Den lilla engelska sportbilen
I pausen kände jag en dragning i vänsterarmen och när jag vrider på huvudet så ser jag att H står där prydligt uppklädd. Vi kallar honom vanligtvis för P men han är döpt till H, om han nu är döpt d v s. Jag är också prydligt uppklädd. Förmodligen kavaj, byxor, skjorta och slips. Kanske jag t o m har kostym. H har en snygg kostym på sig, den ser ut att vara nyinköpt. Vi är båda på dans på Folkparken i Gävle och årtalet är förmodligen kring 1970. Vår klädsel är på intet sätt iögonfallande. Klädkoden var så här på den tiden.
Jag undrar naturligtvis varför H dragit mig i vänsterarmen. H är ingen jag direkt umgås med, han är flera år äldre än jag. Kom Torbjörn, säger han. Jag har något jag vill visa dig. Inte har jag någon större lust att följa med honom just då, för jag blev precis avbruten i min spaning när han drog mig i armen. Efter en viss tvekan följer jag ändå med honom. H pratar lite tillgjort och överdrivet korrekt där vi går tillsammans mot utgången. Det som han vill visa finns alltså utanför Folkparkens stängsel. Han leder mig mot parkeringen och snart står vi framför en sådan där liten, engelsk sportbil. Han öppnar bägge dörrarna och ber mig stiga in. Jag har precis köpt den, säger H. Den är verkligen fin, berömmer jag. Begagnad men i fantastiskt fint skick.
Han berättar ytterst detaljerat om bilens förtjänster och jag lyssnar ganska så förstrött. Det är ju annat som drar. Så ber H mig att öppna handskfacket. När jag öppnar luckan tänds ett par, små lampor och jag ser ett pyttelitet barskåp uppenbara sig. Det är klätt i rött tyg. Där finns små glas nedsänkta i bottenplattan och vid ena sidan ligger två små whiskyflaskor i varsin hållare. Jag tar loss en av flaskorna och häller upp ett glas till oss var. Medan vi dricker förhör sig H om vad jag har för mig. Jag berättar att jag flyttat till Uppsala och studerar på universitetet. Jag får inget riktigt grepp om vad H säger att han jobbar med, och jag vill inte fråga heller. För jag vet. Han jobbar tvåskift på sågen i Norrsundet. Jag har själv jobbat där några somrar och sett H på avstånd. Kanske vet H att jag vet. Vi dricker ur våra glas och sedan sitter vi tysta där i den lilla engelska sportbilen.
H vill imponera på mig, det har jag ju förstått hela tiden. Men nu känns det på något vis som om magin, spelet är över. Mer finns inte att säga och i bakgrunden hör jag orkestern spela upp till dans igen. Vi kliver ur den lilla engelska sportbilen och går tillbaka till dansbanan.
H har jag inte sett sedan dess.
En gråmulen och kylig novemberdag står jag och tittar på entrén till f d Folkparken i Gävle. Tror inte entrén låg här 1970 utan längre ned t h i bild. Varför det inte får heta Folkparken längre vet jag inte. Parken låter lite fjuttigt, Folkparken har en helt annan klang. Trots fjuttigheten i namnet framkallar platsen minnen från en tid som varit. Här utanför bjöd mig H att stiga in i hans nyinköpta, lilla engelska sportbil.
På återseende
Torbjörn
Ha det gott!
mvh Tommy
Härlig historia du berättar.
Marianne
Härlig berättelse du hade från din Folkpark.