Att suga ut det gottaste av ett område och björkens svåra fråga

Som redan nämnts av några bloggare var det vernissage den 27 mars på Midsommargården i Hägersten söder om stan och jag skriver inget mer om den för det har andra gjort så förtjänstfullt. Det jag ändå kan nämna är att den var mycket fint arrangerad med många trevliga bilder och trevliga besökare.

Midsommargården i Hägersten

Lena Pesula, en av fotograferna som ställde ut sin bilder

Magnus Fröderberg, Jan-Olof Åkerlund och Leif Bength diskuterar kring utställningen

Jag kom lite tidigt och släntrade runt omkring Telefonplan, som stadsdelen heter och som är djupt präglad av verksamheten vid f d LM Ericsson. Ibland när jag fotograferar mutar jag in ett område och försöker suga ut det gottaste med kameran. Man kan återvända flera gånger för ljuset förändras hela tiden och detaljer kommer och går.

Gatupratarna står där så självsäkert bredbenta

Den läckra scootern lyste upp hela torget

Men fontänen var inte inte ett dugg inbjudande

En fräsig bil kom backande med väldig fart

Ett öppet fönster ser alltid inbjudande ut

Glas och betong

Plåt mot plast

Vad tror ni han har handlat?

En björk står där allvarsam med sin vita stam och suger åt sig av det för stunden intensiva solskenet.

En björk står i det skarpa solskenet

Den har former som får tankarna att gå åt ett helt annat håll men jag kastas raskt tillbaka till verkligheten när jag får syn på frågan som skrivits på barken. Ni läste rätt. Det står skrivet med tusch och inte inristat med kniv. Förr när man ristade in sin kärestas namn i barken gick man grundligt tillväga. En för ändamålet lämplig kniv användes och man karvade djupt ända in till stammen. Det tog naturligtvis tid men budskapet sitter där så länge trädet lever. Generation efter generation kan där läsa om gångna tiders svärmerier bland förälskade ungdomar – nu döda sedan många år. I dag är det ingen som har tid att hämta en lämplig kniv. Nej, fort ska det gå. Med mobilen i den ena handen och tuschpennan i den andra skrider man till verket. Det måste gå fort innan känslorna hinner svalna. Med en kniv hinner man helt enkelt inte med i svängarna utan den tilltänkta hinner tröttna medan spånet så sakteliga faller till marken.

Björkens svåra fråga

Björkens fråga, eller uttryckta förhoppning, var inte vilken som helst:

- Kommer inte Himmelriket snart?

Så står det där på björkens stam. Snabbt ditskrivet av en person som kanske fått nog av det hårda slitet för livets nödtorft. Det är både en fråga och innerlig förhoppning. Skrivet i tusch av en nutidsmänniska. Tuschet håller på att försvinna och frågan är nog bortblekt till hösten när sommarens solstrålar gjort sitt. Synd tycker jag. Nu kan inte kommande generationer få kännedom om de existensiella tankar människor hade som bodde vid Telefonplan i Hägersten, söder om stan i nådens år 2011. Året då så mycket hände runt om i världen och som oroade människor överallt. Även människor boende vid Telefonplan i Hägersten, söder om stan.

Mystiska trälådor

Jag går en sista runda över torget innan jag går ned till tunnelbanan. De mystiska trälådorna lockar min nyfikenhet och jag möter Lena som också är på väg hem.

På återseende

/Torbjörn

Några porträtt på bandyälskare och så ett par som fått glädjefnatt

När jag går på något idrottsarrangemang brukar jag ofta fotografera publiken. De är för det mesta så inne i vad som sker på planen att de inte märker mig. Porträtten kan därför vid sådan här tillfällen bli ganska avspända och naturliga. När jag var på SM-finalen i bandy i söndags blev det några bilder på mina närmaste läktargrannar. Efter matchen blev det massvis med bilder på lyckliga spelare och supportrar. 

Programmet studeras noga innan matchen börjar

Nylagd make up 

Upphetsningen stiger

Spänt följer han spelet på banan

Full koncentration

Glädjefnatt

Vinteridrotten lider mot sitt slut och av de stora arrangemangen återstår det svenska finalspelet i ishockey och därefter en bra bit in i april VM i ishockey. Då har allsvenskan i fotboll redan spelat några omgångar. För oss fotografer är det ju säsong året om men nog lär det bli lite intensivare arbete nu ute på gator och torg, bland snödroppar och tussilago i rabatter och dikeskanter. Ljuset ska åter segra för ett tag. Låt oss alla utnyttja det på bästa sätt.

På återseende

/Torbjörn

Tillväxtens pris, Khadaffi i knipa och kyrkstallarna i Rättvik

Alla nationer lovsjunger hög tillväxt i ekonomin. Tillväxt till varje pris. Tillväxt kräver insatser av olika slag av resurser. Resurser som i många fall är ändliga. Tillväxt har i alla tider varit en förutsättning för människans framgång och hon har varit skicklig i att ständigt lära sig nya saker och att använda de naturresurser som står till buds. Det enorma språng som togs under 1900-talet berodde till stor del på mycket god tillgång till billig energi i form av olja.

Mycket talar för att den epoken nu är över och det kommer ständigt rapporter om att ökningen av den totala oljeproduktionen i världen har avstannat. Det finns t o m de som  menar att produktionen är på väg ned. Allt har ett pris, även tillväxten. Koldioxidutsläpp och övrig miljöförstöring är sedan länge väl kända men väldigt lite åtgärdade. Naturkatastrofen i Japan visar med all tydlighet att kärnkraften ännu inte är färdigutvecklad och klar för att tas i bruk. Naturkatastrofer eller mänskligt slarv inträffar överallt och ska naturligtvis inte kunna få så katastrofala följder som i Tjernobyl för 25 år sedan eller som nu i Fukushima.

Det utbrända bränslet från kärnkraftverken avger livsfarlig strålning i hundratusentals år. Smaka på det. Hundratusentals år! Ingen säker lösning finns för att ta hand om det. I dag gräver man ner skiten och hoppas på tur och bra väder. Ett litet läckage och grundvattnet är förstört i hundratusentals år. Det verkar som om marginalen mellan tillväxt och välstånd å den ena sidan och katastrof å den andra ständigt krymper.

FN slog till slut näven i bordet och beslutade att sätta stopp för Khadaffis folkmord i Libyen. Det ska bli intressant att följa utvecklingen de närmaste dagarna. Khadaffi har efter FN:s beslut beordrat vapenstillestånd men han tänker naturligtvis inte ge upp i första taget. Nu vill han vinna tid. Ett scenario skulle kunna vara att han försätter befolkningen i någon av de städer han återtagit från frihetskämparna i någon form av gisslansituation vilket skulle göra det extremt svårt för de länder som skickar trupp dit.

Vid Rättviks kyrka finns sedan gammalt små timmerbyggnader, de s k kyrkstallarna,  som kyrkobesökare förr använde till sina hästar. De ligger väldigt vackert intill kyrkan och Siljans strand. När jag besökte Rättvik sommaren 2000 tog jag lite bilder på dem och några visar jag här.

Jag kan inte gå i god för att det ser likadant ut där i dag för det var några år sedan jag besökte stället. Vad som förr i tiden inrymdes i den sista byggnaden känner jag inte till men det är tillåtet att spekulera. Kanske en kvarn?  Kanske en takspånsmaskin?

På återseende

/Torbjörn

Damen som försvann

Det kan ha sina sidor att fotografera med gamla kameror och det är inte alltid som det fungerar prickfritt. Min Rolleiflex är från 1945 ca och ger fantastiskt fina bilder. Ibland krånglar filmmatningen lite, men kanske beror det mer på fotografens handhavande än fel på kameran. Häromdagen gick jag en runda i Uppsala och solen sken så fint. Folk satt på bänkar lite varstans och vände sina ansikten mot den efterlängtade solen. På Gamla torget satt en ung dam på en av parkbänkarna och njöt av solstrålarna som sköljde över hennes ansikte. Jag närmade mig, stannade till ett kort ögonblick, tog min bild, den sista rutan på filmen, och gick vidare...

På kvällen framkallade jag filmen och då såg jag att sista filmrutan bara bestod av en liten snutt. En gatlykta kunde jag se men inte den unga damen, ej heller den parkbänk hon hade suttit på. På den här rullen blev det endast 10 exponeringar mot normalt 12. Fortsätter det så här får jag nog lämna in den gamle på verkstan för service. För inte vill man väl att unga damer ska försvinna så där snöpligt :-).

Här nere skulle den unga damen ha suttit och solat på en parkbänk på Gamla torget i Uppsala. Det är alldeles sant men svårt att bevisa.

På återseende

/Torbjörn

Några tankar om Status Quo, analog fotografering, mellanformat, beskärning, bullfest och is från Torneälven

När jag tänker tillbaka på vad som hänt de senaste 20 åren så undrar jag om begreppet Status Quo förlorat sin betydelse. Då tänker jag naturligtvis inte på den berömda popgruppen utan på politiska händelser som i alla fall inte jag trodde jag skulle få uppleva under min livstid. Vem kunde ana på 60- och 70-talet att Sovjetunionen skulle falla sönder och samman och i samma andetag Berlinmuren rivas. Öst var öst och Väst var väst. Status Quo sedan andra världskriget och skulle väl så förbli i evighet som det verkade. Men de förtryckta folken visste bättre. Många i öst hade skaffat sig parabol och kunde se TV från länder utanför Östblocket. En annan världsbild tonade så sakteliga fram för de här människorna. En världsbild helt annorlunda än den ledarna i Öst förmedlade. Ja, så gick det som det gick. Det finns de som menar att det i själva verket var parabolen som var förutsättningen för förändringen i Öst.

När jag nu ser vad som händer i Nordafrika och på Saudiarabiska halvön där folken gör uppror mot diktaturer och decennier av ofrihet liknar det mycket vad som hände i Östeuropa för drygt 20 år sedan. Då spelade parabolen en stor roll. Nu är det i stället Facebook och mobiltelefoner som blixtsnabbt förmedlar tankar och idéer till miljontals människor. En kraft som svårligen låter sig stoppas. Den tekniska utvecklingen inom kommunikationsområdet gör det svårare för diktaturer att manipulera sin befolkning. Tunisien visade vägen för Egypten. Who's next ( gammal sång av Tom Lehrer, då handlade det om vilket land som stod i tur att skaffa atombomben)?  Algeriet, Jemen och Libyen är redan på gång. Liksom Bahrein på arabiska halvön. Status Quo håller på att rubbas inom hela den här regionen. Det ryktas t o m om oroligheter i kungarnas och schejkernas Saudiarabien. Vem, i min generation kanske man ska tillägga, kunde ana den här utvecklingen för bara några år sedan? Vi ser nu vilken enorm betydelse den tekniska utvecklingen inom information och kommunikation haft, och kommer att ha, för spridning av demokrati till länder där människor varit förtryckta så länge. Den explosionsartade utvecklingen av digitalkameror för bild och video spelar en avgörande roll i sammanhanget där bilder snabbt kan spridas via internet. Det är onekligen intressanta tider vi lever i.

Man kan väl knappast påstå att utvecklingen inom den analoga fotografin f n är explosionsartad. Men har den stannat av alldeles? Själv har jag ingen uppfattning men jag kliver ibland av det snabbt rusande digitaltåget och tar mig fram i makligare takt med min gamla mellanformatare Rolleiflex eller den något yngre Yashica på magen. Att komponera bilden i det enkla, men funktionella, ljusschaktet skänker glädje och tillfredsställelse. Fast förstoringsluppen kunde förstås få vara lite kraftfullare. Anledningen till att jag fortfarande använder de här kamerorna är naturligtvis också att bildkvalitén blir så fantastiskt bra. Ni som aldrig provat – gör det. Risken är stor att ni blir fast.

För somliga är efterbeskärning en styggelse värre än pesten. Beskärning gör man i kameran. Allt annat är fusk. Jag har svårt att förlika mig med den här typen av inskränkningar i den konstnärliga friheten.  Jag vill inte påstå att jag beskär mina bilder besinningslöst. Många gånger gör jag det inte alls. Men ofta kan en vettig beskärning ta fram kvaliteter i bilden som den inte skulle ha haft annars. Genom mitt arbete med mina gamla mellanformatskameror har jag mer och mer börjat tycka om det kvadratiska bildformatet. Närbilder får en väldig genomslagskraft i det koncentrerade formatet. När jag använder min digitalkamera försöker jag redan när jag komponerar bilden tänka kvadratiskt. Sedan blir det till att beskära i Photoshop.

Det har varit isfestival i Stadsträdgården i Uppsala där ett antal konstnärer skulpterat fram fantastiska verk ur is transporterad ned till Uppsala från Torne älv. Isen har fantastiska kvaliteter vad jag kan se. Den har en klarhet som gör den svår att skilja från glas. Helt fantastiskt. I samband med festivalen bjöd ett nystartat, lokalt bageri på bullar. Till det kunde man dricka mjölkchoklad eller kaffe. Många skridskoåkare och blivande isprinsessor sågs glida omkring på Svandammen. Vid mitt besök koncentrerade jag mig till stor del på folklivet kring bullarna, kaffet, chokladen, skridskoåkarna och isen från Torne älv.

Mästaren och Fröken Frost

Han var med på bullfesten

Ett gäng cyklister ska fram

En liten isprinsessa charmar publiken

Fler bilder från Isfestivalen finns att se här:

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=301982

På återseende

/Torbjörn