Gesällen/Gåvan. Ett sommarminne
Det var vid midsommartid. Vi tillbringade några dagar i stugan i Hälsingland. Amerikanarna var också där, som alltid vid den här tiden på året. Barnen for omkring på upptäcksfärd överallt. Bland stenarna bakom stugan, i växthuset, i trädkojan, i köksträdgården – ja, nästan överallt for de omkring. De kom och visade oss vad de funnit. En fjärilslarv, en död fladdermus (som drunknat i vattentunnan), skalbaggar och blommor vi inte kunde namnen på. Sedan blev det jordgubbar med vispgrädde. Kaffe därtill till de vuxna och saft till barnen.
Vi spanade efter fåglar men såg inte några, förutom några skator. Inte en enda av fågelholkarna hade några inneboende. Det var kusligt tyst. Fågelkvitter hör sommaren till, men sommaren 2019 fick vi vara utan. Mycket märkligt. Naturligtvis spekulerade vi i vad det kunde bero på. Kall vår och försommar med för lite insekter till följd? Matbrist alltså? Skogsavverkning? Mycket skog hade fällts runt omkring stugan. Vi kom inte fram till något entydigt svar men tyckte alla att det var obehagligt med denna tystnad.
Efter jordgubbarna och grädden for barnen i väg igen. En stund senare kom E. och sa att hon hade en gåva till mig. Hon sträckte fram sin lilla hand och där låg två röda, fullmogna smultron. Vi tog ett var sitt och njöt tillsammans av de läckra bären. Sedan tog hon mig i hand och sa:
- Nu ska vi plocka blåbär, jag vet ett bra ställe.
Hon drog i väg med mig till blåbärsbuskarna. De är inte så långt bort. Högst 50 meter från stugan. I en slänt, alldeles intill grusvägen, var det fullt med blåbär. Vi fyllde våra kupade händer med solvarma bär som vi sedan skrattande mumsade i oss. Med avslöjande blå fingrar och läppar återvände vi sedan till de andra. Då kände vi alla den svala sjöbrisen. Vi satte på oss tjocktröjorna. För ute måste man vara när det är midsommar.
På återseende
Torbjörn
Sten