Glidaren

Han har sina stråk där han glider omkring i sin dyra, fina Merca. Glidaren. Den är knallröd, nytvättad och förmodligen också vaxad. Fälgarna är likaledes omsorgsfullt tvättade och blankpolerade. Själv är han nog också nytvättad och nyrakad, med några stänk av Brut (lite gammalmodig) på haka och kinder. Håret är välansat och troligen svartfärgat, förutom ett stänk av grått, som får mig att associera till grävlingar (och Lasse Holmqvist).

Vill han bara imponera på sin omgivning? Eller är det en ensam man som på alla vis söker få kontakt med kvinnor? Impfaktorn är hög och säkert är det många kvinnor som låter sig lockas och imponeras. Inte så lite påminner det här om det spektakulära parningsspel paradisfågeln utför för att locka till sig en hona. Det gäller att vara "Best in show".

Kvinnorna till vänster intresserar honom inte, nej det är annat högvilt han är ute efter. Kanske dyker det upp några intressanta objekt från maktens boningar till höger? Han stannar till helt kort, läser av strömmen av människor, som väller fram mot Gamla stan, och far sedan tomhänt vidare. Glidaren har mycket att stå i, och han har flera jaktmarker att beta av innan dagen är slut. Säsongen är kort och det gäller att arbeta effektivt.

Varje stad har sin "glidare" och har så alltid haft. Vad gled de omkring med innan bilen fanns? Kanske på en snygg, svart höghjuling, uppklädd i nyskräddad kostym, lackskor och hög hatt. Den fräsige hade säkert också vaxad mustasch.

Spelet om kvinnans gunst har alltid funnits där, och männen har fått ligga i för att få den rätta. Kostat pengar har det också alltid gjort, och den fattige har fått bedriva sitt spel med lånta fjädrar och på enklare scener.

Spelet fortsätter med nya aktörer och med mer raffinerade metoder. The show must go on. Går man inte till final direkt kan man, om man har tur, få en andra chans.

Vad kan mer än en bild sätta igång vår fantasi? Det skulle i så fall vara musik. För mig själv har bild och musik alltid gått hand i hand ända sedan barndomen, och vänskapen dem emellan har inget kunnat rubba på under alla dessa år.

På återseende

Torbjörn

Jag gjorde mitt bästa för att rädda örnarna

Miljögifterna DDT och PCB höll ett tag på att ta kål på våra rovfåglar. Reproduktionen uteblev nästan p g a de skador gifterna åsamkade äggen. De rovdjur som står högt upp på näringskedjan är speciellt utsatta för miljögifter, och för våra rovfåglar såg det dystert ut med flera år av misslyckade häckningar. Efter flera år av larmrapporter förbjöds DDT och PCB under 1970-talet. Miljögifterna försvann ju inte över en natt och stödutfodring av rovfåglar fick göras under flera år. Havsörnen t ex var ett tag mycket illa ute, men den giftfria stödutfodringen bidrog till att stammen så sakteliga återhämtade sig.

Allt är nu alltså frid och fröjd? Nej, det tycks som om vi de senaste åren ser en repris av vad som hände under tidigare år, vad gäller misslyckade häckningar. Det kunde man se i måndagens avsnitt av Vetenskapens värld på SVT. Problemet tycks vara mest uttalade i ett område av Norrlandskusten där skogsindustrierna ligger tätt efter varandra. Tidigare släppte fabrikerna ut massor med fibrer rätt ut i havet. Trädplantorna behandlades på den tiden med DDT, för att förhindra insektsangrepp, och giftet blev kvar i det fullväxta trädet. Förmodligen är det DDT som nu sakta frigörs från de enorma depåer av fibrer som dumpats i havet längs hela Norrlandskusten. Inga säkra bevis finns ännu, men mycket starka misstankar.

Jag har själv sett hur massafabriken i Norrsundet släppte ut fibrer i havet. Miljölagstiftningen var tidigare mycket slapp inom det här området. Den enda "rening" av utsläpp som förekom, vid den här fabriken, under många år bestod av två gigantiska propellrar som tryckte ut skiten långt ut till havs. De sommarstugeägare som bodde intill fabriken var nöjda liksom myndigheterna. Det här var tillåtet enligt gällande lagstiftning. Senare installerades en sedimenteringsbassäng där fibrerna från processvattnet fick sjunka till botten, för att sedan skrapas upp på ett transportband och återföras till processen. Miljölagstiftningen hade skärpts och dessutom hade massaveden stigit i pris. Detta tillsammans gjorde att bolaget blev mer angeläget om att minska på fiberspillet.

Tyvärr fungerade inte den här anläggningen särskilt bra. En sommar när jag arbetade på fabriken hade jag bl a ansvar för sedimenteringsbassängen. Den fungerade mycket dåligt och behövde repareras. I stort sett allt spillvatten pumpades orenat rakt ut i havet via de gigantiska propellrarna. Jag rapporterade till min chef, som bekräftade mina iakttagelser, men som samtidigt menade att reparationen av reningsanläggningen hade mycket låg prioritet. Det fanns annat som var mycket viktigare.

Som sagt var, nu ligger skiten på havsbotten och sakta men säkert frigörs alla gifter som finns lagrade däri. Skogsbolagen och deras aktieägare har förklarat sig vara oskyldiga och myndigheterna verkar inte vara särskilt intresserade av att rättvisa skipas. En eventuell rättsprocess lär förmodligen bli knepig att driva, eftersom lagstiftningen på den här tiden var slapp och skogsbolagen kunde göra lite som de ville. Lagstiftning med retroaktiv verkan är ju inte tillåten i det här landet, så bovarna lär nog klara sig den här gången också.

Strömming och lax från de här vattnen bör man numera bara äta vid enstaka tillfällen, annars lagrar vi på oss gifterna. Havande kvinnor ska helst inte äta alls av de här fiskarterna, så det är inte bara örnarna som ligger pyrt till.

Jag gjorde i alla fall mitt bästa.

Som synes fortsätter jag mina strövtåg på gator och torg. Jag tröttnar aldrig på möten med människor, och den ena dagen är inte den andra lik. Undrar ni om jag fick på moppe av damen med handväskan? Nu ska man ju inte berätta alltför mycket om sina bilder, utan låta betraktaren själv läsa in vad där kan finnas, men här kan jag avslöja att mötet slutade helt utan blodvite, och vi skiljdes åt som vänner med stora leenden på våra läppar. Är man bara snäll och vänlig mot de man möter får man ofta ett leende i retur.

På återseende

Torbjörn

Är Kamera&Bild en seriös fototidning?

Har prenumererat en längre tid på fototidningen Kamera&Bild, och nu vill tidningen att jag ska fortsätta med prenumerationen en period till. Men jag är tveksam, jag tycker inte tidningen håller måttet helt enkelt. Det gäller flera saker och jag tänker inte presentera en lång lista på vad jag inte gillar, men några saker ska jag naturligtvis nämna.

Trycket är är ofta blaskigt med dålig kontrast och urblekta färger. Inte sällan är högdagrarna utfrätta, med nästan ingen täckning alls. Jag har svårt att tro att tidningen enbart publicerar bilder från fotografer som fotograferar så här. Den tekniska kvaliteten är helt enkelt för dålig. Det handlar ju om en fototidning och inte en simpel veckoblaska. Layoten är i många fall bedrövlig, där t ex pyttesmå bilder ska illustrera något i texten.

Sedan har vi så kameratesterna. I senaste numret får vi t ex veta att Sony A99 fått inbyggd bildstabilisering – till skillnad från den gamla modellen Sony A900! Som bekant har ju Sonys alla systemkameror, med A-fattning, inbyggd bildstabilisering och har så haft ända sedan de, efter uppköpet av Konica-Minolta, presenterade den första modellen A100. De övertog tekniken från de senare, vars 7D och 5D båda hade inbyggd bildstabilisering.

Som läsare av en fototidning förväntar jag mig att redaktionen är påläst och kunnig, och att de tester och artiklar som presenteras är vederhäftiga och ger läsaren korrekt information och kunskap. Jag får ett intryck av att tidningen består av ett gäng glada amatörer, med bristande kunskaper inom många områden, som gillar fotografering och som "håller på att lära sig göra en fototidning".

Kamera&Bild känns helt enkelt inte som en "färdig" produkt, och för mig blir det inte någon förlängning av prenumerationen. Kanske jag återkommer någon gång i framtiden när tidningen "blivit färdig".

Lightroom

She looks upstairs

Watching people

Waiting for the bus

Brass rails

Jag har prenumererat på tidningen FOTO, med några kortare avbrott, sedan slutet av 1960-talet. Jämfört med Kamera&Bild håller den generellt sett högre kvalitet, både vad gäller det redaktionella innehållet, som tryckkvalitet och layout. Kanske skulle man komplettera med en utländsk fototidning av hög klass? Jag har ingen överblick över vad som finns där ute, men ni som läser det här inlägget kanske har några intressanta tips.

På återseende

Torbjörn