Tiden som försvann. Kommer den tillbaka?
Kör igång min blogg med lite funderingr kring tidens gång. Vid min ålder börjar föräldrar dö bort liksom vänner och bekanta. En kompis gick bort i veckan. Det är inget märkligt med det. Det är livets gång. Inget är som det varit. Visst är det vemodigt och det känns som om det är bråttom. Bråttom att leva och att hinna med. Men vad är det som ska hinnas med efter det att man kommit hem från jobbet och affärn. Jag har inget svar. Ett är då säkert. Jag ska inte lägga på mig några tvång som att ta en bild varje dag. Det är som att tvinga i sig falukorv varje middag. Inte särskilt kul, och dessutom mår man säkert inte bra. Jag har sett bloggare här på FS som har som mål att ta bilder varje dag. Jag har också sett bloggare som mår dåligt och slutat blogga. Kanske har de alldeles för höga ambitioner. För mig har fotografering alltid varit lustfullt och jag hoppas att det så förblir.
Min öppningsbild i bloggen är en bild på Ylva från 1971. Vi träffades sista april året innan i Uppsala. En tid efter det att bilden togs träffade jag Eva och blev blixtkär. Hon kom att bli min hustru och mor till våra två söner. Eva är borta sedan mer än 10 år. Jag undrar ibland vad det blev av Ylva. Kanske kommer svar senare......
/Torbjörn
m.v.h Johan
Kloka bloggtankar av dej. Tiden får vi ju aldrig igen, men minnena från Tiden finns ju kvar.
Ser fram emot fortsättningen på din blogg!
Lola
Tack för din uppmuntran :).
Jag kan känna med din bild och dina tankar!!
I morgon är den första dagen i resten av ditt liv! Ta vara på det men stressa inte, om du inte vill... Bästa hälsningar, Peter-L
Tack för dina uppmuntrande ord Peter.
helt underbart vackert foto på ylva, helt nydelig, och här kommer ett litet tips----> fråga en spådam om du vill mera om henne
Min spaning efter den tid som flytt fortsätter med hjälp av mina negativalbum kompletterade med lite efterforskningar (ingen spådam kontaktad ännu) så stay tune!