Gesällen/Bronsmedalj

Via telefon fick jag i kväll veta att min bild i klassen "Påsikt, enstaka" kommit på tredje plats i årets KM. Kul. Jag kunde inte själv närvara vid presentationen p g a sjukdom. Har lyckats dra på mig bihåleinflammation två gånger inom loppet av två veckor. Innan dess låg jag sjuk i influensa. Har under sjuktiden rensat ut lite bilder och försökt få ordning på mina LR-kataloger. Inget ont som inte har något gott med sig alltså.

Höst på gång.

Av förståeliga skäl har det blivit mest inomhusfotografering den sista tiden. Inget seriöst direkt utan mest för att kolla vissa inställningar. Det är bra att lära känna sin kamera ordentligt ifall man en dag hamnar i ett skarpt, unikt läge. Så lite repetition då och då skadar inte.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Spårsnö och gärdesgårdar

Jag gillar, som jag skrev i ett tidigare inlägg, ren, vit snö och mörka vatten i kombination med mjukt ljus. Dessutom är jag förtjust i gärdesgårdar. Kan man få båda delarna på samma bild så är lyckan fulländad.

Sådana här bilder har jag haft på näthinnan ända sedan jag var liten grabb. Jag växte upp på landet och där fanns flera ägor inhägnade med gärdesgårdar. På vintern var de ofta till besvär när man skulle över med skidorna, och på sina ställan hade någon helt fräckt sågat ur en glugg. Det var kanonfina skidspår på åkrarna och skogarna hemikring och fullt med folk som åkte i dem.

Det här är ingen bild från mina barndomstrakter utan från Uppland. Den här gärdesgården har grövre slanor än de gärdesgårdar jag minns från mina barndomstrakter. Varje landsdel har sin tradition.

Snö är ingen pålitlig vara i dessa tider. Den kommer och går som den vill som det verkar. En vinter utan ordentligt snötäcke är inget vidare. Var sig för djur och natur eller det estetiska ögat.

De som måste skotta bort snön framför sitt hus håller kanske inte med. Nu är jag så lyckligt lottad att jag för tredje vintern i rad slipper skotta snö. Vår fastighetsskötare sköter om detta. Ibland har det sina fördelar att bo i lägenhet.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Funderingar på en bänk

"Livet drar iväg med en rasande fart och så en dag sitter man där ensam. Hustru, vänner och bekanta har dragit, eller är döda. Barnen har för länge sedan flyttat långt bort och lever sina liv med sina familjer, vänner och bekanta. De behöver inte mig längre. Aldrig att de ringer och frågar mig till råds. Nu vet de bäst själva. Mina kunskaper har varit obsoleta i många år. Det var så mellanpojken uttryckte det. "Farsan, dina kunskaper är obsoleta." Det var första gången jag hörde det konstiga ordet. Han hade lika gärna kunnat säga att mina kunskaper duger ingenting till längre. Men jag vet i alla fall hur man använder en smygvinkel! För att inte tala om hur man trimmar en lie med liesticka! Fast det är klart det är många år sedan nu...

Fyrtiotal hade glidit över till femtiotal och vi fick möjlighet att bygga eget hus tack vare egnahemsrörelsen. Vi byggde på en rågåker ute i Enskededalen. Först fick jag slå hela åkern med lie. Vilket slit. Bonden, vars mark blivit exproprierad av kommunen, struntade i att skörda den sista skörden, så där stod rågen gul och grann. Och knastertorr. Förtjänsten på den lilla åkern var ju marginell jämfört med vad kommunen betalade. Liestickan fick dansa över lieeggen från morgon till kväll. Sedan kom bondens son och grävde för grunden. Den murade jag själv av gråsuggor. Det var roligt. Man såg hur det växte för varje timme..."

"Hoppsan, jag tror visst att jag slumrade till en stund. Jag ska nog masa mig iväg till affärn och handla. Det är tisdag i dag så då får det bli paltbröd med fläsk. Men först blir det en kopp kaffe på café Puck en bit längre ned på gatan. Jag brukar fika där några gånger i veckan. Fast aldrig på onsdagar. Då sitter där alltid ett gäng gubbar och pillar på sina fjuttiga kameror. Jag fattar inte hur man får in filmen i sådana där små tvålaskar.

Då skulle dom sett fotograf Nybergs kamera. Jag minns när han stod där på kyrkbacken och fotograferade årets konfirmander. Vilken show det var. Han dirigerade hur ungdomarna skulle ställa sig på kyrktrappan. Sedan försvann han in under skynket, men kom snabbt fram igen för att flytta på någon som hamnat för långt ut. Ofta flyttade han på fel person för han lärde sig aldrig att hantera den spegelvända bilden ordentligt. Det trodde vi i alla fall som tittade på för vi tjöt av skratt åt hans föreställning. Förmodligen skojade han bara med oss alla.

Ja, då reser jag väl på mig då. Få se om jag får med mig vänsterbenet också. Höften krånglar."

På återseende

Torbjörn