För- och nackdelar med en modulbyggd mellanformatare

Lika bra att säga det med en gång. Det här är inget vanligt kameratest med betygsättning och ”Bästa köp”-rekommendation. Härtill anser jag mig sedvanligt inkompetent och f ö ointresserad av att utföra. Det här är ett kåseri.

Jag är nu i besittning av ett antal mellanformatskameror som det är mig en stor glädje att använda. Jag har en som är modulbyggd och den ska det här blogginlägget handla om. Ingenting ska jag berätta om dess historia och uppkomst, ej heller om dess tekniska finesser och tillbehör. Snarare blir det en filosofisk betraktelse av hur det är att äga den och stå bakom den och fånga saker och skeenden i min omedelbara närhet. Jag är ju lyckligtvis, ännu så länge, begränsad till en kroppshydda som ännu ingen har kommit på hur man ska stråla bort, eller upp, till ett annat ställe eller klona. Lika bra det. För om jag inte får ta med mig kameran kan det kvitta. Fotoapparaten heter Zenza Bronica S2A med krom som lyser ikapp med vilken gammal amerikanare som helst. Och, tro mig, jag är tillräckligt gammal för att ha sett ordentligt mycket krom åkandes i både höga och låga hastigheter. Ändå har jag klarat mig från kromallergi. Nåväl, till saken.

Jag börjar med nackdelarna:

• Den är tung. Nära 2 kg onoga räknat (med stora motljusskyddet, filter och film). Polerat rostfritt stål och mässing i massor. Därtill en massa glas i tuben framtill. I avsaknad av elektronik är det här ett mekanikens underverk. Och mekanik är tyngre än elektronik.
• Black slide. Ett måste då man vill byta ISO lite hur som helst. Glömmer man den så är det bara att glömma att byta magasin mitt i en rulle. När så mycket annat är inbyggt i kameran kunde de väl ha byggt in en jalusi också. Men jag har sett på bilder på kamerans innanmäte att det är fullt.
• Service. Som alla avsomnade kameramärken är det svårt att hitta kompetent service. Kamerareparatörer verkar vara ett utdöende släkte. För den här modellen finns kompetent service på andra sidan klotet. Österut eller västerut spelar ingen roll. Det är alldeles för långt bort.
  
  

Och så till fördelarna:

• Det är ingen tvekan om mina avsikter när jag kommer gående med den här apparaten. Liksom med mannen i pappas bild är det ju en självklarhet för alla jag möter vad jag är ute efter. Det är skönt och avslappnande.
• Tyngden och vibrationerna vid ”tagning” gör det nästan nödvändigt att använda stativ. Det är en antik metod att använda en stor massa (som planeten jorden) som vibrations- och stötdämpare. Min fru har i flera år ansatt mig om att börja använda käpp p g a mina dåliga ben. Jag har hela tiden strävat emot. Här har jag funnit en utmärkt ursäkt för att använda ett enbent stativ som, givetvis, i prekära lägen får agera käpp. Den egentliga orsaken är förstås att få skarpa bilder. Dessutom kan jag ju då bära kameran på axeln medan jag luffar mellan motiven.
• Schaktsökaren. Överraskande nog går det att smygfotografera med den här apparaten och det är nog schaktsökarens förtjänst. Få tänker på eller vet att det går att ta bilder utan en kamera i trynet. Det går ju att smygfota med alla kameror som inte har autofokus men här blir det lättare. Jag ser fokus kontinuerligt.
• Byta film/ISO när som helst. Ja, förutsatt att du har extra magasin och inte glömmer svartsliden.
• Det lilla minneskortet. 12, 16 eller 24 bilder kan jag klämma ur min apparat. Per film. Man tänker sig alltså för innan man bränner en ruta. Och ju längre man tänker sig för, desto färre bilder blir det. Vad har man då för nytta av stora minneskort? Det mesta av det som digitalapparaterna levererar slängs ju ändå bort! Det är en särskild konstform att hela tiden ta bra bilder och inte behöva kasta bort någon. En utmaning som passar mitt lynne. 

Att äga:

Lycklig över att ha kommit över en. Punkt. Salig är jag inte än. Himlen kan vänta.

Att använda:

Vikten är nu inget problem så länge man har käp.. öh stativet påsatt. Man slänger bara upp den på axeln som man gör med de långa skjutjärnen.

Roligt är det när alla tittar nyfiket så det är svårt att ha den som Dogmakamera då den påverkar motiven alldeles av sig själv. Den är ju allt annat än diskret, varken i storlek eller ljudnivå. Den har en sån där personlighet som ”tar scenen i besittning”. Tar sin plats om du nu vill förstå vad jag menar.

Krånglar gör den nästan aldrig men en gång hängde sig avtryckaren i intryckt läge som resulterade i ett par blindskott vid framdragning av film. De bilderna kanske jag ska skicka in till Galleri FS. De letar ju efter bilder som de verkar ha svårt att hitta. Och de här är unika, det kan jag garantera. Oskarpa och i konstig vinkel vid Helgumannen på Fårö. Varsågod, det är färdigletat.

Öh... sade jag att det är roligt att fotografera med den?

Det övre magasinet tar 16 bilder 6x4,5 cm på 120-film.
Objektivet består av två delar, objektivhållare och objektiv.

 

Gatufotoekipage

PS

Förekommer hyfsat ofta på ebay

Alexander von Humboldt

Stockholm gästas just nu av en tremastad bark vid namn Alexander von Humboldt. Jag var ute på en gatufotorunda med Rollein vid Slussen och däromkring och kunde naturligtvis inte låta bli att stanna vid det fina skeppet och plåta lite. Här är lite bilder och sedan lite data.

Alexander von Humboldt byggdes ursprungligen i Bremen 1906 och fick namnet Reserve Sonderburg, sannolikt som en fullriggare (min anm.) men konverterades 1988 till en tremastad bark i Bremerhaven där hon fick sitt nuvarande namn efter den berömde tyske naturvetaren och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt.

Deplacement: 396 ton

Längd: 62,55 m

Bredd: 8,02 m

Segelyta: 1036,2 m²

Besättning: 60 man (25 sjömän + 35 elever)

Alla bilder med Rolleiflexen och Tri-X

Fotografin i fängelse

Inte vet jag vad som pågår på Skeppsholmen men det ser onekligen deprimerande ut för Fotografins Hus. Eller är det bara förberedelser för något bra?

Zorki 4 med Ultron

Gatufotografisk premiär - och flopp

Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.

Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.

Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.

Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.

Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.

PS addendum

Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)

Ebbe på torget

Åmål har en del profiler i sin tiotusenhövdade befolkning. Tyvärr blir de färre med åren. Ebbe på torget är dock fortfarande ett begrepp som alla som bott där aldrig kan undgå. Och heller inte låta bli att handla hos. När jag kom med Rollein i högsta hugg gick han och satte sig i bilen. Jag gick och pratade med honom. Affärerna går sämre nuförtiden. Finanskrisen märks på torget också. Han ville inte bli fotograferad men när frun kom med mera blommor kröp han ur bilen och då fick jag tillfälle att få dom båda i samma bild. De sliter hårt från tidig vår till sena hösten. Sen åker de till Thailand och vilar upp sig inför nästa säsong på torget i Åmål.

 

Varje dag, måndag till lördag, kör Ebbe ner sina vagnar till torget och dukar upp sina varor.

 

Ebbe med fru

 

Förstklassiga varor

 

Lite glest mellan kunderna den här måndagen.