Tillsammans
Tillsammans är vi starka. Det är ett gammalt ordspråk som fortfarande har sin giltighet. Trots det alltmer individualiserade samhället. Många väljer i dag frivilligt att leva sitt liv i ensamhet och de ska naturligtvis tas på allvar och mötas med respekt. Jag har själv levt länge ofrivilligt ensam. När jag blev ensam var min yngste pojke tio år och jag lovade mig själv att nu är det han som gäller de närmaste tio åren. Det var i alla fall en föresats, men jag vet inte om jag lyckades leva upp till den hela tiden. Nu är han en vuxen man och klarar sig själv sedan flera år. Jag är fortfarande ensam. Det är inte lätt att börja på ny kula efter så pass många år. Är man ensam skaffar man sig också lätt sina egna privilegier som kan vara svåra att rucka på. Ju längre tid man varit ensam desto svårare.
Mötesplatsen för många är i dag nätet. Där möter man massor med ensamma människor som söker kontakt. Jag har testat några mötesplatser med mycket varierat resultat. Många är det som inte vågar ta det sista avgörande steget och själv har jag börjat tröttna. En del har så stora krav på den tilltänkte att de förmodligen aldrig någonsin kommer att träffa den rätta. Ett stort, och lättillgängligt, urval gör det lättare att jämföra och rangordna, och jag misstänker att det är vad många sysslar med och jag undrar om de hinner med några möten i verkligheten.
Fast så många lever ensamma i dag så verkar det inte vara något som vissa företag känner till. Ensamma får inga rabatterbjudanden på resor, hotell etc. Där gäller bara tvåsamhet. Jag har någon gång ringt en researrangör, som skickat ut erbjudanden gällande två personer, om de inte hade några erbjudanden för ensamma också. Nej, det hade de inte, blev svaret. Det var inget de hade tänkt på. Nu är det här några år sedan och jag har inte längre så bra koll.
Ensamhet fungerar alldeles utmärkt när jag fotograferar. Då är jag inte särskilt social utan tänker bara på mig själv och det jag fotograferar. Då passar uttrycket "själv är bäste dräng". Men inte annars.
På återseende
Torbjörn
Jag vet vad du menar. Jag har själv levt ensam i 16 år. I början var det påtvingat men sedan vänjer man sig och till slut blir det cementerat...
Det är lite enkelt också. Fastän väldigt ensamt...
Men plötsligt händer det!!! :) som det heter i reklamen...
Just via min blogg tog en man kontakt med mig...( - en Stockholmare )...och så följde ett par år med brevväxling och fikastunder och...så gick det som det gick....
Och det är så trevligt.
:) Och nu håller jag på att lära mig Sthlm....
Så tappa inte hoppet.
Lycka till Torbjörn!!!!
Ha det gott
/Torbjörn
Tur att fotograferingen finns som motvikt, du visar fina bilder här!!
/Torbjörn
Hon pratade en del om ensamheten, om att det var svårt att bli bjuden samtidigt som det var skönt att rå sig själv.
Om hur samhället var uppbyygt runt tvåsamhet. De vänner jag har idag som lever ensamna säger att så är det fortfarande, uppbyggd runt tvåsamhet i en eller annan form. Men precis som Lena berättar om har jag några andra vänner som i väl mogen ålder, typ min då :), fann en partner. EN av dem har valt att leva som särbo så var och en av dem har kvar sin säkra zon, den andra vännen valde att bara börja om. Helt och hållet, sålde sin lägenhet och flyttade till sin nya partner. Åhh vad jag önskar att någon pen dame från FS skall vara modig och kontakta dig...prexis som Lena berättar om ovan.
/Torbjörn
Jag hade bestämt mig för att leva ensam med barnen för det kändes så rätt. Ingen att råka med, ingen att ta hänsyn till ( utom barnen ).....då fanns han bara där en dag och sen dess är det vi två. Så självklart.
Jag är helt övertygad om att när du minst anar det så kommer det en trevlig dam och då känns det bara rätt från början, inga frågor.....bara rätt.
Du om någon förtjänar lite sällskap på ålderns höst
Kram Marianne
Ha det fint
/Torbjörn