Den nya osakligheten

Eller tillbaka till framtiden.

Den nya sakligheten  var en protest mot den experimentella tidsepoken inom olika konstarter, såsom piktorialism, impressionism, futurism m fl ismer. Här ska målas och fotograferas "sakligt", verklighetstroget och oförställt, realism och sanning var ledord. Skarpt och tydligt skulle det vara. Den nya sakligheten fick fäste i samhället och inspirerade bl a funktionalismen på 30-talet. Och det fastnade obönhörligt hos amatörfotografer i Sveriges fotoklubbar. Möjligen kan Photoshops inträde i världen ha börjat rucka på denna maxim av skärpa och tydlighet. Några amatörer har i alla fall hängivit sig åt makalöst fantastiska bildkreationer där gränsen mellan fotografi och konst inte är så tydlig. Det är uppfriskande men samtidigt skrämmande. Emellertid är de flesta av oss fast i den nya sakligheten som såg dagens ljus 1923. Och den har ett djupt rotat fäste i svenska fotoklubbar och hos amatörer i alla åldrar. Kanske särskilt i den äldre generationen (där jag befinner mig). Skärpa och tydlighet. Realism och sanningstrohet.

Jag tänker ofta på det här när jag klentroget ser på mina egna bildresultat. Vad är det jag håller på med? Men det är lika svårt för en gammal fotograf (jag har hållit på i över 50 år) att lära sig ta nya bilder som det är för en gammal hund att lära sig sitta snyggt. Likväl måste jag försöka bryta mig loss från mitt vanliga dokumentärfotograferande till något annat, nytt och fräschare. Jag har sedan länge slutat att tävla med bilder då jag funnit att bildbedömare har för dålig förmåga att motivera sina bedömningar. (Och då lär man sig ju ingenting). Likaså är jakten på plaketter och hedersomnämnanden en fåfäng jakt på erkännande och en stund i rampljuset. Det tar bara värdefull tid från bildskapandet.

Nej, nu måste det bli andra bullar på nytt recept.

Det här är ju inget nytt för någon utom mig själv. Jag har aldrig gjort det förut. Och det är bara första steget.

Jag kommer förstås att dagligen återfalla i dokumentären om mitt liv. Men jag ska verkligen försöka mig på lite mer experimentell fotografi för mina mörkrumssessioner.

Eders ödmjukt hängivne

PS
Helt avsiktligt avstår jag från tekniska detaljer om bilden. Ni som känner mig kan nog räkna ut en del. Det är bilden som är det intressanta, inte hur den har kommit till. Vad ger den för intryck? Hur tolkar du den?

PPS
Jag har varit medlem i fotoklubbar sedan 1985 men deltagit i deras aktiviteter långt innan dess.

Dinosauriernas återkomst

Om att dinosaurierna förökar sig

Varning: Det här inlägget är bara på skoj. Det finns inte en enda allvarlig bokstav.

Idag fick jag ett nyhetsmail från en fototidning (som jag inte prenumererar på) med huvudnyheten "Fotografera först- fokusera sen". Plötsligt förstår jag vad som pågår. Vi berövas tillfredsställesen av att göra rätt första gången! Man har uppfunnit ett sätt att rätta till misstagen efteråt så att ingen skada är skedd. Ja, egentligen finns det redan begränsade möjligheter att ta bort oönskade defekter ur sina bilder, men det här? 

                                                                                         ~~~oOo~~~

Det där med dinosaurieframställningen sker från två håll. Precis som tunneln genom Hallandsåsen. Det ena laget består av gamla stofiler som fortfarande håller på med film och gamla gluggar  och de tenderar att bli fler med åren (det borde väl logiskt vara tvärtom). Det andra laget är de som är födda på den digitala sidan men har upptäckt att det fanns ett annat sätt förr i tiden. Det går inte lika fort på den sidan men de blir fler och fler de också. De som vågar vägra digitalt och som skiter i alla nya bedårande finesser. Men även om dinosaurietillväxten artar sig bra så är det inget mot den lavin av moderna fotografer som erövrar varje ny finess och pluggar in den i sitt liv. Ett par generationer senare föds nog individer med Photoshop i generna eller i värsta fall blir de själva en plug-in till Photoshop. Och alla bilder är perfekta. Hemska tanke.

 
Andra shoppare i en perfekt inperfekt bild

 Mellanformataren

Bungyjump utan rep

Det här skulle kunna vara ytterligare ett Då och Nu-inlägg men eftersom jag inte har några bilder från Då utan endast minnen omvandlade till text får det bli ett ovanligt inlägg. Nu-bilden får du här direkt. Som både författare och fotograf har jag förtroende för läsarens/betraktarens egen föreställningsförmåga så för att ge din fantasi de rätta förutsättningarna kommer nu en bild som beskriver miljön i vilket det här dramat utspelar sig.

Marinan alldeles till höger utanför bild. Den stora planen rakt fram är skådeplatsen.

Åmåls hamnkontor låg här mellan marinan och restaurang Hamncompagniet och blev senare Vänerns Seglationstsyrelses kontor. Min morfar jobbade f ö  och bl a som hamnfogde i Åmåls hamn. Fast han hade kontoret hemma. Över skrivbordet hängde en tavla med en fullriggare med alla segel satta på havets bölja. Den tavlan hänger nu i mitt arbetsrum. Hans kontorsstol står också på mitt kontor. Med kameraväskan tryggt redo ovanpå.  Men nu tappade jag tråden.

Föreställ dig nu att det ligger en enorm sandhög där till vänster om marinan. Så enorm att lastbilar backade upp på den för att tömma mer sand till högen. Uppfarten blev naturligtvis mycket packad och sanden var hård ända upp till branten på andra sidan där frontlastare slukade skopvis med sand för diverse bruk. De lämnade efter sig en brant slänt som var oemoståndlig för alla grabbar i grannskapet. Vi hoppade utför branten för att få våra adrenalinkickar som dagens bungyjumpare gör. Men utan rep. Vi hade en inbyggd fjädring som raskt tog oss uppför sandhögen igen för nästa hopp. Om vi hoppade för långt bet vi oss i tungan. Det gjorde ont men stoppade oss inte.

En gång skulle jag och ett par klasskompisar, Bobo och Gunnar ”Snoken”, skrämma min lillebror d.ä., Michael. Planen gick ut på att jag skulle gömma mig bakom sandhögen  och Bobo och Gunnar skulle springa och berätta för Michael att jag hade hoppat i sandhögen och blivit begravd under sanden. Michael var redan då en förståndig grabb, det har suttit i ända tills nu och jag oroar mig för att han aldrig ska tappa förståndet nån enda gång, så han gick direkt till mamma och berättade om händelsen. Då blev det fart på mor och jag såg redan på håll att det var fara å färde. Ett åskmoln färdades över mammas huvud i samma hastighet som hon. Det var ingen nåd att få, bara att lomma hem med en ilsken mor vid sin sida medan mina klasskamrater flinande lommade åt sitt håll. Fast lite skärrade var de också.

Klassens pojkar på skolresa 1964. Bobo och Gunnar längs ner till höger.

När marinan byggdes flyttade kommunen sandhögen till sitt förråd i utkanten av stan. Dessutom bakom stängsel och grindar. Slut på det roliga. Det är synd om dagens barn som aldrig får göra något farligt på egen hand.

Då och nu 4 - Uthuset

Det är vemodigt att gamla miljöer försvinner men så är ju människans förbannelse att vilja göra allt bättre och finare än det har varit förut. Så det är tur att någon fotograferar och bevarar minnen åt eftervärldens nostalgiker och forskare =) Den här gången ska det handla om uthuset på Kyrkogatan 23. Det stora röda långa med sitt mystiska innehåll  i förråd, tvättstuga och vedbodar. Det hade varit kul att ha lite inomhusbilder från det men det vet jag inte om det ens finns. Lukterna minns jag än men det kan jag inte förmedla här. Gertrud och Gösta Berg bodde i uthuset innan de flyttade in i stora huset och när de flyttade hyrde pappa deras gamla kök som hobbyrum och förråd. Det hade fönster mot gatan. Våran vedbod hade inget fönster och låg i andra änden av uthuset. Vi hade som alla i huset vedspis och kakelugnar. Fotogenkamin hade vi också och till mitt rum köpte pappa det lyxigaste som fanns på den tiden. En elradiator på 600W. Men det var ju uthuset det skulle handla om. Dags för lite bilder.

1961
Om du tittar noga bakom dessa glada hamnsjåare så ser du uthuset i all sin faluröda glans. De många fönstren till vänster i bild släppte in ljus i tvättstugan och en korridor i "lägenheten".

1945
Vår hyresvärds familj framför entrén till uthusets "lägenhet" och tvättstuga.

1966
Uthuset i vinterdräkt (för alla vinterälskare) den snörika vintern 65/66. Här syns också trädgårdsförrådet längst bak på tomten. Soptunnorna stod bakom det så vägen dit var alltid skottad.

1966
Mera snö. Utsikt från soptunnorna ner mot Norra Långgatan. Vår vedbod låg närmast hörnet på uthuset med dörren rakt mot fotografen (pappa).

I uthuset gjorde jag min första erfarenhet av aerodynamikens mysterier. Jag snickrade ett flygplan av en smal brädbit och en vinge av masonit. Det kunde inte flyga, bara störta. Aerodynamik förblev ett mysterium till dess jag började på teknis.

2008
Så här ser det ut idag Om uthuset hade varit kvar hade det legat i bildens högerkant. Visst är de nya husen fina. Men charmen från ett gammalt rödmålat uthus kommer aldrig tillbaka. Att sitta med ryggen mot uthusväggen en solig dag och tälja på en träbit medan träet i väggen knakar när ett moln drar förbi kommer aldrig tillbaka annat än i minnet.

2008
Om uthuset hade varit kvar så hade jag stått bakom det och bara fotogtraferat en rödmålad vägg och grannens garage. Där trädet nu står, ungefär, låg uthuset.

Då och nu 2

Den här gången tänkte jag uppehålla mig kring mitt eget hus där jag bodde mina barndomsår. Hur såg det ut då och vad ser det ut som nu. Först ett litet persongalleri ur mitt minne.

Hyresvärden hette Gustav Andersson, hans fru Eva och deras dotter Gunhild. De bodde på andra våningen. Här en bild på dom.

Yngve bodde också på andra våningen Han var kusin med Gunhild. Han jobbade på Vägverket som väginsspektör och parkerade alltid sin bil under den stora lönnen som tillsammans med uthuset bildade infart till tomten. Han hade en pepitarutig hjälm och läderhandskar i bilen som vi imponerat tittade på ibland. Jag har inget foto eller ens ett minne av hur han såg ut.

I grannlägenheten på första våningen bodde Elsa och Rolf med barnen Rigmor och Jörgen. Vad Rolf jobbade med på den tiden minns jag inte men nu driver hela familjen utom Rigmor OK/Q8-macken ute på Karlstadvägen. Det var de som skaffade TV före oss så det blev en del pyjamaslopp mellan lägenheterna innan vi skaffade en egen TV. Ty det fanns barnprogram även på den tiden. Men inte TV hos alla och det var ju gemenskapsfrämjande.

I det yttre hörnet av huset bodde Gösta och Gertrud med sönerna Kennet och Tommy. Gösta var grovarbetare och klarade av det mesta. Jag tittade på när han putsade grunden på huset en gång. När jag var där nyss kunde jag konstatera att han kunde sin sak. Allting sitter kvar. Han var alkoholist av den sorten som blir otrevlig under påverkan men han var en mycket trevlig prick när han var nykter. Han kunde trolla tioöringar ur mitt öra. Det var lika häpnadsväckande varje gång. Gertrud hade en speciell stil när hon gick. Korta försiktiga steg som om det alltid var halkigt. Sönerna tog till sig samma stil. Det händer att jag träffar Tommy när jag är hemma. Han är precis som jag minns honom från 60-talet.

Nu lite bilder.

1945. Så här såg huset ut när jag bodde där också. Idag kan man inte ta ett kort från den här platsen. Det står ett nytt hus i vägen.

1954. I lummig sommargrönska. En på många sätt spännande trädgård.

1977. Den stora trädgården som förgrund. En tråkig rest av fornstora dar. Här står fortfarande den gamla Arbetsförmedlingen kvar på Kyrkogatan.

Foto: Leiler Norén

2008. Nya hus har trängts in i trädgården. Några likheter syns kanske på mitt hus men det mesta är omdanat.

Entrén 1945. Den såg likadan ut när jag bodde där. Den trekantiga cementplattan med en pelare på var sida. Dörren till vänster var vår dörr. Den till höger gick in till trapphuset och Elsa o Rolfs lägenhet.

Entrén 2008. Nytt och fräscht. Men mysigare?

Då och nu i samma bild. Källardörren ser ut som som den alltid har gjort. Tack och lov!