En fältmarskalk och hans rustning

Om Herman Wrangel

Man kan läsa om honom på Wikipedia. Det var hans son, Carl Gustav Wrangel, som började bygga Skoklosters slott, ett av norra Europas främsta barockslott och Sveriges i särklass största privatpalats. Slottet var inte färdigbyggt när han dog. Men han ordnade det så att hans far, fältmarskalk, riksråd och generalguvernör i Livland, fick sitt gravmonument i Skokloster kyrka.

En tysk stuckatör har gjort monumentet. Förmodligen även väggarna som är prydda med 3-dimensionella krigsscener.

Sin rustning fick han dock inte med sig till himmelriket. Där står den och saknar sin herre.

Som jag minns det åker vi en tur till Skokloster varje sommar, ibland även på vintern, sedan vi flyttade till Stockholm. Jag har tagit åtskilliga bilder vid Skokloster slott och kyrka.

Eders Hängivne historiestuderande

PS
Bilderna tagna med en Chinon Genesis II och Kodak Color Plus 200

Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar. 

Betraktelser från Montreal -6

Om lite av varje och gospelsång

Idag gick mina flickor till botaniska trädgården. Det var märkligt nog lite folk i parken förutom växtligheten som verkligen har kommit igång. Jag erbjöd dem att ta med digitalkameran, ni vet flickor och blommor, men de chockade mig med att avstå.

Själv tog jag mig in till Place des Arts för lite gatufotojakt med Zeissen och Sonnaren. Det gick bättre idag än igår men särskilt lätt var det inte. Kände mig lite ringrostig dessutom. Och jag har blivit kräsen, inga ryggar, inga bilder rätt in i folkmassan och inte folk som äter. Jag sökte geometrier och skuggor att bygga en komposition omkring och intressanta människor att få in där. Det finns egentligen hur mycket som helst men, som sagt, jag har blivit kräsen.

Tunnelbanan i Montreal har ett par egenheter. Den går på gummihjul som en buss. Den har också gummihjul mot sidorna, som stödhjul för att hålla sig på "spåret". Man kan tycka att tågen borde bli tysta av det men det är tvärtom. I Stockholm går de tystare. Jag undrar förstås också var de får kraften ifrån. Det vet jag inte ännu. I Montreal kör tunnelbanan högertrafik. I Sverige kör ju all spårtrafik vänstertrafik. En station har båda spåren i mitten och perrongerna på var sida om spåren. Man måste alltså se till att gå till rätt perrong. Lite opraktiskt tycker jag som är van en perrong i mitten på de flesta stationer. Nog om tunnelbanan.

Eftersom jag körde analogt större delen av dagen så blir det bara lite bilder från kvällens Gospelkonsert. Dottern sjunger i en gospelkör och idag sjöng de utomhus och delade ut flyers inför sin avslutande vårkonsert före sommaruppehållet. Det blir bilderna från idag.

En del av den förbipasserande (ofrivilliga) publiken tycktes bli upplivade av sången.

Den inspirerande och roliga körledaren.

Mellanformataren

Betraktelser från Montreal -5

Om en modern helgedom och mirakler i vår tid

Återigen går vi till en kyrka. Den här gången till St Josefs katedral vid sidan om Mont Royale. Vi var här för sex år sedan också och ville bara komma tillbaka. Den här bloggposten börjar hos Fader André i det enkla kapellet vid sidan om den storslagna basilikan.

Fader Andrée (född Alfred Besette) föddes i Quebec 1845 och dog 1937, 91 år gammal. Under sin livstid har han tillskrivits tusentals rapporterade helbrägdagörelser. Fader André ägde nämligen Helandets gåva. Han kanoniserades och blev helgonförklarad av den nyss abdikerade påven 2010.

I det lilla kapellet finns många käppar och tavlor med tacksamma ord som tysta vittnesbörd om att mirakel kan hända i modern tid. Det jag alltid slås av är varför det inte fortsätter hända som ett vittnesbörd om den gode Guden som vill alla människor gott. Medan jag väntade utanför kom en äldre herre gående bilvägen upp, knäböjde med jämna mellanrum och kysste marken. Väl framme stod han en stund vid stayn av Fader André, vände sedan och gick hem igen samma väg som han kom. Utan käpp. Månne blev han helad genom Fader André i sin ungdom?

Fader André bodde under enkla förhållanden i ett rum ovanpå kapellet.

Här är den mäktiga basilikan. Till vänster bakom träden finns de långa trapporna från parkeringen upp till katedralen. Den här gången liksom den förra fick vi se pilgrimmer gå på knä uppför stentrapporna. När man väl kommit in finner man en mängd rulltrappor som forslar oss vidare upp mot härligheten. Det pågår en gudstänst i en "mindre" avdelning så dit går vi inte in och stör.

Här är det verkligen annorlunda än i Notre Dame som ju nästan är översmyckad. Här är allt mycket enklare men inte mindre vackert för det, i min enkla mening. Det här tycker jag bättre om än överdådet.

Lite närmare högaltaret från sittplats. Förra gången vi var här lyste lyste sidosträvorna vackert klarröda. Nu var de dämpat rödbruna och jag förstår inte varför.

I korsgången ser man in i det lika mäktiga tvärskeppet.

I små gångar mellan huvudskeppet och sidoskeppen finns reliefer med Jesu lidandes väg.

Högaltaret snett bakifrån. Bakom allt fanns också små rum och bänkar för enskild bön och meditation. Jag skulle tro att det fanns mycket mer än vad vi faktiskt såg.

Arkitekten har verkligen använt ljuset som en del i sin skapelse.

Efter basilikan gick vi korsets väg i kyrkans trädgård. Den slutar följdriktigt vid ett kanadensiskt Golgata. Sedan avslutade vi vår vandring på Kristi himmelsfärds dag vid himmelsfärdsstatyn.

Efter detta for flickorna till marknadsplatsen vid  station Jean-Talon medan jag bytte kamera till gatufotoekipaget och åkte till station Mont Royale för att se om det fanns nåt där att plåta, men nej, det var inte rätt plats. Även fast jag gick avenyn upp och ner blev det bara ett par bilder. Jag såg en annan uppenbar gatufotograf som dök upp i en korsning, kollade läget, och försvann lika fort som han dök upp.

Mellanformataren

PS
Jag ber om ursäkt för de nästan oredigerade bilderna. Den här mini-PC:n är verkligen en tålamodsprövande apparat. När jag kommer hem och ser vad ni sannolikt ser kanske jag byter ut några bilder.

Try before you buy

Om andra försöket och ett tätt avlopp

Mina profilbilder gör nya landvinningar. 2003 är nästa år och endast tvenne händelser kommer att rapporteras. Jag börjar med ett tätt avlopp.

Redan året innan köpte vi "ett hus vid skogens slut" men fortfarande inom tätorten Åmål. Huset var byggt 1963 och det mesta var original förutom en del tapeter som bytts senare men ändå inte de senaste tjugo åren, kan jag tro. Emellertid hände det sig ganska ofta att badkarsavloppet blev tätt och i det här huset var det ett bekymmer. Badkaret var inkaklat och det fanns en liten lucka i golvhöjd där man kunde sticka in handen och med lite tur och några verktyg rensa avloppet hjälpligt för ett tag. Men till slut blev det tvärstopp och inget tycktes hjälpa. Visserligen var badrummet i behov av en total makeover men det var inte påtänkt förrän senare. Så det blev till att göra en temporär lösning.

Före

Efter

Några år senare gjorde vi färdigt och då blev det så här.

Nå, det andra försöket är något helt annat. Efter att ha bott ihop ett par år fann min kvinna och jag det för gott att gifta oss. Det blev i Borgviks kyrka med middag på Kvarnen. Sällskapet bestod av tio personer. Nataliya och jag förstås, hennes dotter och mina tre söner, mina föräldrar, pastorn och en god vän som spelade trumpet till ingångsmarschen.

Rödögda barn. Att ta bort röda ögon direkt i kameran var inte uppfunnet vid denna tid, vilket härmed bevisas. Och fortfarande är det Olympus µZOOM:115 som används till att dokumentera vardag och fest.

Det nygifta paret. Det är han till vänster som är profilinnehavaren.

Mellanformataren

PS
Och vi hänger fortfarande fast vid varandra.