Varför går det så dåligt för Sirius i fotboll? (1)

I dagens nummer av Upsala Nya Tidning (UNT) kan man läsa att Sirius fotbollstränare har sagt upp sig. Det har gått trögt för laget under en längre tid och nu riskerar man att åka ur Superettan. Jag besökte Studenternas IP i måndags för att se matchen Sirius-Ängelholm. Här kommer först min korta analys av matchen och längre ned bildbevis med kommentarer.

Analys

Första halvlek spelar Sirius vekligen uselt. Lågt tempo, stillastående och dåliga passningar. Ingen i laget tar tag i spelet. Ängelholm är mycket bättre med snabbt passningsspel där många i laget deltar. Man gör två mål inom fem minuter mot ett mycket passivt Siriusförsvar. Korta stunder, speciellt i början av andra halvlek, spelar Sirius riktigt bra med fin rörlighet och snabba passningar. Men det verkar som om spelarna inte vet vad de ska göra. De hamnar ständigt i en återvändsgränd med mycket få avslut. Ständiga inlägg mot ett väl samlat försvar. Inga anfallare försöker sig på genombrott. Det kan bara sluta på ett sätt - förlust.

Bildbevis

När jag vid hemkomsten studerade bilderna fann jag en mängd avslöjande detaljer som också kan förklara varför Sirius förlorade den här matchen. Sirius har blå tröjor och Ängelholm gula.

Publikvärdarna är tjuriga och vänder publiken ryggen

Motståndarnas målvakt retas. Han vet att Siriusspelarna hatar Johnny Cash och gör I walk the line

Motståndarna är stygga

Motståndarna står i vägen

Motståndarna har överläggningar med domaren

En del av hemmaspelarna sparkar på fel boll

Några av de nya spelarna vet inte vad hands är

Det är vanligt att spelarna tar fem minuter då och då

Men det kanske besynnerligaste av allt; Man träffar sina polare under matchen

Ja, som ni ser så är kameran till stor hjälp när en fullständig matchanalys ska göras. Förhoppningsvis tar Sirius nye tränare till sig den nya tekniken (jag hjälper gärna till) i sitt updrag att hålla laget kvar i Superettan.

Må så gott

Torbjörn

Höstterminen börjar på Ellens

Så var det dags för höstterminsstart på Ellens bageri. Magister Bengt ringde in och lokalen fylldes snabbt med talträngda, vetgiriga och fikasugna ungdomar. Undertecknad missade ett tåg och råkade ut för kraftigt försenad ankomst. Turligt nog slapp jag både örfil och kvarsittning för magistern var upptagen med att läsa specarna för den nya Leican!

Specarna för Leica M9 granskas

Skuggspel

En gammal Leica M6 duger ett tag till

Så ringde det ut och jag traskade tillbaka till centralen. På vägen dit hamnade jag mitt upp i en cykeltävling där en av de tävlande precis ryckt loss från huvudklungan :).

Min spaning efter den tid som flytt fortsätter. Det här var bara ett mellanspel.

/Torbjörn

På spaning efter den tid som flytt

Jag fortsätter min resa bakåt i tiden. Vad är det egentligen som sätter igång våra minnen? För Marcel Proust var det en Madeleinekaka som han doppade i en kopp te. Smaken fick honom att minnas hela sin ungdom. Allt detta har han beskrivit i sin berömda romansvit "På spaning efter den tid som flytt". Ett av mina livsprojekt är att plöja igenom Prousts mästerverk.

Vad var det som satte igång min resa 35 år bakåt i tiden?

Var det en radiomast kanske?

Eller var det The Hollies?

Det här börjar nästan likna Lilla Anna och Långa Farbrorn men hav tålamod spaningen fortsätter!

Vi ses!

/Torbjörn

Tiden som försvann. Kommer den tillbaka?

Kör igång min blogg med lite funderingr kring tidens gång. Vid min ålder börjar föräldrar dö bort liksom vänner och bekanta. En kompis gick bort i veckan. Det är inget märkligt med det. Det är livets gång. Inget är som det varit. Visst är det vemodigt och det känns som om det är bråttom. Bråttom att leva och att hinna med. Men vad är det som ska hinnas med efter det att man kommit hem från jobbet och affärn. Jag har inget svar. Ett är då säkert. Jag ska inte lägga på mig några tvång som att ta en bild varje dag. Det är som att tvinga i sig falukorv varje middag. Inte särskilt kul, och dessutom mår man säkert inte bra. Jag har sett bloggare här på FS som har som mål att ta bilder varje dag. Jag har också sett bloggare som mår dåligt och slutat blogga. Kanske har de alldeles för höga ambitioner. För mig har fotografering alltid varit lustfullt och jag hoppas att det så förblir.

Min öppningsbild i bloggen är en bild på Ylva från 1971. Vi träffades sista april året innan i Uppsala. En tid efter det att bilden togs träffade jag Eva och blev blixtkär. Hon kom att bli min hustru och mor till våra två söner. Eva är borta sedan mer än 10 år. Jag undrar ibland vad det blev av Ylva. Kanske kommer svar senare......

/Torbjörn