Gesällen/Funderingar på en bänk

"Livet drar iväg med en rasande fart och så en dag sitter man där ensam. Hustru, vänner och bekanta har dragit, eller är döda. Barnen har för länge sedan flyttat långt bort och lever sina liv med sina familjer, vänner och bekanta. De behöver inte mig längre. Aldrig att de ringer och frågar mig till råds. Nu vet de bäst själva. Mina kunskaper har varit obsoleta i många år. Det var så mellanpojken uttryckte det. "Farsan, dina kunskaper är obsoleta." Det var första gången jag hörde det konstiga ordet. Han hade lika gärna kunnat säga att mina kunskaper duger ingenting till längre. Men jag vet i alla fall hur man använder en smygvinkel! För att inte tala om hur man trimmar en lie med liesticka! Fast det är klart det är många år sedan nu...

Fyrtiotal hade glidit över till femtiotal och vi fick möjlighet att bygga eget hus tack vare egnahemsrörelsen. Vi byggde på en rågåker ute i Enskededalen. Först fick jag slå hela åkern med lie. Vilket slit. Bonden, vars mark blivit exproprierad av kommunen, struntade i att skörda den sista skörden, så där stod rågen gul och grann. Och knastertorr. Förtjänsten på den lilla åkern var ju marginell jämfört med vad kommunen betalade. Liestickan fick dansa över lieeggen från morgon till kväll. Sedan kom bondens son och grävde för grunden. Den murade jag själv av gråsuggor. Det var roligt. Man såg hur det växte för varje timme..."

"Hoppsan, jag tror visst att jag slumrade till en stund. Jag ska nog masa mig iväg till affärn och handla. Det är tisdag i dag så då får det bli paltbröd med fläsk. Men först blir det en kopp kaffe på café Puck en bit längre ned på gatan. Jag brukar fika där några gånger i veckan. Fast aldrig på onsdagar. Då sitter där alltid ett gäng gubbar och pillar på sina fjuttiga kameror. Jag fattar inte hur man får in filmen i sådana där små tvålaskar.

Då skulle dom sett fotograf Nybergs kamera. Jag minns när han stod där på kyrkbacken och fotograferade årets konfirmander. Vilken show det var. Han dirigerade hur ungdomarna skulle ställa sig på kyrktrappan. Sedan försvann han in under skynket, men kom snabbt fram igen för att flytta på någon som hamnat för långt ut. Ofta flyttade han på fel person för han lärde sig aldrig att hantera den spegelvända bilden ordentligt. Det trodde vi i alla fall som tittade på för vi tjöt av skratt åt hans föreställning. Förmodligen skojade han bara med oss alla.

Ja, då reser jag väl på mig då. Få se om jag får med mig vänsterbenet också. Höften krånglar."

På återseende

Torbjörn

2016-12-02 11:23   Vibybo

Väldigt trevligt kåseri. Uppskattas och igenkänns. Men något litet råd får jag dela ut ibland.

Besvara

Svar från pic-tor 2016-12-04 21:40

Tack så mycket Stefan. Jodå, ungdomarna vet inte allt.

Svara

2016-12-02 12:00   ehrsa

Ja, det är väl så där det är.. 'livet'.. Men det låter också rätt fint!
Hälsn!

Besvara

Svar från pic-tor 2016-12-04 21:41

Tack Jan. Ja, så här är väl livet ungefär. Vi strävar och sliter.

Svara

2016-12-02 12:30   GunnarW

En bitvis tung historia hur det kan bli men också med glimten i ögat. Läsvärd och sevärd

Besvara

Svar från pic-tor 2016-12-04 21:42

Tack Gunnar. Nja, inte så tung tycker jag. Gubben drömmer sig tillbaka med lite saknad. Som de flesta av oss.

Svara

2016-12-02 20:50   Khalad

Strålande, fotoblogg nr den är som bäst!/ Björn T

Besvara

Svar från pic-tor 2016-12-04 21:43

Stort tack Björn. Gubben inspirerade mig och jag tänkte en hel del på min far.

Svara

2016-12-02 20:52   Erik Madsen

En meget velskreven historie og genkendelig på mange punkter.
Vi har dog vores børn og børnebørn inden for en kort radius. Og der er da stadig nogle enkelte "guldkorn" til børnebørnene fra morfar :-)
Fint foto som passer perfekt til teksten.
Mange venlige hilsener fra Erik.

Besvara

Svar från pic-tor 2016-12-04 21:44

Tusen tack Erik. Fint att du har din familj på nära håll.

Svara