Parmaskinka

Om en långsamt hantverk

Jag har varit på konferens i helgen. På mitt företag brukar det innebära intressanta studiebesök. I helgen for vi till Parma. Redan på fredag morgon faktiskt. Förmiddagen gick åt till resan och eftermiddagen ägnades åt att besöka en världens bästa tillverkare av Parmaskinka, Ruliano, uppe i de Appenninska bergen. Här kommer lite bilder från det studiebesöket.

Ankomsthallen. Här kommer färska skinkor in.

Först formas skinkan till sin karaktäristiska form

Saltningsstationen. Tyvärr blev det ingen bild att visa på hur de gjorde.

Men det är ju kul att se andra arbeta.

Här hänger mer än 60.000 skinkor för att mogna. Fönstren är inga vanliga fönster. De är galler som släpper in de salta vindarna från havet och automatiska luckor på insidan reglerar när de är öppna enligt ett visst schema.

Efter 18 eller 24 månader tas de ut och förpackas. Den yngre skinkan är mildare och den äldre har en stark karaktäristisk smak.

Efter insaltningen förseglas skinkan med vax

Vi fick smaka förstås. Både den yngre och den äldre. Gott.

Eders Hängivne

PS
Hela härligheten dokumenterades med min X100

En riktig fototidning

Om att gräset är grönare nån annanstans

Det kvittar nästan vilken "fototidning" man tittar i idag så domineras innehållet av tekniknörderi, nyheter och tester av alla de slag och med tanke på tillverkarnas frenesi att skapa nya grejer hela tiden så måste naturligtvis fackpressen hänga med i svängarna och recensera allt så gott det går. Allt för att underhålla det ständiga behovet av bättre grejer, vare sig det behövs eller inte. Det är inget fel i det. Dessa tidningar behövs, särskilt för dem som ska köpa för första gången eller byta utrustning för att tekniken har utvecklats så mycket att ett byte är önskvärt. Själv har jag kommit till den punkten att jag inte anser mig behöva mer. Eftersom jag, för det mesta, fotograferar analogt och väldigt lite nya produkter ser dagens ljus på den sidan koncentrerar jag mig på bilderna. Sedan ett par år tillbaka har jag därför avslutat de få tidningar jag prenumererat på och i nuläget har jag bara en kvar som nog kommer att möta samma öde när förnyelsen efterfrågas nästa gång.

Sedan flera år är jag mer intresserad av bildernas innehåll än vilken utrustning som använts. Jag har också börjat köpa bilder av några fotovänner vars fotografiska produktion håller hög kvalitet. Man får passa på innan de blir kända (och dyra), tänker jag. Det enda jag känt behov av nu är att inhämta inspiration från tidningar som har bilder som sitt främsta attribut. Det finns inte så många kvar i världen. De flesta har gått i graven, som t ex Life. Den här gången har jag valt National Geographics som jag har haft kontakt med på olika sätt genom hela mitt liv.

Den är inte kliniskt ren från fotoreklam men det huvudsakliga innehållet är allt annat än fotografiskt tekniknörderi. Djupgående reportage med mycket bilder som jag har saknat tidigare. Den rymmer mitt intresse för världens folk och länder, andra kulturer och historia. Just det här numret hade inte ens någon kamerareklam. Lite naturfotografi fanns förstås med. Men det får jag tåla.

Eders hängivne

PS
Man kan se många fina bilder i dagspressen också. DN:s fotografer håller hög klass. 

Berlin am Morgen

Om en morgonpromenad runt hotellkvarteret

Eders hängivne

PS
Mätsökarkamera, 50 mm och HP5+ 

Nu har'e hänt igen

Om gamla bilder som lever sitt eget liv

Det är ett underligt fenomen, det där. Att gamla diabilder blir populära efter många år i diamagasinet. För en vecka sedan laddade jag upp just en sån där gamling från 1995 på mitt tumblr. Vi var på Naxos ett par höstveckor och just den här bilden tog jag i Hora Naxos' gamla stad som vi utforskade i långsam takt.

Med en billig gammal spegelreflexkamera och normalzoom. Ingen värstingkamera behövs för mina minnesbilder. Bildvärdet sitter nog i de minnen den återkallar.

Eders Hängivne

PS
Ibland tycker jag att jag tog bättre bilder förr... 

Över havet igen

Om en tripp till Kanada

Jag hade varit i USA flera gånger med föräldrar och i tjänsten 1998-2001. Som omväxling reste vi för att hälsa på frugans dotter och frugans bror med familj i Montreal 2007. Staden Montreal ligger på en ö mitt i Lawrencefloden men är förstås tillräckligt stor för att breda ut sina förorter vid sidan om samma flod. Det anmärkningsvärda ur min synvinkel är hur platt landskapet är runt staden vilket syns väldigt tydligt när man står på toppen av det enda berget i närheten, Mont Real. Berget har förstås gett namn åt staden. Lite bildminnen kommer här.

Vi bevittnade den årliga åminnelsen av slaget vid Chryslers Farm. Alla överlevde.

Kanadas motsvarighet till Gammelvala, Upper Canadian Village

En botanisk trädgård i Montreal

Dottern med pojkvän var medlemmar i en slagverksgrupp. Jag genomled deras övning på halvannan timme. Missförstå mig rätt, jag gillar slagverk men då tillsammans med musik.

Ute på landet hittade vi en lönnsirapsfabrik.

Broar är inte bara Claes Wåhlins gebiet. Den här gick vi på också.

Vattenfallen i St Ursule

Familjen beskådar fallen

Utsikt från Mont Real

Min bästa och mesta reskamrat. Den har varit med på otaliga resor. Nu är den ganska sliten men så länge den hänger ihop får den hänga med.

Månadens profilbild är från den där slagverksövningen. Kroppsspråket säger väl sitt, eller hur?

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med Canon Powershot A80, 4Mpixlar och jpeg direkt i kameran.

PPS
I vår bär det antagligen iväg igen. Med ett koppel av kameror, digitala såväl som analoga och en hel del film.