hur svårt är det att hålla koll på sin egen skit?
Renhållarna måste ju också få tid att kolla på paraden! :)
Hur blev dina bilder från Prideparaden?
Så här blev mina bilder http://danijelkostic.com/galleries/stockholm-pride-festival-2012/
Mvh.
Daniel
Stora minuspoäng i min bok för att du använder konstruktet "hen" - En styggelse som borde kvästs i sin linda!!!
För att parafrasera Steven Fry;
Det är ganska vanligt att höra folk säga nuförtiden "jag känner mig kränkt av det där" som om det ger dem vissa rättigheter. Faktum är att det är inget mer än gnäll. Det har inget ändamål, det har ingen anledning att bli respekterat som uttalande.
"Jag känner mig kränkt av det" - Well so fucking what?
Den som känner sig kränkt av att bli uppfattad som "han" eller "hon" får nyttja sig av till buds stående medel att ändra sitt yttre och/eller inre för att passa in i den form som känns bekvämast för dem, och de som inte vill vara någondera kan vänligast nöja sig med "den" eller helt enkelt hålla käften!
Vilken tur att vi har er, så vårt språk slipper utvecklas och anpassas i takt med vårt samhälle. Man blir lycklig när man ser någon som är så passionerat konservativ så de totalt ignorerar att komma med någon argumentation eller förklaring till varför det inte ska finnas ett ord som utesluter hälften av mänskligheten när det används. Det är ju fruktansvärt att ens låta de som vill använda ordet göra så utan högljudda protester, även om det bara är en liten ordvits eftersom det handlar om Pride-paraden.
Speciellt plus till Magnus Clarén i min bok, som lyckas få ett raseriutbrott över folk som säger att de blir kränkta när ordet "kränkt" inte ens förekommit i texten innan. Världen skulle bli så mycket bättre om alla var lika arga, trångsynta och duktiga på att fäktas med väderkvarnar.
Däremot kan man skita i det och se den praktiska nytan av ordet. Det gör jag och använder därför "hen" där det passar.
För övrigt är det inte omöjligt att ordet "den" kommer från engelskan och att man förr i tiden sa något i stil med "then". Så orden "hen" behöver inte nödvändigtvis vara så nytt :-)
Edit: Nu ska jag rätta mig själv. Förmodligen kommer ordet "den" från fornnodiskan och uttalades "then".
Then Svänska Argus:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Then_Sw%C3%A4nska_Argus
Förtydligande - Jodå, jag förstår att du avser inlägget humoristiskt, men likafullt måste jag replikera;
Vi ÄR två olika kön, i princip allting i naturen är tvåkönat eller åtminstone bipolärt, men somliga av oss människor känner ett behov att undertrycka detta och strävar efter en enda könlös sörja i mitten och det är ytterst kontraproduktivt. Vi ÄR två olika kön, vi ÄR byggda på´olika sätt och de olika könen HAR olika fallenhet för olika saker. Visst finns det undantag, som med alla regler men som tumregel betraktat finns det vissa sker män är bättre lämpade för och vissa som kvinnor är mer lämpade för.
Uttrycket "hen" kan ses som den sista i en lång rad könsutplånande handlingar, lagstiftningar och idéer och är därutöver en direkt travesti på svenska språket som så mycket annat som tillkommit under det senaste par åren och bör därmed (enligt min mening) bekämpas.
Eller vänta nu, kan det vara så att du har blandat ihop begreppen "kön" och "genus" någonstans...
För övrigt är idén om att världen är uppbyggd på ett bipolärt sätt en tanke unik för västerlandet, hela köret med man - kvinna, dag - natt, varmt - kallt, ljus - mörker och så vidare. Vad hände med barn (eller varför inte transpersoner!), gryning, ljummet, månsken och alla andra mellanting som har en självklar plats i många andra hörn av världen? Fast vad säger jag, du vet ju förstås hur det egentligen ligger till, du har väl grundläggande bildning i idéhistoria som alla riktiga män.
Den svenska humorgruppen Grotesco gjorde en sketch om ett politiskt parti som hette Stoppa Framtiden Nu Punkt Nu (med hemsidan stoppaframtidennupunktnu.nu). Där skulle du passa in perfekt. : )
Och min bildning är där inget fel på, jag bara vägrar vara politiskt korrekt för att våra politiker säger att vi ska vara det (om än med andra ord). Jag är av den fasta övertygelsen att om någonting ser ut som skit, luktar som skit och på ett fysiskt och kemiskt vis beter sig som skit, då är det rimligen skit och då kallar jag det också för skit. Att det sedan är obekvämt för den stora massan som går i idé-polisens ledband, tja, det får ju stå för dem, eller hur?
Jag citerar dig:
1. "Vi ÄR två olika kön ..."
2. "Uttrycket 'hen' kan ses som den sista i en lång rad könsutplånande handlingar, lagstiftningar och idéer ..."
Vilket kön blir utplånat? Är det själva könsorganet som förstörs, som jag föreslog, eller är det något annat – typ skäggväxten? Hur kan man se att "hen" är just den sista av dessa angrepp på könet/könen/kön? Kan du ge några exempel på lagstiftningar mot kön, eller för könsutplånande? Och eftersom vi nu "ÄR" två olika kön, och användandet av hen är "könsutplånande", då måste det ju betyda att så fort hen blir ett accepterat ord så förintas mänskligheten? (Människan är kön + hen utplånar kön = hen utplånar människan)
Du är en riktig skojare du!
Oavsett vilket känner jag inte att vi kommer längre därför när motståndarsidan börjar föra fram löje snarare än argument känner jag inget behov av att fortsätta en argumentation som då helt plötsligt blir tämligen ensidig.
Ha skoj!
Du skrev "[j]ag är av den fasta övertygelsen att om någonting ser ut som skit, luktar som skit och på ett fysiskt och kemiskt vis beter sig som skit, då är det rimligen skit och då kallar jag det också för skit" och utnämnde sedan dig själv till frihetskämpe mot den stora massan (vårt största problem i demokratin Sverige är såklart de 95% av befolkningen som inte tycker som du).
Jag håller inte riktigt med dig om vem som förde den bättre argumentationen, om vi säger så.
Men tack och adjö! : )
Bara för att du inte ska känna dig helt ensam, jag håller med dig fullt och fast. Hen är ett illa valt ord, lika illa som ordet "brukare". Finns inte en pensionär i detta land som vill bli kallad det. Ändå gör personalen det, bara för ett direktiv uppifrån. Skulle jag aldrig göra, jag förolämpar inte folk. En pensionär betalar för sin vård och bör i så fall tituleras "kund".
@ David Asbrink:
Ordet "den" fungerar lika bra i båda exemplen. (Bilföraren och fotografen)
Instämmer för övrigt både i åtsikten om "brukare" och bruket av "den" istället i ovan nämnda exempel, tänkte själv tanken men kände inte att jag orkade fäkta liv i debatten igen.
Sen så känns det väldigt roligt att du väljer följande passus
'För att parafrasera Steven Fry;
Det är ganska vanligt att höra folk säga nuförtiden "jag känner mig kränkt av det där" som om det ger dem vissa rättigheter. Faktum är att det är inget mer än gnäll. Det har inget ändamål, det har ingen anledning att bli respekterat som uttalande.
"Jag känner mig kränkt av det" - Well so fucking what?'
samtidigt som du själv blir så kränkt av "hen" att du måste protestera när andra använder det.
/B
Du också Daniel Kostic!
Så här blev några av mina: http://ikonane.wordpress.com/2012/08/05/stockholm-pride-parade-2012/
//Otto W
Hela Prideparaden är så jäkla töntig!
Sedan består paraden av individer i alla färger och former från alla samhällets hörn och att fånga en estetik vore att ge en falsk bild av det hela?
Det jag menar är att bilderna saknar ett verkligt kreativt anslag som går igenom, men också närheten. Alltså sådant som verkligen får en att förnimma dofter, ljud och känna att man var där. Kanske är jag ute efter en intimitet, på något sätt. Och nu talar jag inte specifikt om Magnus bilder, utan om helheten av det jag sett i bloggarna här på fotosidan.
http://www.bukowskis.com/auctions/567/338-ralph-nykvist-libreria-veccia-piazzetta-di-san-marco-venedig-1987
Det är här alldeles för många bilder på för kort tid för att det ska bli riktigt bra. Men jag tror att flera bilder kan vara ett steg från det rena registrerandet. Tittar man på bilder som publicerats i tidningar och på tidningarnas webbplatser från prideparaden så tycker jag de är ytligare och mer registrerande.
http://dcotu.com/
Och i mitt fall ärd et väll en kombiantion av och eget projekt och trofé-bilder...
Jag ville porträttera personerna i bilarna, karaktärerna, festen, "allvaret", drömmarna osv.
Och den äldre mannen på traktor var en favorit, fantastisk gubbe, snygg traktor och publiken hurrade varje gång han åkte förbi.
Ja det var tanken att hålla det rent, enkelt och fokuserat. Inte helt lätt med alla deltagare...
Så här blev mina bilder från pride paraden i lördags: http://www.qx.se/pride/21666/filmen-fran-prideparaden
Jag tycker att det är jätteroligt att fotografera när människor vill synas, ställer upp och vill vara med bild. Ofta går det att ordna så att du får ta den bild du är ute efter när de är så intresserad av det.
Det finns ett problem med sånt tillfällen är att det händer så mycket på en gång att man inte hinner med allt :) Ibland händer det att man ser något riktigt bra att fota men då är man på fel ställe. Inget att göra åt saken, gäller att ha lite tur i det här fall också. Vara på rätt plats, rätt ögonblick och du kommer inte att ha samma ögonblick som de andra fotografer som var på plats.
/KaT - som inte kunde vara med..
Kolla och kommentera gärna: www.fotosidan.se/blogs/defokuserat/stockholm-pride-i-svart-och-vitt.htm
Men oj en hel del riktigt bra bilder som visar klass!
Syns gatofotografens öga i dem, d.v.s. du fångar det magiska ögonblicket!
Guld stjärna kan du väl få!
Mvh
Lasse
:)
Härligt att se dina "insider" shots från Paraden, du har verkligen hittat de små detaljerna
som gör bilderna extra intressanta och även trevliga kompositioner.
Jag befann mig mestadels på Skeppsbron nära Slottet och sen en kort sväng uppe vid Zinken.
Här är 3 av mina bildspel jag hunnit redigera så här långt:
Del 1.
http://www.fotosidan.se/blogs/stafettpinnen/stockholm-pride-parade-2012-del-1.htm
Del 2.
http://www.fotosidan.se/blogs/stafettpinnen/stockholm-pride-parade-2012-del-2.htm
Del 3.
http://www.fotosidan.se/blogs/stafettpinnen/stockholm-pride-parade-2012-del-3.htm
mvh/Dieter
Hälsade på Epstein och såg dig och ungefär tusen andra fotografer runt "Humlan" innan paraden startade.
Har plåtat paraden nån gång tidigare också och tycker ofta att det blir lite för förutsägbart...svårt att tränga igenom det ytliga. Jag tog väl pliktskyldigt lite bilder på paraden men nog inget som man inte sett tusen gånger förut.
Jag hamnade så småningom nere vid Sergels Torg och ställde mig tio meter bakom åskådarleden och vände kameran mot de som passerade där. Då blev det genast intressantare...
Några bilder finns här http://hasselinden.tumblr.com/post/28762788914/faces-in-the-crowd om nån vill titta.
/Hasse
Jag saknar en bild som visar hur galet fullt med fotografer det var i Humlan. Jag tror inte folk som läser det här kan förstå hur galet det var. Jag har ju jobbat hårt med att trolla bort alla fotografer.
Jag lyckades nog också undvika att fånga fotograferna runt Humlan. Fast ibland brukar jag roa mig med att gå omkring vid slottet och fotografera folk som fotograferar :-)
6. Högerextrema. De som fotar för att registrera.
Vill också bara säga att det var trist att så stor del av kommentarerna kom att handla om ditt val av pronomen som i det här sammanhanget kändes helt naturligt för en åttiotalist som jag. Men det är klart, äldre personer har kanske väldigt, väldigt svårt för nymodigheter.
Man kan reta upp sig på vad som helst om man vill. Vet inte om det är en åldersfråga eller fråga om person.
Gillar bäst bilden med de två damerna som verkar sitta och lida över den höga ljudvolymen. Man undrar ju en del över om dom verkligen var tvugna att sitta kvar där i larmet......
Mvh
Hans
För alla som jagar "egna" bilder eller som vill utmana sitt bildseende lite kan jag rekommendera svartvitt.
Vid paradplåtningenn detta år stod jag lite med ett ben på vardera sidan då jag körde digitalt och svartvitt mellanformat sida vid sida men det finns år då jag plåtat med svartvit film rakt igenom. Ett sådant förfarande som definitivt tvingar en att se förbi färgerna i ett sammanhang där de är så oerhört påtagliga är verkligen någonting som utmanar bildseendet på intresanta och utvecklande sett.
Sen är ju oförmågan att titta på bilderna medans man tar plåtar en stor fördel, jag vet med mig att jag kan fastna för den direkt resultattillfredställelsen och stå och kika på vad jag nyss plåtat medans potentiella bilder passerar i revy.
Att inte ha hur många bilder som helt på sig och vet att det är en kostnad för varje bild är en annan aspekt som påverkar fotograferingen, men detta är verkligen ett tveeggat svärd!
Jag tror att man måste inse att alla inte kan vara på samma nivå. Göran Segeholm beskriver detta bra i sin bok "Konsten att ta vinnande bilder"
För den som inte har foto som hobby är det innehållet i bilden som räknas. De fotograferar det som intresserar dem och bryr sig inte om hur bilden tas. (komposition, teknik osv)
För den som har foto som hobby handlar det först om att lära sig att ta perfekta bilder. Innan man lärt sig ta en felfri bild så är det svårt att också tänka på sin bildstil, budskapet med bilden osv.
Många nöjer sig med att kunna ta tekniskt och kompositionsmässigt perfekta bilder. Det ger ju vinst i många fototävlingar där den mest felfria bilden vinner. Men ställer man två fotografer med denna inställning bredvid varandra blir bilderna också väldigt lika. Min ambition är att visa så många som möjligt att det går att släppa detta och tänka mer på vad bilderna förmedlar.
Du är uppenbart passerat den perfekta fasen och jobbar med att hitta ditt sätt att fotografera (alltså dina motivval, ditt sätt att komponera och ditt sätt att sköta tekniken). Det innebär också att du lärt dig att det inte är någon fara om du inte kan fånga allt eller sätter skärpa och färger perfekt. De vet att fotografera med film är att välja bort en mängd bilder för att få de som har ett större värde för dig. Det tar ett tag att komma till den insikten.
Det finns många hobbyfotografer som vill kunna fånga allt. Det finns färre som insett att man får ut mer av sitt fotograferande genom begränsa sig till sin grej.
Nåväl, det är i alla fall Görans teori tolkad av mig. :)
Själv kör jag en del med film, men jag är tveksam om jag skulle göra det i den här situationen. Fast jag borde ju prova och inte köra samma recept varje gång. Det är bara det att jag som fd pressfotograf har vant bort mig vid att film kostar. När jag väl fotograferar film öser jag på. Soppade 28 rullar på semesterna. Ska lämna in en massa färgrullar också.
Lite samma sak är det med för många objektiv med sig - man har för många möjligheter att välja mellan och missar bilden. Man hinner inte se allt som man har möjlighet att fotografera.
Som det var nu så växlade jag löpande mellan Mamiyan +80/1,9 med Tmax400 och digitalt halvformat i färg med 18-70 AF-zoom, någonting som verkligen får en att hoppa över den inte helt obetydliga avgrunden i seende krävs , och detta inte bara vad gäller färg och svartvitt utan även aspekter så som skärpedjup, tid osv som det också finns att ta hänsyn till.
Här är ett par bilder som exemplifierar vilka okila "stilar" man kastar sig mellan;
4,5x6cm svartvitt:
http://www.flickr.com/photos/37824513@N08/7773285526/in/photostream/
18x24mm färg:
http://www.flickr.com/photos/37824513@N08/7717290302/in/photostream/
Jag valde också att fota svartvitt till stor del. Eller rättare sagt försöka se i svartvitt som det blir när det konverteras i efterhand. Fast med en sån färgglad tillställning går det såklart inte att bortse från alla färger.
En del av mina bilder från paraden: https://picasaweb.google.com/103441907167665121280/StockholmPride?authuser=0&authkey=Gv1sRgCK-jt5ybt5jj7AE&feat=directlink
/Johnny
Att fotografera Prideparaden i svartvitt är modigt. Jag har inte själv vågat mig på det. :)