Tillsammans

Tillsammans är vi starka. Det är ett gammalt ordspråk som fortfarande har sin giltighet. Trots det alltmer individualiserade samhället. Många väljer i dag frivilligt att leva sitt liv i ensamhet och de ska naturligtvis tas på allvar och mötas med respekt. Jag har själv levt länge ofrivilligt ensam. När jag blev ensam var min yngste pojke tio år och jag lovade mig själv att nu är det han som gäller de närmaste tio åren. Det var i alla fall en föresats, men jag vet inte om jag lyckades leva upp till den hela tiden. Nu är han en vuxen man och klarar sig själv sedan flera år. Jag är fortfarande ensam. Det är inte lätt att börja på ny kula efter så pass många år. Är man ensam skaffar man sig också lätt sina egna privilegier som kan vara svåra att rucka på. Ju längre tid man varit ensam desto svårare.

Mötesplatsen för många är i dag nätet. Där möter man massor med ensamma människor som söker kontakt. Jag har testat några mötesplatser med mycket varierat resultat. Många är det som inte vågar ta det sista avgörande steget och själv har jag börjat tröttna. En del har så stora krav på den tilltänkte att de förmodligen aldrig någonsin kommer att träffa den rätta. Ett stort, och lättillgängligt, urval gör det lättare att jämföra och rangordna, och jag misstänker att det är vad många sysslar med och jag undrar om de hinner med några möten i verkligheten.

Fast så många lever ensamma i dag så verkar det inte vara något som vissa företag känner till. Ensamma får inga rabatterbjudanden på resor, hotell etc. Där gäller bara tvåsamhet. Jag har någon gång ringt en researrangör, som skickat ut erbjudanden gällande två personer, om de inte hade några erbjudanden för ensamma också. Nej, det hade de inte, blev svaret. Det var inget de hade tänkt på. Nu är det här några år sedan och jag har inte längre så bra koll.

Ensamhet fungerar alldeles utmärkt när jag fotograferar. Då är jag inte särskilt social utan tänker bara på mig själv och det jag fotograferar. Då passar uttrycket "själv är bäste dräng". Men inte annars.

På återseende

Torbjörn

Rainy Day Women

"Well, they'll stone you when you're trying to be so good

They'll stone you just like they said they would

They'll stone you when you're tryna go home

Then they'll stone you when you're there all alone

But I would not feel so all alone

Everybody must get stoned..." (Bob Dylan)

Ingen på de här bilderna verkade vara särskilt höga dock.

Färger blir extra klatschiga efter ett regnväder och det borde man utnyttja oftare. Här ville jag mest testa min kamera vad den tålde och några timmar i regnet tålde den utan att knota. Själv blev jag genomblöt och knotade en hel del.

På återseende

Torbjörn

Sylvia imiterar

När jag gick på gymnasiet hade jag en klasskompis som var duktig på att imitera kända personer och hans imitation av Tage Erlander var otroligt bra. Han hävdade, min klasskompis alltså, att imitatörer i regel också har ett bra musiköra. Det stämde på honom för han var duktig pianist. Det stämmer också på Jörgen Mörnbäck och Bosse Parnevik, som båda är musikaliska. Det stämmer också på Ann-Louise Hansson, som, om ni inte redan visste det, också är en skicklig imitatör. Sylvia Vrethammar gjorde tidigare också mycket bra imitationer av kända svenska artister. Bla imiterade hon Lill-Babs, Lill Lindfors och Zarah Leander.

Vem imiterar Sylvia här?

Det här är en mycket gammal bild. Närmare bestämt 42 år gammal. Ja, du läste rätt. Jag fotograferade Sylvia när hon uppträde på Parksnäckan i Uppsala sommaren 1971. Av bilderna har jag gjort en bok som naturligtvis Sylvia har fått. Vi åt middag tillsammans, ett villkor från min sida för att hon skulle få boken, och utbytte var sina ex av boken med egna kommentarer. Sylvia är fortfarande en mycket skicklig sångerska och dessutom en mycket stilig kvinna.

På återseende

Torbjörn

Jag minns den ljuva tiden..

...jag minns den som igår (tror jag det heter i visan). Nåja, allt var väl inte ljuvt bara för att man var ung. Jag led av tentamensskräck och varje tentamen var en riktig plåga. Både före, under och efter.

När jag gick på gymnasiet i Gävle började en kompis till mig plötsligt skrika rätt ut när salsskrivningen började närma sig sitt slut. Vakter kom och bar ut honom från aulan. Jag tog mycket illa vid mig och frågade efteråt vad som hade hänt honom. Han berättade då att han inte kunde resa sig efter skrivningen. Detta etsade sig fast i mitt huvud och inför varje tentamen i Uppsala oroade jag mig för att samma sak skulle hända mig. Och så en dag gjorde det det.

Efter en mycket jobbig essäskrivning i historia kunde jag inte resa på mig. Jag kunde inte känna mina ben. Det var mycket obehagligt. De hade inte somnat utan det var en helt annan känsla. Till skillnad från min kompis så tog jag det lugnt och slappnade av en god stund. På mycket darriga ben kunde jag sedan lämna in min tentamen i tid.

Jag vet inte varför det kan bli så här men de här två upplevelserna kunde jag inte förtränga utan de störde mig under hela studietiden i Uppsala. Till en början bodde jag inneboende hos en familj som hade en stor lägenhet. Frun i familjen arbetade bara ibland och däremellan städade hon. Mitt rum var alltid välstädat. Nästan för välstädat. En dag hade hon bonat golvet och jag steg in som vanligt i full fart. Mattan jag klev på gled iväg under mina fötter och jag föll handlöst på rygg och slog även i huvudet. Ganska så omtumlad satte jag mig på sängen och betraktade det nybonade golvet som blänkte som en nyspolad isbana.

Efter en och en halv termin fick jag till slut ett studentrum.

Fönsterdekoration i ett studentrum ht 1970

Jag är så glad över att kunna använda mina två skannrar igen. Med SilverFast 8 har det krånglat mest hela tiden men sedan jag laddade ned Vuescan flyter det på utan problem. Och jag skannar på hej vilt. Gammalt som nytt. Nu är det kul att fotografera med film igen, nu när hela fotokedjan är intakt.

På återseende

Torbjörn

Närstudie av några studenter och lite skannersnack

Under min analoga vecka, som förmodligen förlängs på obestämd tid, stötte jag, vid ett övergångsställe, på några nybakade studenter. Vi kom i samspråk en liten stund och då passade jag på att ta några porträtt. Skärpan sitter kanske inte perfekt men så hade jag bara ett försök också. Dagens ungdomar har inte tid för omtagningar.

Jag har skrivit tidigare om mina problem med programvaran SilverFast 8. Efter uppgradering fungerar inte mina bägge skannrar Epson V750 respektive Reflecta RPS 7200. Jag skrev till LaserSoft men deras svar ger jag inte mycket för. Lösningen för min del heter Vuescan. Laddade ned den avancerade versionen och nu fungerar mina skannrar igen. Du behöver inte, som till SilverFast 8, köpa ett program för varje skanner utan en nedladdning av Vuescan täcker de flesta på marknaden förekommande skannrarna. Suveränt tycker jag. Personligen gillar jag gränssnittet i SilverFast 8 bättre men jag kan inte klaga på resultatet från Vuescan.

För den teknikintresserade kan jag nämna att jag har använt Minolta Dynax 7 och Sony 2,8/85, T-MAX 100 framkallad i X-TOL och skannad i Reflecta RPS 7200.

Ibland är det kul med film, prova på du också.

På återseende

Torbjörn