Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Den lilla flickan

1986-1996. Just så stod det. På gravstenen på den lilla kyrkogården utanför Uppsala. Hon var bara tio år när hon dog. Tio år. Livet hade knappt börjat så var det slut. Den lilla flickan tyckte om hästar. Det kan man se på gravstenen där en hästprofil är inristad. Under en enbuske vid sidan av graven ligger en liten, blå, sliten trähäst. Säkert en leksak från flickrummet. När jag står vid graven funderar jag på vad som hänt henne. Sjukdom? Olycka? Kanske ramlade hon av sin ponny och slog huvudet i en sten? Eller, såg hon inte bilen när hon sprang över vägen ivrig att få komma till stallet? Många frågor men jag får inget svar där jag står och tycker att det är ledsamt med döden. Alltid. Men kanske speciellt när den drabbar små barn. Man lever ju så kort tid och är död så fruktansvärt länge.

Jag tänker på min yngste grabb när jag står där. Han föddes 1987 och är i dag en vuxen man som studerat, jobbat, rest ut i världen och som nu temporärt bor hos mig . I morgon ska han på jobbintervju. Han har också varit och tittat på en lägenhet. Helt normala aktiviteter när man är född 1987. Eller 1986. Den lilla flickan hann kanske börja i fjärde klass. Hon hade börjat läsa engelska: "Hallo Bill! How are you? I am fine, thank you. How are you? I am fine to." Hade hon fått leva hade hon i dag varit 24 år och kanske blivit mor för första gången.

Jag befann mig på kyrkogården mest av en slump, även om det händer att jag besöker kyrkogårdar när jag kommer till en främmande plats. Det var ju den gäckande aspen som jag var ute efter. Lekande aspar ska ju vara något fantastiskt att få se. Jag går ned till forsen och konstaterar att det är väldigt mycket vatten. En kvinna kommer gående över bron och jag frågar henne om aspen börjat leka. "Nej, det är alldeles för mycket vatten", svarar hon. "Dessutom har det varit för kallt", fortsätter hon.

Jag sätter mig på trappan till den gamla klockstapeln och tar fram kaffetermosen och mina smörgåsar. Ljudet av kaffe som rinner ur termosen gör mig än mer kaffetörstig. Naturligtvis doppar jag smörgåsen i kaffet. Nu när ingen ser mig. Det är så gott. Föräldrar kommer i sina bilar på vägen nedanför för att hämta sina barn som går i förskolan längre in efter vägen. Efter kaffet strosar jag runt på backen och upptäcker några blåsippor som vågat sig upp. Jag upptäcker också en hög av begagnade gravstenar som gjort sitt. Gravkontrakten har gått ut.